Copyright © 2003-12-17 och 2004-11-29 Lena Klevenås,
lena.klevenas(snabel-a)telia.com
Sidenvägen 13, 441 55 Alingsås
Hela boken finns på denna sida och texten startar direkt efter innehållsförteckningen . Bläddra neråt genom att trycka på tangenten "Page down". När som helst under läsningen kan du gå tillbaka till innehållsförteckningen genom att trycka på tangenten "Home". Genom att klicka på en rubrik i innehållsförteckningen kommer du till motsvarande avsnitt. Sök namn m.m. med webbläsarens sökfunktion (tryck tangenterna Ctrl+F samtidigt).Den som vill kan ladda ner boken som pdf-dokument (öppnas i nytt fönster). Åter till hemsidan
Introduktion
Del 1: Från parlamentet...
Hur det började
Att vara med och påverka
Det bästa...
En seger trots allt
Sidoorganisationerna
Visionen
Drömmen om minskade klyftor
Skymten av globala strukturer
Nicaragua
Att vara med och bestämma
EG
Blir riksdagsledamot
Jordbruksutskottet
Tillväxt, ekonomi, ekologi
Andra möjligheter
FGL , Föreningen för global livsmedelsförsörjning på ekologisk grund
MR-gruppen
PGA, Parliamentarians for Global Action
Att vara illojal
Utrikesutskottet
Colombia
Biståndsdebatten 1996
Att vara kritisk
Interna regler i strid med grundlagen
Mer skendemokrati
Partipiskan
Demokrati
EG och EU
MAI-avtalet
Kunskapsföraktet
Partilinjen
Nerifrån och upp
Partiets vitalitet
Att vilja tänka
Tillväxten, omöjlig att diskutera
Tillväxt och jobb
Riksdagsman
Trögt distrikt
Missförstånd
Hemliga protokoll
Fler försök
Att våga utmana
Interpellationsdebatt med Anne Wibble
Lite uppmuntran
Slutsatser om tillväxt
Blir omvald och fortsätter försöken att diskutera tillväxten
Att vara på väg
Ett miljonprogram för miljön
Lokala investeringsprogram
Interpellationsdebatt med finansminister Erik Åsbrink
Vem tar hand om helheten?
Resultat efter 30 år
Del 2: ... till gatan
Kampen för nollsvält
En ministers förtroende
Toppmöten mot svälten
Svenska FAO-kommittén
Inte så lätt vara minister heller
Policygruppen
Vad drev oss?
Studieresa till Uganda, Kenya
Medias roll
Opinionsbildning behövs
Möjliga vägar
Rätten till mat
Policygruppens förslag till ministern
FAO-kommittén vill inte
Skydda sitt eget
Ett framsteg eller inte?
Ett ”testamente”
Forum för systemdebatt
Seattle
TINA
Attac, en annan värld är möjlig!
Tobinskatten
Pensionerna
Skuldbördan
Motattack
Hur arbetet organiserades
Göteborg
Attac och LO
Den globala rättviserörelsen
Porto Alegre
Lula
Att sprida den parlamentariska demokratin
Vietnam
Tanzania
Sveriges politik för global utveckling
Resultatet efter 30 år som politiker och fem år som fri opinionsbildare:
Förkortningsregister
Vad gör man av sin dröm om en bättre och rättvisare värld? Vilka vägar finns att pröva? Av en slump blev jag politiker, ett val jag inte ångrar, trots det abrupta slutet. 1998 blev jag helt sonika utbytt som riksdagsledamot för socialdemokraterna, av mina egna, mot en "facklig kamrat".
Denna ofrivilliga inbromsning i mitt liv gav dock stora möjligheter att reflektera över tillståndet i världen och Sverige. Jag fick gott om tid att politikers och väljares möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. Denna ofrivilliga inbromsning i mitt liv gav dock stora möjligheter att reflektera över tillståndet i världen och Sverige. Jag fick gott om tid att fundera över politikers och väljares möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.
Det krävs mycket starka opinioner bland allmänheten för att rucka på den till synes obevekliga nyliberala globaliseringsprocess som pågår bortom medborgarnas demokratiska räckvidd. Hur ska denna opinion kunna växa sig tillräckligt stark?
De människor som gör allvar av sina försök att utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter stöter även i vårt land på stora svårigheter. Endast de politiker som är mycket försiktiga och ständigt ligger i mittfåran på sina partier gör karriär.
Våren 2000 läste jag den första artikeln om Attacrörelsen, som hävdade att en annan värld var möjlig och som hade konkreta förslag hur man skulle börja. Jag kände genast att jag ville vara med i försöket att lansera Attac i Sverige. Det blev en fantastisk upplevelse. Det var som om en stormvind, en glädjens och hoppets vind, drog fram över Sverige. Äntligen såg vi en framkomlig väg till en bättre värld. Så ungefär måste det ha känts för arbetarrörelsens pionjärer för hundra år sedan, då en radikal skräddare på väg hem från Tyskland klev i land i Skåne och började agitera för rättvisa, solidaritet och människovärde. En process sattes igång som förändrade vårt land. Nu, hundra år senare, var det två unga studenter, som återvände från Paris.
Attac Sverige fick en succéartad start och samlade tusentals människor från en mängd olika freds- och miljögrupper. Engagemanget spred sig och Attac ingick snart i en ännu större rörelse, den globala rättviserörelsen som började samlas till årliga "World Social Forum", i Porto Alegre i Brasilien. Vart denna nya sociala globala rörelse tar vägen, om den blir tillräckligt stark för att få styrsel på globaliseringsvågen, ja det är något som vi ännu inte vet. Men hoppet är väckt och kampen pågår.
