Radioaktivitet

• Den elektromagnetiska kraften som innebär att lika laddningar stöter bort varandra
• Den starka kärnkraften, som fungerar som ett lim mellan kärnpartiklarna.

Den senare är den starkare kraften, men om kärnan blir för stor kommer till slut den elektromagnetiska repulsionen (bortstötningen) att bli för stor och kärnan går sönder. Man kan nu jämföra med två magneter som varit ihoplimmade. När limmet släpper kommer de att flyga ifrån varandra. Om magneterna är kraftiga kommer de få hög fart. På liknande sätt får atomkärnans delar nu ett tillskott av rörelseenergi. Denna energi kan vara farlig för exempelvis oss människor.

En stor "atom" med många "protoner" som väldigt lätt kan gå sönder. Klistret räcker inte till!

Redan 1896 upptäckte Henri Becquerel att mineral som innehöll grundämnet Uran kunde påverka en foto-film. Han drog slutsatsen att Uran utsände osynliga strålar.  Makarna Marie och Pierre Curie fortsatte att leta efter ämnen med liknande egenskaper. De fann flera bland andra Polonium och Radium. Det senare visade sig vara miljoner gånger mer radioaktivt än Uran. Becquerell och makarna Curie delade på 1903 års nobelpris i fysik. Läs mer om Marie Curie.
 

 

Joniserande?

Idag känner vi till många fler sådana ämnen. Strålningen kallas ofta för radioaktiv strålning, vilket är lite tokigt. Det är atomerna som är radioaktiva, inte strålningen. Ett bättre namn är Joniserande strålning. Detta beror på att strålningen har så hög energi att den kan slå bort elektroner från sina banor och på så vis bilda en jon.
 
 

Detta är principen bakom en så kallad  Geiger-Müller-mätare (GM-rör). En gas innesluten i en  behållare som träffas av joniserande strålning bildar  joner. Om man placerar en anod och katod (+ och -) i  gasen kommer jonerna att dras till någon av dem. Detta  kan registreras som ett knäpp i en högtalare. Ju mer det  sprakar i högtalaren, desto mer strålning.