© Copyright Rolf Ström

Livgrenadjärregementets historia 1616 - 1679

Organisation

De senaste krigen som Sverige hade med Polen, Ryssland och Danmark, visade att den svenska krigsorganisationen inte kunde hålla stånd mot de yrkesarméer man mötte hos på kontinenten. Gustav Adolf II började att modernisera armén. Sverige delades in i ett antal rekryteringsområden och en regementsindelning gjordes i anslutning till landskapen. 1616 - 1617 omnämns följande regementen:

  1. Norrlands regemente
  2. Västgöta regemente
  3. Smålands regemente
  4. Södermanlands regemente
  5. Östergötlands regemente.

Regementets organisation bildades efter Nederländskt mönster. De officerare som inte fördelades på fänikorna, de s.k. regementsofficerarna, bestod av:

  1. översten
  2. överstelöjtnanten
  3. regementsvaktmästaren
  4. regemenskvartersmästaren
  5. regementspastorn
  6. regementsskrivaren
  7. regementsbarberaren
  8. regementsprofossen
Styrkan varierade mellan olika regementen med uppgick i regel inte till fler än 2000 man. Regementet skulle utgöra ramen för en ständigt bestående administration och föra rullor över soldaterna, upprätthålla ordning och svara för träning av manskapet.

Regementet var fördelat i kompanier. Kompaniet hade följande befäl:

  1. kapten
  2. löjtnant
  3. fänrik
  4. 2 sergeanter
  5. förare
  6. furir
  7. rustmästare
  8. 6 korpraler
  9. 3 trumslagare
Ett kompani bestod av 147 soldater uppdelade på pikenerare och musketerare.

Eftersom Östergötland var ett hertigdöme vid denna tid och hörde till hertig Johan, utvecklades Östergötlands regementen något annorlunda än vid andra landskap. Fotfolket organiserades 1613 i fyra fänikor, nämligen Östanstångsfänikan, Västanstångsfänikan och Hakeskyttefänikan. Den sistnämnda fänikan rekryterades ur hela landskapet. Dessutom fanns en Västgötafänika eftersom delar av Västergötland ingick i hertig Johans furstendöme. Vid hertig Johans död 1617 uppgick Östergötlands regemente till 1400 man och vid denna tidpunkt fick Östergötland samma ställning som övriga svenska landskap.

1618 räknade man att ett landsregemente skulle kunna sätta upp 7 kompanier bestående av 272 man med befäl i fält. Året därpå utökades detta till 8 kompanier. Bengt Kafle blev 1619 utsedd till chef för Östgöta regemente till fots. 6 kompanier uppsattes i Östergötland och 2 kompanier i västra delen Jönköpings län fördes till Östgöta regemente. Regementet hade 1620 en total styrka på 2133 man och följande kompanier:

  1. Överste Bengt Kafles kompani, 290 man
  2. Överstevaktmästare Arvid Hands kompani, 299 man
  3. Kapten David Drummonds kompani, 287 man
  4. Kapten Johan Hands kompani, 268 man
  5. Kapten Mårten Hemmingssons kompani, 173 man
  6. Kapten Erik Slattes kompani, 266 man
  7. Peter Björnssons kompani, 276 man
  8. Kapten Joachim Blücherts kompani, 274 man

Då fälttåget mot Polen planerades 1621, fastställdes en fältorganisation för fotfolket. De fältregementen som bildades ur ur rikets sex landsregementen, bestod av 8 kompanier med 130 knektar i respektive kompani. Fältregementets styrka sattes sålunda till 1040 knektar. Arvid Hand fick befälet över Östergötlands fältregemente. Samtliga knektar i detta fältregemente var rekryterade från Östergötland. Utöver det manskap som togs ut till Östgöta fältregemente, tog ytterligare manskap till 3 kompanier ut och organiserades i Jönköpings län och Kåkinds härad. Dessa slogs samman med 5 andra kompanier och bildades ett fältregemente i Jönköpings län under befäl av överste Jost Clodt.

Fältkompaniets minsta enhet utgjordes av roten som bestod av 6 man. Ett musketerarkorpralskap bestod av 4 rotar och ett pikenerarkorpralskap av 3 rotar. Stridsenheten bestod således av 48 musketerare och 54 pikenerare.