Ovanligt många tydliga minnen finns kvar från denna sommar, som blev min mammas sista. Hon dog hastigt och oväntat i augusti av blodpropp i lungan, när vi kommit hem igen till Stockholm. Hon blev 31 år. Min pappa knäcktes inte. Han arbetade i stället dubbla arbetsdagar för att öka sina inkomster. Det fanns gott om extrajobb i samband med vaktmästarjobbet på läroverket vid Gullmarsplan. Faster Märta, ogift och nyss fyllda 50, flyttade hem till oss och tog hand om mat och tvätt och allt praktiskt. För 200 kr i månaden och sovplats i köket skötte hon om oss. Tack vare henne lyckades han hålla ihop familjen. Lägenheten var modern och hade tre rum. Vi hade piano och massor av böcker och när läxorna var gjorda på kvällarna samlades vi i köket, drack te och diskuterade, ofta högljutt. Vi hade alla möjliga olika uppfattningar och vi älskade att diskutera.
Somrarna tillbringade vi i fortsättningen för det mesta i Ödenäs, pappas födelseby utanför Alingsås. Men resten av året bodde vi som vanligt i Stockholm, gick i skolan och tog studenten en efter en, precis som pappa ville. Till sist tog han den själv också.
Det var mest en slump att jag blev socialdemokrat. Revolutionsåret 1968 gick mig nästan spårlöst förbi och jag var aldrig med i SSU. Inte ens FNL-rörelsen och Vietnam engagerade mig då. Jag var aningen för ung, 21, men framför allt var jag förälskad. Politiskt medveten och aktiv var jag inte. Min två år äldre syster Karin däremot, var med och hon fick sina rejäla utskällningar av pappa när hon kom hem från demonstrationer med FNL-märket på jackan. Jag tyckte om hennes engagemang.
Att jag själv blev intresserad av politik berodde på att det i Ödenäs strax utanför Alingsås dit jag flyttade 1969 fanns en nedlagd skola. Min svärfar, byggnadsarbetaren Olof Olsson, socialdemokrat och fullmäktigeledamot, tyckte att den skulle öppnas igen. Han hade skrivit ett brev till fullmäktige om sin åsikt och inte fått något svar. Det tycket jag var fräckt, så jag skrev också ett brev och frågade efter hans. Idén att skolan behövde öppnas igen tyckte jag var perfekt. Det började bli allt fler barn och vägen till närmaste skola var lång och dålig. Dessutom väntade jag själv mitt första barn.
Jag hade ingen aning om vad politiskt arbete var men fick lust att pröva och bestämde mig för att göra ett experiment, att göra allt vad jag kunde komma på för att skolan skulle öppnas. Jag ordnade möten, ritade affischer, samlade in namn, ringde och skrev. När människor frågade mig om jag verkligen trodde det var möjligt, svarade jag alltid ja. Inte för att jag trodde det så säkert, utan för att jag insåg att utan tron på att det vara möjligt skulle det aldrig bli möjligt. Det var en bra strategi. Efter två års arbete kom det till min stora glädje och förvåning ett positivt beslut i skolstyrelse och länsskolnämnd och efter ytterligare ett års förberedelser öppnades verkligen skolan 1972. Det var nästan en sensation, blev t o m en nyhet och jag blev intervjuad i Rapport med Ola knappt 2 år och Jesper endast sex dagar gammal.
Kampen för skolan i Ödenäs i början av 1970-talet gjorde att jag blev alltmer intresserad av kommunalpolitik. Ödenäs tillhörde då Hemsjö kommun och jag kontaktade ofta skolstyrelsens politiker och tjänstemän. Gubbarna i SAP, det Socialdemokratiska ArbetarPartiet, var naturligtvis överförtjusta över att ha fått en ung framgångsrik kvinna som medlem och till valet 1973 fick jag stå med på fullmäktigelistan till Alingsås kommun inför den stora kommunsammanslagningen 1974. Jag satt under 70-talet först i skolstyrelsen, sedan i socialnämnden och i fullmäktige förstås och sist också i den prestigefyllda kommunstyrelsen. Det sistnämnda bara ett år. Jag hoppade av alla mina kommunala uppdrag 1980. Mer om det senare.
Politik är att vilja, sa Olof Palme, och i mitt fall stämde det verkligen. För mig var politik ett verktyg för att försöka förändra. Det lyckade experimentet med att få skolan öppnad gav mig ett enormt politiskt självförtroende och lärde mig två viktiga saker: Om man vet vad man vill och om man samarbetar med andra kan man lyckas. Jag läste partiprogrammet och tyckte om vad där stod. Jag utgick från att partiprogrammet gällde och att det som stod där var det vi arbetade för och att det skulle genomföras om vi hade makten. Att det fanns något som hette dold dagordning hade jag ännu inte upptäckt. Visserligen hade jag som lärare börjat inse att Läroplan för grundskolan av vissa etiketterades som poesi och inte möjlig att genomföra. Men jag försökte följa den så gott jag kunde. Jag gillade att uppmuntra barn till att bli kritiskt tänkande medborgare, jag betraktade människor som kreativa varelser, jag ville att skolan skulle vara en skola för alla. Likadant var det med partiet. Jag tog orden i partiprogram och kongressbeslut på allvar och försökte bidra till att genomföra politiken i praktiken.
När jag gick med i SAP 1970 var jag 23 år. Jag var folkskollärare. Jag var inte beredd på alla frågor och kommentarer jag skulle få, när jag blev känd som socialdemokrat, fram för allt från kollegor på Hemsjö Kyrkskola där jag arbetade. Men det var nyttigt och stämde till eftertanke. Inte förrän man avviker från normen märker man vilken den är. Och jag fick läsa på. Jag visste inte så mycket om arbetarrörelsens historia, men helt plötsligt förväntades jag kunna försvara och förklara vad socialdemokraterna hade gjort sedan begynnelsen. Det var nästan så att jag fick försvara VPK också.
Men jag kände mig inte riktigt väl till mods när jag upptäckte att mina nya partikamrater delade in människor i om de var "våra" eller inte. Detta var väldigt tydligt i det politiska livet i kommunen. Om ett förslag kom från "rätt" håll skulle man stödja det. Att fundera över om man tyckte det var ett bra förslag eller inte var inte nödvändigt. Detta gällde inte bara socialdemokraterna utan verkade gälla alla partier. Det var en ordning som jag aldrig kunde vänja mig vid. Men samtidigt upptäckte jag också att frågorna hängde väldigt väl ihop. Om man tyckte om partiet för dess uppfattning i en speciell fråga var det för det mesta lätt att gilla dess ståndpunkt i en hel rad frågor.
