© Copyright Rolf Ström

Livgrenadjärregementets historia före 1616

Gustav Vasas stående här

Under Gustav Vasas tidiga regeringstid utgjorde det sk frälserytteriet och värvade ryttare och knektar stommen i krigsorganisationen. På en herredag 1526 drev Gustav Vasa igenom att en varje frälseman som tjänade 400 daler skulle hålla sex ryttare, varav 3 tungt beväpnade och resterande 3 lätt beväpnade. Erik XIV sänkte senare detta krav på antal hästar. Bondeuppbåden utgjorde före Gustav Vasa, basen för rikets och därmed Östergötlands försvar. Det var med bondeuppbådets hjälp Gustav Vasa kom till makten. På riksmötet i Arboga 1536 beslutades att varje landskap skulle sätta upp ett rytteri. Både frälse och ofrälse fick rätt att utrusta sig själva och så många ryttare de hade möjlighet till. I mötet i Västerås 1544 beslutade rikets ständer att man skulle fortsätta den rekrytering av fotfolk, som tidigare uppbådats i samband med Dackefejden, som avslutats. Fotfolket skulle även föras löpande i rullor. Riksdagen bestämde vidare att fotfolket skulle benämnas landsknektar och ryttarna landsryttare. Med dessa båda riksdagsbeslut hade Gustav Vasa ombildat bondehären till en stående här. Knektarna skulle svära kungen trohet och lydnad och avlönades av honom. Den tidigare bondehärens självständiga ställning var därmed bruten. Gustav Vasa hade med beslutet även stärkt centralmakten, kronans och tillika sin egen ställning. Besluten var dessutom förankrade hos adel, präster, borgare och bönder, dvs. rikets fyra ständer som bildade riksdagen.

Organisation

Två fänikor bestående av fotsoldater skapades, Östanstångs- och Västanstångs fänikor. Dessa fotsoldater rekryterades öster respektive väster om Stångån, därav respektive fänikas namn. Det fanns oftast ytterligare en fänika och fana, dock utan särskilt angivet rekryteringsområde. Storleken på fänikan och fanan varierade beroende på om det rådde krig eller fred i landet samt rekryteringsmöjligheterna. En ungefärlig storlek för en fänika var i början ca 500 man. Efter en tid minskades styrkans storlek så att en fänika vid 1590-talet uppgick till 300 man. Fänikan leddes av en hövitsman och ryttarfanan av en ryttmästare.

En Fänika leddes av en hövitsman och under honom fanns följande befäl:

  1. fänrik
  2. mönsterskrivare
  3. profoss
  4. 2 fältväblar
  5. 6 förare
  6. fältskär
  7. 3 trumslagare
  8. pipare
  9. 2 stockeknektar
1562 minskades antalet avdelningar till 5 och benämndes kvarter i stället för avdelning, medan rotarna utökades till 5 för varje kvarter. Befallningsmännen kallades hädanefter för kvartersmästare. Fänikan bestod därefter av följande befäl:
  1. hövitsman
  2. fänrik
  3. profoss
  4. mönsterskrivare
  5. kvartersmästare
  6. överrotmästare
  7. pipare
  8. fältskär (endast i en av fänikorna)
Fänikan delades in i 6 avdelningar. Varje avdelning leddes av en befallningsman. Avdelningen i sin tur delades in i 4 stora rotar om 21 man vardera. Varje stor rote stod under befäl av en överrotmästare. En stor rote delades i sin tur in i en rote om 10 man med en underrotmästare som befäl.

Östgötafanan
I Östergötland sattes en ryttarfana upp, Östgötafanan. Under 1500-talet var normalstyrkan för en landsfana i regel 300 ryttare och hästar förutom stabspersonal. Undantagsvis kunde det stadgas en annan styrka som t.ex. år 1579, då Johan III förordnade att samtliga fanor oavsett om de befann sig i fält eller i hemorten, skulle förstärkas till 400 hästar. Den 4 januari 1596 reducerades Östgötafanan till 214 ryttare eller s.k. hovmän, och lika många hästar. Styrkan varierade dock ständigt trots stadgandet om normalstyrkans storlek. Även år 1602 stadgades att en fanas styrka skulle uppgå till 300 hästar men 1603 reducerades fanan till 120 hästar och ryttare.

