Alla mina hus Wilgot Kransberg

"Wilgot Kransbergs bok är ett intressant tidsdokument om framväxten av det moderna Sverige, med utsiktspunkt från några hus i Norrköping, Motala och Ronneby. Men det är också spännande berättelser om mänskliga öden, alla skildrade med glimten i ögat, och strax under ytan upplever man ett patos för folkrörelserna och den framväxande demokratin". Motala Tidning i oktober 1998.

Alla mina Bus Wilgot Kransberg

OBS!Detta är inte en lärobok i busstreck. Läs Wilgots spännande berättelse om en farlig jättestor björn och om hästen som kunde klättra i träd. Läs också den otroliga historien om hur man infångar en väldig spärrballong och om en riktig buspojkes hyss för länge sedan. Lämplig ålder: 6 till 96 år.

Vägen från Klockrike, del 1 Erland Källebring

Erland Källebrings bok innehåller barndomsminnen från hans uppväxttid i en barnrik statarfamilj i Östergötland då seklet var ungt. Erland berättar med värme och humor från barnets synvinkel om glädje och sorg. Det är också en hyllning till en enastående mor som hade de magnifika namnen Agnes Hortense Magdalena och som födde 17 barn.

I sin andra bok berättar Erland om sitt fortsatta och växelrika arbetsliv. Lantarbetaren och industriarbetaren med uppdrag i fackföreningar och politiskt aktiv. Han berättar också hur han efter studier lyckas bryta sig ur tristessen vid det"löpande bandet" och skapa sig en ny tillvaro.

Kåken Wilgot Kransberg

Nedanstående berättelse är från början en muntlig berättelse för Wilgots barnbarn, som frågat om det kära Britteberg. Berättelsen finns nu endast på denna hemsida.

Förord till Kåken
Eller Villa Britteberg.
Villan byggdes 1922. Beställare och byggherre var C. H. Jonasson och stockholmsarkitekten Arvid Börjesson har gjort ritningarna. Från början var det två lägenheter, men senare disponerade ägaren hela huset. Här har varit flera hyresgäster under årens lopp, bl.a. en präst (Prällen) med familj och en illusionist, (Trollarn).
1944 övertog skomakaremästare Robert (Robban) Andersson fastigheten. Han och hans hustru Ester hade två barn tillsammans och två barn vardera i tidigare äktenskap. Familjen med de sex barnen bodde då i båda lägenheterna.
1964: Wilgot och Ulla-Britta med sina fyra barn flyttar in.

Att det finns spöken eller gengångare i huset är utom all tvivel. Alla som har övernattat i något av rummen har fått erfara detta och förklarat "att de har hört något". Gastarna, eller vad man vill kalla dem, bråkar aldrig med de boende. Jag tror att de månar om huset och de som lever här.
Det är ju också deras hem!
Min gamla mor, som gästade oss, berättade en morgon vid frukostbordet att någon hade dragit henne i foten på natten så att hon nästan föll ur sängen. Hon lyckades tända sänglampan men såg inte någon och dörren var stängd.
På förmiddagen gick jag upp till rummet och undersökte sängen. Det enda jag kunde se som kunde vara orsak till gummans upplevelse var att sänglampan var skadad, och att oisolerade eltrådar blivit synliga. Mor kunde ha fått en farlig el-stöt om hon kommit åt de bara trådarna.

Kåken
- Tala med Svante, sa chefen, han är en bra och ärlig mäklare och han hittat säkert någon villa som passar er.
Svante mäklare hade en stor bil. Han hämtade oss alla sex, två vuxna och fyra barn, vid lägenheten. Sedan for vi runt i stans villaområden och besökte det ena huset efter det andra. Inget föll oss i smaken. En del var för långt från centrum och andra var för små eller dåliga. Slutligen förde Svante ner bilen till Lugnets villaområde och på den västra sidan. Här var grusväg och trästolpar, som höll upp el-ledningar och gatubelysningen. Den stora bilen gled in på Wredes väg där de äldsta husen låg.
- Det där huset blir snart till salu, sa Svante och pekade på ett stor gammalt hus. Stanna! Ropade barnen, och bilen stannade. Huset var halmgult med träpanel och fönstren och fodren var röda. Taket var belagt med pannor av tegel. Den gamla kåken var trött, det syntes tydligt och mäklaren sa:
- Det är mycket att göra vid det.
- Ett kråkslott, köp det. Vi vill bo i ett kråkslott! sa två av flickorna Bilen körde vidare och alla steg av vid lägenheten.

Då barnen lagt sig på kvällen pratade de vara om det gamla huset.
- Det har nog många rum, och tänk om det finns spöken.
- Vad spännande, sa femåringen, uppenbarligen förtjust vid tanken på spökerier.