Jag blev alltså socialdemokrat på grund av kampen för skolan i Ödenäs. Många var förvånade att det var socialdemokraterna och inte centerpartiet som stödde mig. För mig var det likgiltigt. Partiarbete var ett medel för att nå ett mål. Men jag tyckte väldigt bra om den socialdemokratiska skolpolitiken. Alla barn skulle gå i en gemensam grundskola som skulle vara den bästa tänkbara. Bara det bästa var gott nog för folket! hade Per-Albin sagt och grundskolan var bra, särskilt för utsatta barn som fick allt tänkbart stöd.
Som småbarnsmamma utan dagis till mina barn gillade jag också högt den socialdemokratiska politiken för utbyggnad av barnomsorgen. Det var inte alla socialdemokratiska gubbar som hade fattat vad som var på gång. När Vanja Larsson, vänsterpartiets duktiga och pålästa ledamot i fullmäktige i Alingsås begärde votering om utbyggnad av barnomsorgen i vår kommun, röstade de socialdemokratiska gubbarna emot. De hade ännu inte uppmärksammat den delen av den socialdemokratiska politiken. Många hade haft hemmafru, bland annat ordföranden i socialnämnden. Att mammor jobbade var ingen lätt tanke för honom. Det kan man kanske förstå, men inte att just han skulle ha så stort inflytande.
Vi fick aldrig någon dagisplats till våra pojkar. Det fanns helt enkelt inget dagis där vi bodde. Nu finns det det. Vi fick pröva allt vi kunde komma på: barnflickor, dagmammor, oavlönad hemmapappa utan föräldraförsäkring, deltidsarbete, jobba i skift. Föräldraförsäkringen var sex månader och måste tas ut i ett sträck, lediga dagar som helger och lov var inräknade, liksom tiden innan förlossningen. Det blev inte så många dagar verklig ledighet kvar. Ledighet för vård av sjukt barn fanns inte heller. Jag minns att jag en hel vecka låg på en brits bredvid minsta pojkens säng på Alingsås lasarett om nätterna och arbetade som vanligt i skolan på dagarna. Det var inte roligt för någon. Vi saknade dessvärre också farmor och mormor till våra barn som kunde rycka in. Att vi kunde ha frågat farfar drygt 70 och morfar drygt 60 var inte tänkbart då. Det var ett sånt slit att jag ibland glömde bort att njuta av barnen. Det kändes som om de aldrig blev äldre än tre och fem.
Kommunalpolitiken tog mycket tid. Det var gruppmöten, nämndmöten, fullmäktigemöten, partimöten, flera kvällar varje vecka gick åt och det blev dyrt med bilresor och barnvakt. På 70-talet hade man ännu inte börjat få ersättning för sådana utgifter. Det var roligt att bli betraktad som politiker, det var lärorikt och ansvarsfullt, men väldigt toppstyrt. De som var medlemmar i det socialdemokratiska partiet i kommunen samarbetade i en förening som bar, och fortfarande bär, det ålderdomliga namnet arbetarekommun. När den innersta kärnan, arbetarekommunens arbetsutskott eller kommunstyrelsens arbetsutskott sagt sitt, var det omöjligt att få stöd för ett annat förslag. Debatten som borde ha ägt rum innan beslutet uteblev oftast. Makten låg hos en liten inre cirkel ledd av en stark man som hade stor tyngd och stort inflytande.
Om man hade en annan uppfattning än denna grupp skulle man meddela det på ett gruppmöte i förväg och begära "fri ställning". Även om man gjorde det, kunde man få ovett när man inte röstade som man skulle. Mitt kommunalpolitiska engagemang fick ett abrupt slut efter en votering där vår starke man skakande stod framför mig helröd i ansiktet och sa:
– Ja, du kan rösta efter ditt samvete, men då skall du veta att det har betydelse för hur jag klarar av mitt jobb!
Jag gick omedelbart ner och ringde till Ingemar, maken, och sa att jag skulle sluta med kommunalpolitiken. Året var 1980 och omröstningen gällde om man skulle tvinga skogsägarna att avverka skog för att skapa fler jobb inom skogsindustrin. Jag ville det inte och min röst ändrade inte beslutet, så jag förstod inte varför det var så dramatiskt.
En annan starkt bidragande orsak till mitt beslut att sluta med kommunalpolitiken 1980 var kärnkraftsomröstningen, där jag arbetat hårt för linje 3. Det var inte bara sveket och manipulationerna jag ogillade, utan också det som sedan hände på kommunal nivå. Kommunstyrelsen skulle uttala sig om behovet av skyddsrum och trots att det inte fanns så många att det räckte till alla, rapporterade vi att läget var bra. Det fanns också protestskrivelser från Byggnadsarbetarförbundets lokalavdelning i Alingsås, som tyckte att sådana som arbetat för Linje 3 skulle uteslutas ur partiet. Det kändes helt enkelt inte roligt längre.
Det bästa med att vara partimedlem på gräsrotsnivå, var möjligheten att skriva motioner till partiets kongresser. Att skriva motioner i riksdagen som socialdemokratisk riksdagsledamot var något helt annat, mer om det senare. Men att skriva motioner som medlem var roligt.
Varje år uppmanades partimedlemmarna att skriva motioner till partidistriktets kongress. Och vart tredje år var det möjligt att skriva motioner till den stora partikongressen, som är partiets högsta beslutande organ och består av ombud från hela landet.
Att skriva motioner var en möjlighet som jag i hög grad utnyttjade. Jag var ju med för att jag ville påverka. Mina motioner handlade bl. a. om begränsade försvarskostnader, avkriminalisering av vapenvägran, köpfrid, demokratisering av våra arbetsformer, TV:s möjlighet att medvetandegöra människor (där jag föreslog ett program på bästa sändningstid som skulle heta Vattenspegeln, där man skulle visa spännande resultat i kampen om att vara bäst på att förse människor med rent vatten), men jag skrev också motioner om miljöfrågor, kärnkraften, tillväxten, JAS-planet, biståndet, jordbruket, skolbiblioteken och utbildning i u-landskunskap för politiker….
