Försvarsorganisationen före 1682
Bondeuppbåden
Den allra tidigaste formen av försvarsmakten i Sverige kan man bara gissa sig till. Kunskapen får vi genom arkeologiska fynd, hällristningar och runstenar. Det är först när landskapslagarna dokumenteras vi får än tydligare uppfattning hur försvaret var organiserat. Landskapslagarna bygger dock sannolikt på muntlig tradition.
Varje fri man hade rättigheten att bära vapen. Det fanns en skyldighet att kunna rusta sig och delta i försvaret av sin hembygd. För att varna om fientligt anfall användes vårdkasar. De s.k. bondeuppbåden, vilket var härens fotfolk, kallades samman med hjälp av budkavle, som gick från by till by och bonden skulle inom då infinna sig på en bestämd plats rustad med vapen och proviant för ca 3 veckor. Man grupperades i hopar efter härad och landskap. Vapnen var oftast spjut, armborst och spikklubbor men kunde också vara andra lämpliga verktyg man hade till hands.
Ledungen - organisationen för kustflottan
Ledungen var en särskild organisation som användes för anfallskrig. Ledungen var en organisation för att bygga upp och bemanna skepp för härnadståg. Bönderna vid kustområdena var skyldiga att deltaga i denna ledung och indelades i skeppslag. Stormännen var de som förde befälet över de utrustade skeppen. Den minsta enheten var det lag bönder som skulle utrusta en roddare som skulle bemanna en åra.
I tidiga medeltiden fick ledungsuppbåden en fastare organisation och kungen förde det högsta befälet över ledungen. Efterhand som riddarväsendet växte fram minskade betydelsen av ledungen, som då övergick till att bli en skyldighet att betala skatt, s.k. skatteledung. Skatten användes bl.a. för att finansiera inhyrning av betalda knektar.
Riddarväsendet och det världsliga frälset
Genom Alsnö stadga år 1280, som fastställdes av kung Magnus Ladulås på Alsnö i Mälaren, instiftades det världsliga frälset. Stadgan innebar regler för frälserytteriet. Detta reglerades mer noggrant år 1345 och innebar att den som kunde ställa upp med häst och utrustning skulle räknas till frälset och erhålla skattefrihet. Det stod fritt för alla fria män att anmäla sig vid de årliga inspektionerna för att försöka bli godkänd som frälse.
Efter 1526 års rustningsstadga reglerade andelen rustningsskyldighet i förhållande till en frälsemannens inkomster. Tjänade man 400 daler skulle man rusta 6 ryttare och hästar och för varje ytterligare 400 daler skulle ytterligare 6 ryttare med hästar rustas. Regler infördes även hur mycket varje ryttare ersättas med. T.ex. skulle varje ryttare erhålla bl.a. 12 tunnor öl och 6 tunnor bröd.
En permanent nationell armé skapas
Då Gustav Vasa ansåg att frälserytteriet och bondeuppbåden räckte till hyrde han in legosoldater huvudsakligen från Tyskland. Detta blev i längden för dyrt och på mötet vid Arboga 1836 fastställdes ett nytt system för krigsorganisationen. Syftet var att huvuddelen av armén skulle rekryteras inom landet i s.k. fotfänikor och ryttarfanor i de olika landskapen. Fänikorna delades in i rotar. Vid riksdagen 1544 i Västerås beslutades att fotfolket skulle kallas landsknektar och ryttarna landsryttare. Högsta befäl var hövitsmannen respektive ryttmästaren. Sverige fick på så sätt en stående armé och det skulle dröja ytterligare hundra år innan något annat europeiskt land infört något liknande.
När Gustav Vasa korades i januari 1520 till hövitsman fick han en livvakt på 16 man som skulle skydda honom. Detta är ursprunget till Svea Livgarde som blev kungens drabanter. Kung Erik IX förbättrade organisationen och ökade styrkan från ca 15000 till 24000 soldater. Trupperna var under fredstid hemförlovade och detta innebar att de var alltför otränade för att bilda en effektiv armé och stå emot fienden.
Gustav II Adolf omorganisation av armén
Nästa steg mot en nationell armé vas när kung Gustav II Adolf beslutade 1619 att svenska män regelbundet skulle rekryteras till armén. Alla män mellan 15 och 40 år delades in i rotar och varje rote bestod av 10 män. En av dessa skulle tjänstgöra i armén. Organisationen byggde vidare på landskapsindelningen och landskapsregementen bildades. När Sverige inträdde i det tyska kriget 1630 hade Sverige en här som överträffade de flesta i samtiden. Krigsorganisationen var organiserad landskapsvis i fotfolk, infanteriregementen, och i kavalleriregementen. Infanteriets stridsenhet var dock brigaden, beväpnat med pikenerare och musketerare med luntlåsgevär. Stridsenheten i kavalleriet benämndes skvadron som var sammansatt med 2-4 ryttarkompanier. Gustav II Adolfs regementsindelning stadfästes 1634 och kom att bestå fram till 1925.