Befälet över fanan fördes av en ryttmästare och dennes närmsta man, löjtnanten och fänriken även benämnd . Kornetten hade ansvar för att föra ryttarfanans fana, dvs standaret. Ryttarfanan organiserades på ett sätt som motsvarade fänikan och delades in i 5 kvarter, varav det sista var en reserv som kallades den förlorade hopen. Varje kvarter stod under befäl av en kvartermästare. Fanans kvarter var indelade i rotar bestående av 15 ryttare, där rotmästaren var befäl. Föraren eller furiren var fanförare under marchen samt biträdde vid administrativa förättningar. Föraren svarade även för trossen, utsåg lägerplats och att röja upp de vägar där truppen med tross drog fram. Dessutom bestod underofficerarna av mönsterskrivaren, barberaren, som svarade för sjukvården, och predikanten som svarade för själavården. Ryttarna delades in i kategorierna tunga och lätta. De tunga ryttarna var fullt rustade med kyrass (rustning), drabbtyg eller skyttetyg. Kyrassen liknade den medeltida rustningen men gjordes tjockare och robustare. Drabb- och skyttetyg var förenklingar av kyrassen.

Östergötland som furstendöme
När Gustav Vasa dog, ärvde hans son Magnus (1545-1595) Västanstång såsom furstendöme. År 1600 hölls riksdagen i Linköping och där beslutade man att ge hertig Magnus furstendöme till Johan (1589-1618). Hertig Johan var son till kung Johan III och drottning Gunilla Bielke. Furstendömet utökades och kom att omfatta hela Östergötland samt Kinda och Ydre härader i Småland, Sundbo härad i Närke och Kåkinds härad i Västergötland. Hertingen var högste krigsherre, men på samma sätt som övriga delar i landet tillsattes en överste med ansvar för krigsfolket . Genom en överenskommelse med kung Karl IX bestämdes det att hertigen skulle hålla 600 knektar för kronans räkning. Fänikorna och fanorna skulle avlönas av furstendömet när de tjänstgjorde inom riket, medan kronan avlönade dem när de tjänstgjort längre än 14 dagar utanför riket. 1611 dog kung Karl IX och Gustaf II Adolf blev Sveriges kung. I sin kungaförsäkran lovade Gustav II Adolf att inte börja ett krig utan ständernas medgivande. Rekrytering av knektar skulle medgivas av rådet och landskapen. 1611 bildade hertig Johan ett fältregemente av furstendömets fänikor. Förutom Västanstångs- och Östanstångsfänikorna fanns en hakeskyttsfänika och en fänika från Kinda och Ydre härader samt två ryttarfanor, varav en var hertingens livfana. Då furstendömet utökades med fyra härader i Västergötland tillkom två västgötafänikor.

Regementen
Regemente var på 1500-talet en trupp av värvade knektar som en krigsöverste "regerade" över. Erik XIV började använda detta begrepp där regementet var ett högre förband som sammanförde olika fänikorna i administrativa enheter. Gustav II Adolf började 1613 organisera två fotfolksregementen där fotfolket grupperades i kompanier om 300 man. Regementet var tänkt att bestå av 9 fänikor med 2700 man. En regementsstab skulle ställas till regementschefens förfogande. Som mönster för organisationen stod den Nederländska krigsorganisationen. Manskapet benämndes nu soldater som tyder på att de ansågs som värvat folk. Ett kompani hade följande befäl:

  1. kapten
  2. löjtnant
  3. fänrik
  4. 2 sergeanter
    5. förare
  5. furir
  6. rustmästare
  7. 6 korpraler
  8. 3 trumslagare
Knektarna delades in i pikenerare och musketerare.