Jag brukade aldrig vinna några voteringar om mina motioner. Men en gång vann jag när jag kämpade för en motion skriven av en annan medlem, Gunborg Freij från Lerum. Hon var en energisk och tålmodig fredskämpe som jag beundrade. 1978 års kongress för vårt distrikt, Norra Älvsborg, ägde rum i Åmål. Distriktsstyrelsen hade föreslagit avslag på Gunborg Freijs motion. Det var alltid så att distriktsstyrelsen hade ett möte några veckor innan kongressen där de diskuterade motionerna och skrev ner vad de tyckte om dem och vad man skulle göra med dem. Dessa utlåtanden skickades sedan ut i förväg till ombuden.
Gunborg Freij ville att nästa försvarsutredning skulle inriktas på en nedskärning av försvarskostnaderna med 10 procent. Det ville jag också! Men det hade förstås inte distriktsstyrelsen tyckt. På bussen upp till Åmål pratade jag med Gunborg och fick veta att hon inte skulle försvara sin motion. Ingen annan från Lerum tänkte göra det heller. Jag hade god lust att försvara den, men var vettskrämd för att gå upp i talarstolen och prata i mikrofon. Jag hade aldrig gjort det. Året innan hade jag t.ex. inte vågat mig upp för att försvara mina egna motioner. Det var en rädsla som jag inte var ensam om.
Jag beslöt mig nu för att försöka. När de inledande procedurerna innan motionsbehandlingen pågick begärde jag ordet och gick upp och ställde en fråga på en tidig och ganska oviktig punkt. Det var mest för att testa att benen bar. Det gick bra och stärkt av detta begärde jag åter ordet när Gunborgs motion skulle behandlas. Jag tyckte inte det kunde vara farligt att föreslå att en försvarsutredning skulle ha inriktningen att kostnaderna skulle sänkas. Hilding Johansson, riksdagsledamot från Trollhättan och partidistriktets ordförande, en verklig "tung" politiker, argumenterade emot, men jag gav mig inte och jag minns att jag fick skrattarna på min sida. Jag var ung, kände mig väl till mods i nya utställda snickarbyxor, såg säkert väldigt käck och rolig ut. Och jag vann!
Men för det mesta förlorade jag. Distriktsstyrelsen föreslog oftast att mina motioner skulle avslås eller anses vara besvarade med skrivningar som gjorde dem ofarliga och vaga. Men jag och alla andra som motionerade uppnådde ändå flera saker, framför allt uppmärksamhet kring den sakfråga man hade motionerat om. Man kunde alltid gå upp i talarstolen och försvara motionen och svara på motargument. Det var roligt och var i praktiken det enda forum för politisk debatt som erbjöds. Och några som lyssnade kanske tyckte som motionären eller började fundera på om det låg någonting i det som föreslogs. Man vet aldrig vilka tankeprocesser som man sätter igång och de som motionerar sprider i alla fall en känsla av att man får tycka till om viktiga saker, man får komma med förslag. Det blir diskussion.
Samtidigt spreds en annan känsla, att distriktsstyrelsens ledamöter var ens motståndare och att riksdagsledamöterna, som nästan alltid var med i styrelsen, hade så oändligt många skäl att vara emot alla nya idéer. Det var tydligt att de flesta motionärer som tog till orda ville någonting nytt och hade goda skäl för det, medan den tysta majoritetens röster nästan alltid följde distriktsstyrelsens förslag (om avslag). Motionären var inte bara i underläge genom sin nya tanke, ofta var han eller hon ny i partiet och inte så van vid alla procedurer. Därför var det lätt för den som satt ordförande att formellt korrekt finta bort ett förslag som höll på att gå igenom. Ibland blev det i alla fall en riktig fight.
1987 var ett aktivt år för den svenska fredsrörelsen. Boforsskandalen var ett faktum och många gråsossar var allvarligt oroade över den brist på överensstämmelse mellan lag och verklighet som alltmer kom i dagen. Under mars-april hölls som vanligt distriktskongresser i samtliga partidistrikt över hela landet. Mängden motioner som behandlade vapenexporten hade ökat markant. De flesta krävde att svensk vapenexport skulle begränsas till Norden och alliansfria stater i Europa. (Att det skulle blossa upp ett nytt krig på Balkan var inget vi kunde föreställa oss då.) Inga Thorsson hade också föreslagit fonder som skulle underlätta för vapenindustrin att övergå från militär till civil produktion; jobben skulle inte komma i fara. Det var ett populärt förslag. Det var redan så att t.ex. Volvo flygmotor i Trollhättan, som tillverkade JAS-motorn, hade 60 procent civil produktion.
Så här rapporteras det i Dagens eko den 5/4 1987:
På den socialdemokratiska distriktskongressen i Alingsås idag krävdes det stopp för all vapenexport utanför Norden och neutrala stater i Europa. Lena Klevenås t.ex. tyckte det var orimligt att Sverige på grund av samarbetsprojekt ska vara tvunget att fortsätta vapenexporten till USA.
Lena Klevenås från talarstolen: Antag att om ett år då vi är på kongress igen så har USA invaderat Nicaragua. Det är inte så väldigt otroligt. Nu är det så att Nicaragua kommer aldrig att få köpa vapen ifrån oss, därför att Nicaragua befinner sig i krig. Däremot kommer USA att få köpa. Hur mår vi då om ett år? Ska vi ha en vapentillverkning för vår neutralitet så ska vi vara helt oberoende eller låta bli att tillverka vapen över huvud taget. Vi kan inte både hävda att vi ska ha det för vår neutralitet och samtidigt hävda att vi inte kan låta bli att sälja till dem även om de börjar föra krig, till och med mot de länder som vi har våra solidaritetsprojekt inriktade mot.
Reportern: Men styrelsen för socialdemokraterna i Norra Älvsborg ville inte stoppa vapenutbytet med USA. Distriktsstyrelsen var i och för sig generad över det utlåtande som hade skrivits före Boforsförtagets erkännande. Och Rune Johansson i distriktsstyrelsen presenterade ett tillägg med krav på omedelbara åtgärder utifrån vapenexportutredningens förslag.