Indelningsverket
1680 började kung Karl XI att omorganisera armén och januari 1683 fastställde riksdagen systemet som kallas "indelningsverket" vilket bestod i det ständiga knekthållet, fotfolket, och rusthållningssystemet, dvs. kavalleriet, båda organiserade i fastställda landskapsregementen. Det ständiga kenkthållet innebar att, i stället för kronan, skyldigheten låg på de 2-3 bönderna i respektive rote eller den mer välgbärgade rusthållaren, att värva manskapet till roten resp. rusthållet. Indelningsverket var ett system för att organisera och finansiera den svenska armén. Systemet var ett praktiskt sätt för staten att beskatta sina invånare och upprätthålla en armé både under fredstid och vid krig. De svenska bönderna var skyldiga att tillhandahålla och underhålla soldater för arméns räkning. Systemet var uppbyggt på ett likartat sätt att finansiera prästerskapet och ämbetsmännen.
Sverige hade en lång gräns att försvara vid denna tid, men hade ett förhållandevis begränsat invånarantal jämfört med sina grannländer såsom Ryssland, Prussien och Polen. Sverige kunde i slutet av 1600-talet mobilisera en armé på totalt 43000 soldater i indelningsverket. Totalt kunde Sverige mobilisera 75000 soldater. Vid sidan om soldaterna i indelningsverket var även 16500 soldater från de svenska baltiska och nordtyska provinserna samt soldater i fortens försvar inkluderade. Den svenska truppstyrkan var stor jämfört med den potentiella fienden. Danmark kunde mobilisera 36000 soldater och Ryssland 40000 soldater som kunde sändas till Baltikum. Problemet Sverige hade att bemöta i det nordiska kriget 1700-1720 var dock att fienden agerade samordnat.
Kavalleriet var organiserat genom frivilliga överenskommelser mellan staten och privat personer, s.k. rusthållare. Dessa var till övervägande delen folk från aristokratin eller rika bönder och dessa accepterade villkoren att utrusta en häst med ryttare och utrustning. I gengäld reducerades deras skatter och de behövde heller inte delta i rekryteringen av fotsoldater till armén. Systemet att organisera kavalleriet kallades rusthållnings-systemet.
Infanteriet, det s.k. rothållningssystemet, var uppbyggt kring plikten för landskap och härader att förse ett infanteriregemente med upp till 1200 soldater (med undantag för ett fåtal regementen). Den svenska armén bestod av 22 regementen och varje regemente var indelat i 8 kompanier. Varje kompani delades in i 150 rotar. Varje rote var skyldigt att rusta och tillhandahålla en infanterisoldat.
En rote bestod av två eller flera gårdar eller hemman. Ämbetsmän reste runt i landet och delade upp de olika landskapen från härader och socknar till minsta enheten rote. Bönderna i en rote var skyldiga att betala rotesoldaten lön och tillhandahålla ett torp som innehåll en liten stuga med åker och äng, lada samt kor och grisar m.m. Knekttorpet skulle bestå av en stuga, dvs. vardagsrum, förstuga och kammare. Vidare skulle torpet ha ett litet fähus och en bod för spannmål.
När soldaten var kommenderad till övning eller ut i krig, tilläts hans hustru att använda torpet för sin försörjning. Rotebönderna hade däremot ingen skyldighet att försörja soldathustrun. När soldaten var hemma, hade han ofta skyldighet att hjälpa sina rotebönder mot ersättning i form av en dagslön. På kvällarna kunde han hjälpa till sin hustru med jordbruket på det egna soldattorpet. Ett soldatkontrakt reglerade soldatens förhållande till sina rotebönder. Detta soldatkontrakt skulle godkännas av armén och signeras av kompanichefen, dvs. kaptenen.
Den Svenska flottan var uppbyggd på likartat sätt som det ständiga knekthållet. Organisationen har sitt ursprung från äldre tiders ledung och det var härader vid kustområdena och rikets städer som organiserades att rusta flottan, som organiserades i båtmans-rotar.
Ett första steg mot allmän värnplikt togs år 1812 genom att systemet, som kallades beväringsinrättningen, infördes. Systemet innebar att alla vapenföra män mellan 20 och 25 år var pliktiga att delta i försvaret. Beväringarnas övningstid i fredstid var 12 dagar men kom att utökas efter hand. Indelningsverket fungerade parallellt med beväringsinrättningen. 1901 fastställdes en härordning som innebar att ett slutligt steg mot allmän värnplikt togs. Indelningsverket avskaffades 1904 och de indelta soldaterna ersattes med värnpliktiga soldater, som hade en övningstid i försvaret på 8-9 månader. Detta systemet har sedan gällt med smärre förändringar fram till våra dagar. Nu debatteras den allmänna värnpliktens vara eller inte kopplat till försvarsdebatten, som uppstått efter det att det s.k. "kalla kriget" är avslutat.