1622 dog överste Arvid Hand och regementskvartermästaren Lars Kagg utsågs tills vidare att föra befälet över Östgöta fältregemente. Senare under våren 1622 utnämnde kungen kaptenen vid Hovregementet, Johan Banér, till befäl över Östgöta fältregemente. 6 nya fältkompanier sattes upp och sändes till Riga för att reorganisera och göra Östgöta fältregemente fulltaligt. Det reorganiserade fältregementet hade följande kompanier:

  1. Överste Johan Banérs kompani
  2. Överstelöjtnant Lars Kaggs kompani
  3. Överstevaktmästare David Drummonds kompani
  4. Kapten Mårten Hemmingssons kompani
  5. Kapten Anders Watz kompani
  6. Kapten Joachim Blücherts kompani
  7. Kapten Peter Björnssons kompani
  8. Kapten Anders Koskulls kompani

Enligt plan för krigsmakten från 1623 beräknades varje landsregemente kunna sätta upp tre fältregementen vardera. Johan Banér erhöll befälet över Östergötlands landsregemente och Bengt Kafle blev ståthållare över Kalmar län. År 1624 fick ståthållare Bengt Kafle och överstarna Johan Banér och Patrik Ruthven i uppdrag att organisera Östgöta respektive Smålands landsregemente på 24 kompanier vardera. Av de 24 kompanierna i Östgöta landsregemente bestod 3 kompanier endast av befäl. 12 kompanier hade sina rekryterings- och underhållsområden i Östergötland och dessa var följande:

  1. Överste Johan Banérs kompani
  2. Överstelöjtnant Lars Kaggs kompani
  3. Major Göran Frosts kompani
  4. Major Kristoffer Siwers kompani
  5. Major Anders Watz kompani
  6. Kapten Göran Soops kompani
  7. Överstelöjtnant Erik Hands kompani
  8. Kapten Oswald Tolls kompani
  9. Kapten Anders Koskulls kompani
  10. Kapten Kristian Frosts kompani
  11. Major Mårten Hemmingssons kompani
  12. Major Johan von Helldorfs kompani

År 1626 organiserades Östgöta Landsregemente i två fältregementen och en skvadron (halvt regemente). Kompanierna bestod av 18 befäl, 126 knektar och 4 mönsterdrängar. Johan Banér förde befälet över det ena fältregementet, Lars Kagg över det andra. Erik Hand erhöll befälet över skvadronen bestående av 5 kompanier. Under de efterföljande fälttågen 1627-1629 skedde förändringar av fältorganisationen för anpassning av situationen då antalet knektar minskat och officerare försvunnit pga. sjukdomar eller att de stupat. Nya utskrivningar av knektar genomfördes, befälen över kompanierna förändrades och personal skiftades mellan de olika landsregementena.

Under det 30-åriga kriget ingick Östgöta Ryttare och Östgöta Fotfolk i den s.k. Svenska brigaden under Gustaf II Adolfs ledning. Efter slaget vid Lützen år 1632 fick Östgöta Ryttare stanna kvar i Tyskland, medan Östgöta Fotfolk återfårdes till Sverige för att reorganisaeras och senare sändas tillbaka till Tyskland.

Under Karl X Gustafs krig 1655-1660, skiljdes Östgöta Ryttare och Östgöta Fotfolk åt. Östgöta Ryttare följde huvudarmén medan Östgöta Fotfolk under större delen av kriget besatte fästningar som intagits i bl.a. Ostpreussen.

Rekrytering

År 1616 beslutades om en allmän utskrivning av soldater över hela riket. Var tionde krono- och skattebonde samt var tjugonde frälsebonde skulle tas ut i tjänst. Frälsebönder som bodde inom en mils avstånd från adelns sätesgård var helt befriade från utskrivning. Inhysesmän, överflödiga hantverkare och kringströvande män togs alltid upp som knektar. Utskrivning skulle förrättas av Översten och överstelöjtnanten samt lagmanen. Präster, länsmän och sexmän svarade för att alla män över 15 år fördes upp i mantalslängder. Dessa längder skulle sedan granskas av häradsfogden, häradshövdingen och de militära befälhavarna. Friska män mellan 18 och 30 år skulle tas som knektar men hänsyn skulle tas till att gårdarna hade nödvändig arbetskraft. De gårdar som inom varje rote inte behövde skjuta till någon man till tjänstgöring fick i stället skjuta till s.k. rotepengar för beklädnad och utrustning. De nya utskrivningsreglerna fick stor betydelse även för utvecklingen av kyrkobokföringen i Sverige, då Gustaf II Adolf betonade särskilt noga prästernas skyldigheter att medverka att hålla ordning på de förteckningar som skulle uppföras över den manliga befolkningen.

Krigsartiklar

Gustaf II Adolf skärpte ordningsreglerna för soldaterna. Korum med bön skulle hållas två gånger om dagen och fältprästen fick en mer betydelsefull roll. Personal i krigsmaktens tjänst skulle alltid vid rättsskipning dömas av militära domstolar, vilket bidrog till mycket hög disciplin i krigsorganisationen.

Avlöning och finansiering

Vid denna tid då landskapsregementen bildades, skilde man inte på avlöning i fred, årslön och borglägersersättning. Varje man skulle erhålla en viss del i kontanter och en del i natura, dvs. spannmål och kläde. Befäl och trumslagare fick dessutom disponera en gård med sänkt skatt. Avlöningen i fält skulle ske i kontanter.