Rune Johansson: Det krävs förmodligen en lagskärpning. Det krävs en effektivare kontroll. Och vi kanske också måste, vilket jag tror är troligt, begränsa antalet länder som vi ska leverera våra vapen till.
Ekot: Frågan var om det skulle räcka när de 214 socialdemokratiska ombuden skulle rösta om stopp för vapen till USA.
Ordföranden. Ja, det här är… samråder vi om att det här är så jämt så det kan vi inte avgöra. Det blir alltså rösträkning.
Ekot: och när rösträkningen var klar:
Ordföranden: Voteringen har utfallit så att för distriktsstyrelsens förslag har 113 ombud röstat och för Lena Klevenås förslag har 101. Det betyder att distriktsstyrelsens förslag har bifallits.
Klubbslag
Ekot: Är du besviken?
Lena: Ja , det är klart jag är besviken, men jag är van.
Ekot: I många år har Lena Klevenås hört till en liten grupp freds- och miljöaktivister som har fått ett allt starkare stöd. Men det stödet räcker alltså fortfarande inte. Majoriteten anser att en svensk vapenindustri är nödvändig för neutraliteten och industrin måste få exportera. I majoriteten så ingår de socialdemokratiska metallarbetarna vid Volvo Flygmotor i Trollhättan, där närmare hälften av produktionen går till militära ändamål, bland annat utvecklingen av JAS-planen. Benny Pedersen är vice ordförande i S-klubben bland metallarna.
Benny: Om man skulle sätta stopp för vapenexporten till USA, då tror jag det skulle innebära att man inte kan genomföra JAS-programmet.
Ekot: Är du orolig för arbetena på Volvo Flygmotor?
Benny: Ja, självklart. Och jag ser den fina satsning som vi har gjort på Flygmotor mot civila projekt där vi idag har en övervikt av civil produktion som har tillkommit tack vare JAS-projektet och så vidare
Ekot: Tror du på politikerna på riksnivå när de säger att de inte känt till någonting om vapensmuggling.
Benny: Ja, jag är övertygad om att de inte vet om detta.
Lena: Ja, jag är ju tveksam. Ska jag tro på dem så måste jag ju samtidigt vara besviken på att de har gått på det här för det har inte varit nödvändigt. Jag har inte gjort det.. Varför har de gjort det som har haft ansvaret?
Egentligen var det helt fantastiskt att minoriteten blev så stor när det handlade om att begränsa vapenexporten till Norden och alliansfria stater i Europa och därigenom i praktiken stoppa vapenexporten till USA. Norra Älvsborgs partidistrikt, som omfattade hela Dalsland plus Trollhättan, Alingsås, Lerum, Herrljunga, Vårgårda och Ale kommuner, var och är dominerat av bil- och vapenindustrins underleverantörer. JAS-planets motor tillverkas på Volvo Flygmotor i Trollhättan och Metallklubben där har alltid varit stark. Ända sedan kollektivanslutningens tid var många som hade varit medlemmar tidigare automatiskt medlemmar under resten av sitt liv utan att betala. Det gjorde att antalet ombud just från Metall i Trollhättan var oproportionerligt stort. Det påverkade såväl politikens innehåll som vilka medlemmar som valdes att företräda partidistriktet på regional och nationell nivå.
Året efter, 1988, valdes t.ex. Britt Bohlin, från Mellerud, till riksdagsledamot. Hon placerades i försvarsutskottet och skolades lätt in till att bli en lydig försvarspolitiker. Någon skärpning av vapenexporten blev det knappast.
Något som aldrig togs upp till öppen diskussion var det motsägelsefulla i att det enligt svensk lag var förbjudet med vapenexport, men att undantag kunde göras. Dock inte till länder där de mänskliga rättigheterna kränktes eller till länder som befann sig i krig. För att exportaffärer skulle bli godkända handplockades de mest exportvänliga politikerna till krigsmaterialinspektionen (och senare till den nya vapenexportnämnden). Insynen var obefintlig för övriga riksdagsledamöter. Kritiken från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och andra organisationer över olika vapenexportärenden avfärdades ofta som att det ”bara gällde följdleveranser”. Så gott som alla socialdemokratiska riksdagspolitiker accepterade att följdleveranser var nödvändiga. Annars skulle svensk vapenindustri inte få några order. Att följdleveranser pågick i decennier och att all vidareutveckling av vapnen betraktades som följdleveranser talades det inte om. Om ett land kränkte de mänskliga rättigheterna avbröt man ändå inte exportsamarbetet. I praktiken exporterade Sverige vapen till alla de länder där de allra grövsta brotten mot de mänskliga rättigheterna ägde och äger rum. Och att USA inte skulle få köpa om de befann sig i krig, var naturligtvis en naiv tanke. USA får alltid köpa.
I detta ljus var förlusten på distriktskongressen 1987 en otrolig seger. Tänk att ett så radikalt förslag kunde få så stort stöd i ett distrikt så fullt av metallare. Orsaken var det stora trycket underifrån. Även de mot partiledningen vanligtvis helt lojala var denna gång mycket kritiska. Så hade t.ex. Göta Andersson, tidigare ordförande för kvinnodistriktet, lämnat in tre motioner i frågan. Det ohållbara i partiets ståndpunkter var uppenbart. Logiken höll inte.
Även om beslutet hade blivit det motsatta, hade det ändå aldrig blivit partiets linje. Norra Älvsborg var bara ett partidistrikt av många. Det enda konkreta resultatet var att media blev intresserade för att det ”hettade till”. Partiledningen hade fortfarande läget under kontroll rapporterade Björn Elmbrandt, som en sammanfattning i programmet Kanalen efter helgens distriktkongresser. Norra Älvsborgs partidistrikt var representativt för stämningen inom partiet, men ”freds- och nedrustningsfalangen” verkade inte ha fått några nya proselyter, menade han. De flesta nöjde sig med de besked de fått.
