|
[...] Þat var forn siðr, þá er blót skyldi vera, at allir bœndr skyldu þar koma sem hof var, ok flytja þannug föng sín, þau er þeir skyldu hafa meðan veizlan stóð. At veizlu þeirri skyldu allir menn öl eiga. Þar var ok drepinn alls konar smali ok svá hross, enn blóð þat allt er þar kom af, þá var þat kallat hlaut, ok hlautbollar þat er blóð þat stóð í, ok hlautteinar – þat var svá gert sem stökklar –, með því skyldi rjóða stallana öllu saman ok svá veggi hofsins utan ok innan, ok svá stökkva á mennina, enn sláttr skyldi sjóða til mannfagnaðar. Eldar skyldu vera á miðju golfi í hofinu ok þar katlar yfir. Skyldi full um eld bera, enn sá er gerði veizluna ok höfðingi var, þá skyldi hann signa fullit ok allan blótmatinn. Skyldi fyrst Óðins full – skyldi þat drekka til sigrs ok ríkis konungi sínum – enn síðan Njarðar full ok Freys full til árs ok friðar. Þá var mörgum mönnum títt at drekka þar næst bragafull. Menn drukku ok full frænda sinna, þeirra er heygðir höfðu verit, ok váru þat minni kölluð. [...]
|
[...] Det var forn sed, då när blot skulle hållas, att alla bönder skulle komma dit som hovet var, och ta med sig dit sitt livsmedel, det som de skulle ha medan gästabudet stod. På det gästabudet skulle alla män dricka öl. Där dräptes allsköns småboskap och hästar, och all den blod som kom därav, då kallades den hlaut, och hlaut-bägare det som den bloden förvarades i, och hlaut-tenar – det var gjort så som vigvattenqvastar –, med dem skulle man rödfärga alla altare och likaså hovets väggar på ut- och insidan, och så stänka på männen, och slaktköttet skulle man sjuda till människornas glädje. Eldar skulle vara mitt på golvet i hovet och kittlar däröver. Man skulle bära en bägare runt elden, och han som höll gästabudet och var hövding, då skulle han signa bägaren och all blotmaten. Man skulle först [dricka] Óðinns skål – den skulle man dricka för seger och rike åt sin konung – och sedan Njörðrs skål och Freyrs skål för årsväxt och fred. Sedan var det en vana för många män att därnäst dricka bragafull. Man drack ock sina fränders skål, deras som hade blivit höglagda, och den kallades minne(sskål). [...]
|
