Till startsidan
Taube, Evert 1890-1976, författare, vissångare, tonsättare och konstnär; fil hedersdr 1966; Evert Taube, som 1910-15 var bosatt i Argentina, debuterade 1919 med en vissamling som snabbt vann en bred publik. Hans visor, som karakteriseras av humor, friskhet och språkligt naiv charm, ibland även av en lyrisk grundton, skildrar främst Sydamerikas Pampas, sjömanslivet, skärgårdsnaturen i Roslagen och Bohuslän eller händelser från hans långa utlandsvistelser. Bland hans mest kända visor märks Flickan i Havanna, Stockholmsmelodi, Möte i monsunen, Calle Schewens vals, Brevet från Lillan, Fritiof och Carmencita, Sjösalavals, Så länge skutan kan gå och Änglamark. Evert Taube tonsatte själv (ibland med melodilån) och tolkade uttrycksfullt sina visor, ofta till eget lutackompanjemang.
Betydligt senare än det publika genombrottet skedde Taubes genombrott hos kritiken; först i slutet av 40-talet insåg man på allvar självständigheten i hans diktning. Därefter befäste han sin ställning även med en rad spirituella och doftrika prosaböcker av självbiografisk karaktär, bl a Många hundra gröna mil (1951), Jag kommer av ett brusand' hav (1952), Berättelser under ett fikonträd (1960) och Vid tiden för Astri och Apollon (1964). Taube, som ofta själv illustrerade sina böcker, utförde även större dekorativa uppgifter, bl a väggdekorationer i nya Lorensberg i Göteborg. Han var en av initiativtagarna till det 1936 instiftade samfundet Visans vänner. Samlade visor utkom i 11 delar 1945-51, Samlade berättelser i 8 delar 1966-67.
(kommer att läggas in senare)