Jag var dock inte nöjd. Jag ville inte längre spela rollen som det internationella samvetet utan ville att vårt distrikt skulle vara pådrivande. Men partidistriktet ville vänta och avvakta ytterligare en utredning som Maj Britt Theorin skulle göra om dessa förslag. (Vart tog det vägen?) Trots allt tal om att vår politik ska bedrivas från och genom folket för att förändra verkligheten fanns det en oerhörd rädsla för att tycka någonting innan ”de stora pojkarna” hade sagt sitt. Partidistriktet kom alltid rantandes sist efter. Ingvar Johnsson, partidistriktets ordförande, riksdagsman och metallare tyckte inte att regeringen hade varit för släpphänt och han ville inte ha några begränsningar av antalet länder och inte heller några omställningsfonder.
Bland kongressombuden fanns det några som skulle ha kunnat berätta om har Volvo Flygmotor hade lyckats gå ner från 80 procent till 40 procent militär produktion, men inget av ombuden från Flygmotor gick upp i talarstolen för att berätta detta. De kanske inte tyckte om att det samtidigt inneburit att arbetstakten hade ökat, på grund av mer konkurrens och att det ställdes större krav på de anställda.
Mina radikala idéer och motioner, som alltså inte var så uppskattade inom själva gubbpartiet, var desto mer uppskattade inom sidoorganisationerna. Där fanns SSU, Kvinnoklubben och Broderskap, de kristna socialdemokraterna. De var alla radikalare än partiet i just de frågor som var viktiga för mig, fred, miljö, bistånd och global solidaritet. Jag kunde från början ha gått med i allihop. Jag var radikal, jag var ung, jag var kvinna, jag var kristen, inte särskilt flitig kyrkobesökare, men ändå. Om jag haft en riktig mentor skulle hon nog ha rått mig att gå med i SSU. Nu efteråt ser jag att det är där man får kamrater, erfarenhet och lär sig den socialdemokratiska koden. Men jag trodde att SSU var för tonåringar och jag var redan gift och småbarnsmamma. Jag hade flera vänner bland SSU:arna. Vi gjorde saker ihop, var ute och sjöng i valrörelser, men det stannade vid det.
När jag lämnade kommunalpolitiken 1980 blev jag däremot medlem i såväl Kvinnoklubben som Broderskapsrörelsen. Jag ville känna mig riktigt hemma någonstans och den socialdemokratiska stadsdelsföreningen var för tråkig. Men jag blev aldrig särskilt aktiv i kvinnoklubben. Det borde jag ha blivit. Det hade varit klokt. Jag var där någon gång och förstod att de mest höll på med att sy och förbereda till sin julbasar. Politiska diskussioner märkte jag inte mycket av. Men vi var ganska många unga s-kvinnor i mitten av 70-talet som ville göra någonting, så jag rådgjorde med arbetarekommunens starke man, Arne Bengtsson. Han avrådde oss från att aktivera oss i kvinnoklubben. Vi skulle inte störa de äldre kvinnorna tyckte han. Så vi bildade i stället en studiecirkel i skapande dramatik för att stärka vår förmåga att framträda. Den leddes av Johanna Frisk. Vi var tjugo unga kvinnor, Gordana, Agneta, Gun, Barbro, Lena J, Sol-Britt, Inga-lill, Britt-Marie, Pia, Kerstin J, Gun-Marie, Kerstin P, Lena L, Dagmar, Marita, Ing-Marie, Jane och Elaine. Vi spelade gatuteater och gjorde pjäser. Vi hade mycket roligt, men någon maktfaktor blev vi inte. Britt-Marie blev så småningom ledamot i kommunstyrelsen efter mig, och till och med ledamot av dess arbetsutskott. Men när det efter några år hade varit naturligt att nominera henne till posten som kommunalråd hade hon inte stöd längre från gubbarna. Hon hade visat sig för självständig.
Så här efteråt kan jag tycka att det var skickligt gjort av vår starke man att ge oss de råd han gjorde. Vi fick aldrig någon formell bas, där vi hade kunnat stötta varandra, utan splittrades upp i olika stadsdelsföreningar. Det var så man från högre ort ville att partiet skulle vara organiserat. Varje stadsdel skulle ha sin egen socialdemokratiska förening. De var väldigt tråkiga för de arbetade bara med lokala frågor. Jag minns att vi blev uppmanade att knacka dörr och fråga vad folk tyckte att vi skulle arbeta med. Det vanligaste svaret var att de ville att vi skulle göra något åt att katterna sket i sandlådorna.
Om det hade varit nu skulle vi kanske ha bildat en kvinnoklubb till, men då var det emot stadgarna, så det kunde vi inte göra. Man skulle kunna uttrycka det som så att kvinnoklubbsrutan i organisationsstrukturen var upptagen och att ändra på strukturen var en alltför lång process. Den existerande kvinnoklubben var en maktfaktor, särskilt vid nomineringar. Man skulle kunna tro att de stödde alla kvinnor, men så var ingalunda fallet. De gjorde som alla andra föreningar, nominerade sina medlemmar. Om man inte blev nominerad från kvinnoklubben hade man inte kvinnornas stöd, sades det, fast det kanske bara berodde på att man inte hann eller ville vara med där också.
Senare i riksdagen märkte jag hur sammansvetsade S-kvinnorna var och vilken glädje de hade av stödet de gav varandra, Maj-Inger Klingvall, Kristina Svensson, Margareta Winberg och Ingegerd Sahlström bland andra. När de hade sina frukostmöten i riksdagsrestaurangen längtade jag efter att få vara med. Jag kan se efteråt att jag hade behövt ingå i det gänget, hade behövt tips och goda råd och kvinnoförbundets kurser och strategier och stöd i de svåra situationer som kom senare.
Den politiska skolning som jag erbjöds blev i stället det stora partiets. Den var inte dålig och jag var mycket nöjd. Ofta kunde barnen följa med. Vi var många gånger på Bommersvik och på olika kursgårdar runt om i Västsverige. Det fanns hur många veckoslutskurser och studiecirklar som helst att gå på. Den som tycker att politik är tråkigt har nog aldrig tänkt på vilka fantastiska möjligheter det finns att både få goda vänner och att få lära sig intressanta saker.