Beväpning

Fänikan var huvudsakligen beväpnad med stålbågar eller stålarmborst och rör, dvs. lättare eldvapen. Endast några få man var beväpnade med pik, hillebard eller hake, dvs. tyngre eldvapen. Under ryska kriget 1555-1557 infördes harnesk, pikar, hillebarder för att möta det ryska rytteriet. Dessutom tillkom värjor och eldhandvapen. Under 1560-talet ersattes pikarna med eldvapen. Som ett extra vapen användes gärna dolkar. Vid 1600-talets början återkom pikarna som beväpning samtidigt som musköter tillkom och ersatte de äldre eldvapnen.

Inom rytteriet var de tunga ryttarna beväpnade med lans, stridshammare och svärd som vid medeltiden och de lätta ryttarna med hakar. Efterhand kom pistolen, kallad sadelrör, att bli vanligt ryttarvapen och Erik XIV bestämde att varje ryttare skulle vara rustade med minst två sadelrör.

Uniform

Kläde tillverkades utomlands och delades ut vid avlöning. Knekten skulle se till att ta fram byxor och jackor. År 1548 delades lavendelfärgat kläde ut till 86 knektar, tegelfärgat till 4 knektar och annat kläde till 13 knektar. År 1555 hade östgötaknektarna kläde i rött, grönt, blått, svart, brunt och gult.

Avlöning och finansiering

Merparten av knektarna var sysselsatta med jordbruk och bodde under fredstid i sina hem. De som inte kunde försörja sig själva av egen jord, var förlagda till s.k. borgläger (underhåll i natura) i städerna eller hos prästerna medan andra tjänstgjorde på något av kronas slott. De knektar som tjänstgjorde året om t.ex. på slotten, erhöll årslön och fritt borgläger. De som hade borgläger i städer eller hos präster, fick lägre årslön och fri kost vit tjänstgöringen. Övriga knektar fick endast en lägre årslön. Förutom årslön erhöll knekten kläde men fick själv bekosta sin beväpning. En del av lönen betalades från början i pengar men efter 1576 skedde avlöningen helt i natura. Undantag kunde dock ske vid avlöning i fält. 1586 blev de knektar som hade hemman, befriade från dagsverken och pålagor och behövde endast betala den årliga räntan. Samtidigt höjdes lönen för de knektar som inte hade hemman. Befälen blev i regel avlönade i pengar och kläde samt hade full skattefrihet för sina hemman.

Ryttarfanan bemannades med de ryttare som rusthållaren värvat och avlönades av rusthållaren som i gengäld erhållit skatteprivilegier. Bland de ofrälse rusthållarna var det vanligt att de själva var den som uppbar tjänsten som ryttare.

Under kung Erik XIV:s tid kopplades jordinnehavet samman med rikets krigsorganisation. Vid denna tid delades jorden in i frälse-, krono- och skattehemman.

Ett frälsehemman tillhörde adeln och utgjordes av gårdar som uppläts till arrendatorer s.k. frälsebönder, som fick betala ränta till adelsmannen. De gårdar som denna adelsman själv bebodde och brukade kallades sätesgårdar.
Sätesgårdarna var befriade från skatt till kronan. Frälsebönderna betala skatt som uppgick till hälften av den skatt som skattebönderna fick erlägga.
Kronohemman var gårdar i kronans ägo men som arrenderades av s.k. kronobönder eller landbor. Kronobönderna betalade ett arrende till kronan.
Skattehemman var gårdar som innehades av självägande bönder, s.k. skattebönder. Krono- och skattebönderna var skyldiga att erlägga årlig ränta och extra pålagor till kronan.

Den årliga räntan bestod av en grundskatt och dess storlek bestämdes efter hemmanets värde (avkastning). Räntan betalades dels i reda pengar, dels i naturaprodukter. Utöver skatt till kronan, betalade varje hemman även ett tionde till kyrkan. Efter reformationen tog även kronan en del av detta tionde. Om nu inte allt detta räckte, så hade bönderna även att utföra skjutsplikt och betala extra pålagor. Kung Erik befriade dock skatte- och kronobönderna från årliga räntor pålagor under den tid de själva drog ut i fält. De bönder, som hade söner och drängar, vilka tjänstgjorde som soldater, befriades från dagsverken och skjutsplikt den tid som soldaten var ute i fält.