Senare på kvällen, då alla sov, tog jag en promenad och gick då ned till lugnet och Wredes väg. Tomten till kåken var omgärdad med murar på två sidor, på en sida var det ett nätstaket mot granntomten. På baksidan avgränsades tomten av ett berg som var högre än huset.

Jag stod och hängde lite mot muren vid gatan och betraktade huset, de två björkarna framför, en poppel och två misskötta äppelträd vid gatan.
Plötsligt hörde jag:
- Pst, du kisen!
Jag såg mig omkring men det fanns inte en levande själ i närheten i närheten. Så hörde jag igen:
- Du kisen, hör du mig?
- Visst hör jag dig, men vem är det? Frågade jag.
- Det är ju jag, kåken.
Det här är skumt, tänkte jag. Ett hus som pratar. Det är väl någon som försöker lura mig. Dolda kameran eller något. Men å andra sidan, varför inte? Folk lär ju kunna prata med hästar, och jag såg faktiskt en kille som pratade med en bil.
- Djävla skrothög, förbannade plåthög! sa han.
Om du inte startar omedelbart så tar jag dig till bilskroten. Då blir det ett platt frimärke av dig! Röt han. Bilen sa inte mycket, den bara gnällde lite då ägaren sparkade på den.
Så, varför skulle ett gammalt hus inte kunna tala?

Vad vill du? Sa jag.
- Du köper väl?
- Nja, jag vet inte. Det var mycket att göra vid den, påpekade mäklaren.
- Gosse, du gör ditt livs bästa affär. Det är stan solidaste och mest välbyggda villa. Tro mig.
- Hur vet du det? Sa jag.
- Jag har ju varit med hela tiden förstår du väl. Ända sen byggtiden. Du, det var allt en noggrann byggare. Byggherre alltså. Han var officer i Karlskrona och han synade varenda bräda och varenda spik som levererades. Det som inte dög fick dom köra tillbaks och komma med bättre.
- Men du, fortsatte kåken. Skomakarn var ingen snickare, och inte heller målare. Så då blev det som det blev. Men du är väl händig?
- Nja, jag vet inte, sa jag lite blygsamt. Jag brukar ju snickra och måla en del.
- Det ser jag på dig, sa kåken. Ni var många i bilen såg jag. Vilka var det mer än du?
- Det var min familj, min fru Ulla-Britta och våra barn, Arne, Britt, Marie, och Lena.
Det blev tyst en stund. Sen kom det från kåken:
- Otroligt! Jag tror knappt att det är sant. Det måste vara ödet. Förstår du vad detta betyder? Britta och Britt på Britteberg.
- Ja, ja, sa jag. Jag håller med om att det låter underligt.
- En sak till, sa kåken. Tjommarna på vinden skulle bli jätteglada om ni tog över.
- Tjommarna på vinden? Bor det folk på vinden?
- Tja folk och folk. Det är två bums där uppe, men dom stör ingen. Dom både är där och inte där.
- Tala om nu ordentligt vad det är för folk.
- Folk och folk. Det är prällen och trollarn. Men dom är döda båda två.
- Döda?
- Döda ja. Men deras andar är kvar där uppe. Men dom stör ingen sa jag ju. Dom vaktar huset förstår du? En gång räddade de kåken från att brinna ner. Robban, skomakarn då alltså, hade glömt en limpanna på spisen i köket där uppe, det brann som satan, men killarna på vinden kände röken. De satte igång ett himla liv och det gjorde skomakarn, Robban också. Han sprang upp och släckte elden i sista minuten.
- Jag vet inte om jag ska tro dig, sa jag. Osaliga andar som vaktar huset. Det låter för bra för att vara sant. Men ifrån det ena till det andra. Du talar stockholmsdialekt med en del slangord. Varför gör du det?
- Arkitekten, sa kåken. Han var stockholmare och uppväxt på söder.
Det har väl blivit någon slags transsubstantiering från honom till kåken.

Sedan sa inte kåken mera och jag tyckte att den såg väldigt trött ut. När jag gått några steg nerför gatan så vände jag mig om och tittade på huset. Jag tyckte att de svarta fönster- ögonen med sina små rutor, tittade vädjande efter mig.

Redan nästa dag ringde jag till mäklaren. Vi ville se huset både invändigt och runtom utvändigt. Vi ville också träffa ägaren. Det var skomakaren Robert Andersson. Hans fru hette Ester.
Hur det sedan gick är en annan historia.

P.S. Kåken är byggd 1922 och Skomakarfamiljen med sina sex barn tog över den 1944. Familjen Kransberg med sina fyra busiga barn flyttade in på vintern 1964.

Skomakaren är nu död sedan många år och på vinden är det nu tre osaliga andar som alla vaktar huset. Bergis! Läs om dem i boken Alla Mina Bus.

Hälsningar
Morfar/farfar med m.m.
Wilgot