Men som ung förvärvsarbetande mamma i Ödenäs hörde jag kommentarerna: räcker det inte med att hon jobbar? Måste hon gå på möten också? Och tiden ville naturligtvis aldrig räcka till. I partiet var kravet att vara med överallt. Jag beslöt mig för att det fick räcka med partiet, själva gubbpartiet, där alla kunde vara med. Under hela 1970-talet var jag aktiv i kommunalpolitiken, men mitt intresse låg hela tiden mer åt de globala problemen, fattigdomen, hungern och miljöförstöringen. Så när jag nått mitt första mål, att skolan i Ödenäs hade öppnats var mina politiska mål:
Ett samhälle för att
Leva och överleva
Måste präglas av en
Övergripande solidaritet
Annars bryts det
Förr eller senare sönder
I småskuren egoism
Det finns inte
Vi och dom
Det finns bara vi
Olof Palme 1969
Det var Olof Palme som gjorde att jag kände mig hemma i det socialdemokratiska partiet. Jag uppskattade särskilt hans klarspråk och internationella engagemang. ”Solidariteten skulle inte stanna vid gränserna utan omfatta alla folk” stod det på affischerna och det var också Palmes budskap. Jag trodde honom. Vi var många då i mitten på 70-talet, som trodde på NIEO, New International Economic Order, Ny ekonomisk världsordning. Vi demonstrerade mot kapprustning och startade fredsföreningar, alltifrån arbetarrörelsens fredsforum ner till lokalavdelningar av Svenska Freds, Kristna freds och Kvinnor för fred. Alternativen var många
Julen 1972 fällde USA bomber över Hanoi. Palme var rasande. Några bomber träffade sjukhuset. Namnlistor kopierades där man kunde vara med och protestera. Jag gick med mina två småpojkar i barnvagnen i snön uppe i Ödenäs och knackade dörr för att samla underskrifter. Jag gick över hela byn och nästa alla skrev på. Listorna samlades in av Arbetarekommunen.
Kuppen i Chile, den 11 september 1973, på äldste sonens treårsdag, ökade mitt internationella intresse ytterligare och jag upptäckte att det inom Alingsås arbetarekommun fanns en internationell kommitté. Den bestod bara av tre personer, alla invandrare, men var tänkt att ha sex ledamöter som alla andra kommittéer. Jag sa att jag ville vara med där och förstod genast att jag hade brutit mot en oskriven regel. Man föreslår inte sig själv. Men eftersom valberedningen inte hade skakat fram några andra förslag blev jag vald. Det fattades fortfarande två namn. Så på årsmötet föreslog jag två kvinnor, Johanna Frisk och Jane Jonsson, som råkade sitta vid samma bord som jag. De blev också valda. Det blev ett lyckokast.
Internationella kommittén i Alingsås arbetarekommun blev min politiska plattform under tjugo år. Vi hade härliga diskussioner. Arbetade effektivt. Vi skrev mål för vårt internationella arbete redan 1977, ”att skapa större förståelse för internationella frågor bland socialdemokrater i Alingsås”. Vi utökade det snabbt med att också försvarsfrågor skulle ingå. Vi lärde oss mycket. Skrev motioner. Allting var nerifrånstyrt, kom från oss själva. Vi införde internationella kvartar på varje möte med Arbetarekommunen. Vi inbjöd bland andra Kjell-Olof Feldt när han var vice ordförande för Världsbanken för att lära oss mer om dess roll. Våra utåtriktade möten samlade mycket folk. Alla tyckte vi var enormt flitiga. Det var vi inte, men effektiva.
Internationella kommittén i Alingsås arbetarekommun blev min politiska plattform under tjugo år. Vi hade härliga diskussioner. Arbetade effektivt. Vi skrev mål för vårt internationella arbete redan 1977, ”att skapa större förståelse för internationella frågor bland socialdemokrater i Alingsås”. Vi utökade det snabbt med att också försvarsfrågor skulle ingå. Vi lärde oss mycket. Skrev motioner. Allting var nerifrånstyrt, kom från oss själva. Vi införde internationella kvartar på varje möte med Arbetarekommunen. Vi inbjöd bland andra Kjell-Olof Feldt när han var vice ordförande för Världsbanken för att lära oss mer om dess roll. Våra utåtriktade möten samlade mycket folk. Alla tyckte vi var enormt flitiga. Det var vi inte, men effektiva.
Det var en härlig tid. Palme var partiets ordförande och de internationella frågorna stod i fokus. Vi älskade hans hetta och drastiska formuleringar. Vi kämpade för högre bistånd till u-länder och ny ekonomisk världsordning. U-länderna skulle bli som vi. Solidariteten kände inga gränser utan omfattade alla folk. Vi var emot kärnkraft och alla nya stridsflygplan oavsett om de hette A20, B3LA eller JAS. Jordbruks- och miljöfrågor började också engagera oss, genom ett nytillskott i vår kommitté Lennart Andreasson, som blev min bästa politiska kompis.
Det var många som var kreativa i internationella kommittén. Vi arbetade för att skapa opinion. Vi ville verkligen påverka. Johanna Frisk skrev en pjäs om tillståndet i världen, Clownen som grät, som vi spelade på möten och konferenser. Lennart, redovisningschef på bank i det civila, förvånade alla i clownrollen med dittills dolda talanger. Den gjorde ett starkt intryck på alla. Så här långt efteråt tänker jag fortfarande med stor värme och kärlek på alla medlemmar i vår internationella kommitté, inte bara de nya, utan också de gamla som Ernst Ludvig, flyktingen från Sudettyskland som kämpat mot nazismen och Alec Klopstoc född i Moskva. Vad roligt vi hade och vad meningsfullt det kändes och vad jag lärde mig mycket av dem.
På min allra första distriktskongress i början av 70-talet i Dals Ed, då Palme råkade sparka omkull en blomvas som stod vid foten av talarstolen, i sin iver att övertyga, beundrade jag ändå mest Ernst Ludvig, när han också i ett eldigt anförande fortfarande slogs för demokrati och mot orättvisor. Det var många spännande och dramatiska livsöden bland människorna i vår kommitté. Att SÄPO hyrde lägenhet på Noltorp i Alingsås bredvid Alec Klopstocs eftersom de trodde han var en säkerhetsrisk har jag fått veta på senare tid. Men ibland märkte vi av att han betraktades som ett problem. Han fick t.ex. inte gå med in överallt på Volvo Flygmotor i Trollhättan, då internationella kommittén var där på studiebesök.
På 70-talet när vi drömde om den nya ekonomiska världsordningen var vi inte särskilt intresserade av enskilda länder. Vi insåg att det var fel i hela den globala ekonomiska strukturen. De råd som u-länderna fick från Världsbanken verkade inte hjälpa. Det låg också något grundläggande fel i resonemanget att fattiga länder skulle satsa på export av mat. Pengar går ju inte att äta och vem visste för övrigt vem som skulle få del av pengarna som exporten inbringade? Vi såg bara att fattiga kvinnor kördes iväg från sina jordar för att ge utrymme åt exportinriktat jordbruk. Handelsreglerna var extremt orättvisa. U-länderna klagade på att de fick allt mindre betalt för sina råvaror.
Lösningen borde alltså vara att de regler som styrde världshandeln och världsekonomin måste bli rättvisare. Men efter oljekrisen 1973 minskade intresset för NIEO, ny ekonomisk världsordning, betydligt. Hur skulle vi i Sverige agera för att göra den nya ordningen möjlig? Jag hade börjat fundera hur tillväxt skulle kunna gå ihop med strävan efter minskande klyftor.
1980 ansökte jag om och fick till min stora glädje ett stipendium av ABF och reste till FN, Världsbanken och Nicaragua för att se hur FN:s arbete fungerade i praktiken. Vi hade haft mängder av studiecirklar inom ABF, där jag varit cirkelledare, och turligt nog för mig hade ABF, just det här året bestämt sig för att skicka med två gräsrötter på FN-förbundets studieresa. Det blev jag och Siv Link från Hudiksvall.
Det var en upplevelse att besöka Världsbanken i Washington som jag hade varit så kritisk emot och få bekräftat att besluten om lån till fattiga länder var styrda av USA som hade rösträtt i förhållande till sin ekonomiska styrka. USA gillade inte att sandinisterna i Nicaragua lyckats göra en revolution och avsatt diktatorn, Somoza, som hade haft USA:s stöd. ”He is a son of a bitch, but he is our son of a bitch” var ett amerikanskt talesätt. Att Nicaragua för resten av Latinamerika och för hela den radikala vänstern i Europa framstod som ett hopp om förändring för de fattiga var naturligtvis ett hot mot USA:s dominans. Vad skulle hända med USA:s bakgård om ett litet land kunde ta sig sådana friheter! Sandinisterna utdefinierades som kommunister och därmed som fiender som skulle bekämpas.
Vi som fick resa till Nicaragua från Sverige blev däremot mycket imponerade av landet och resultatet av revolutionen 1979. Särskilt gladdes vi åt den lyckade alfabetiseringskampanjen där ungdomar från städerna på kort tid hade lyckats lära nästa alla på landsbygden att läsa. De hade också beslutat att sjukvård skulle vara en rättighet och inte bara till för dem som kunde betala. Små hälsostationer växte upp över hela landet. De hade till och med avskaffat dödsstraffet. Unga människors entusiasm och stora ansvarstagande var inte att ta miste på. Som högstadielärare i Alingsås med erfarenhet av svenska ungdomars håglöshet och vilsenhet, blev jag djupt tagen av 15-åriga skolinspektörers engagerade arbete.
Naturligtvis var medierapporteringen i Nicaragua propagandistisk, i optimismens tecken. Det var ständiga nyheter om nya framsteg, nya skolor, nya solidaritetsarbetare som anlände. Det var en glädje och framåtanda utan like. Jag trodde att det skulle bli svårt att besöka ett fattigt u-land, att jag skulle tycka synd om folket. I stället blev jag djupt imponerad och ville bidra på något sätt. Det de bad om var vatten, rent dricksvatten. Endast sex procent av människorna på landsbygden hade tillgång till rent dricksvatten vid sina hus. Så jag lovade försöka göra något.
När jag kom hem startade jag ett solidaritetsprojekt. Jag hade med mig några barnteckningar som jag gjorde vykort av och sålde. Vi började i Internationella kommittén i Alingsås. Engagemanget spred sig snart till hela partidistriktet. På några år drog vi in en kvarts miljon kronor. Att samla in pengar gick lätt och var roligt. Nästa alla tyckte att vatten var viktigt. De som var svårast att övertyga om vikten av ett vattenprojekt var de som bestämde om vilka internationella projekt som arbetarrörelsen skulle stödja. Vatten och sådant kunde Rädda barnen hålla på med, fick jag höra från dåvarande AIC, Arbetarrörelsens Internationella Center. Vi i arbetarrörelsen skulle hålla på med sådant vi var bra på, organisationsutveckling!
- Men människor går inte på studiecirklar och möten om de själva eller barnen har diarré, hävdade jag.
Vatten var vad de hade bett om och vatten var det jag hade lovat att försöka bidra till. Jag hade ingen svårighet att föreställa mig vilket helvete det skulle vara att leva utan vatten. Jag hade sett kvinnor och barn gå långa vägar för att hämta. De få offentliga kranar som fanns räckte inte till. Pytsarna stod på kö och vattnet droppade långsam.
Efter några år gav AIC, Arbetarrörelsen Internationella Center, med sig och lovade oss att Anders Gidlund, ombudsman för Metall i Örnsköldsvik kunde få hjälpa oss. Han var ofta i Nicaragua för Metalls räkning.
Socialantropologen Irene Svensson, som arbetat åt UBV, Utbildning för biståndsverksamhet var den som tipsade oss om att Ocotal var en lämplig ort för vårt vattenprojekt och vi hade redan bestämt att det var dit vi ville att pengarna skulle gå. Irene hade skaffat oss goda kontakter med bland andra Evenor Rodriguez, ledamot av Ocotals kommunfullmäktige och ansvarig för kvarterskommittéerna. Han var en hedersman och blev vår pålitliga samarbetspartner under nästan femton år.
I mitten på 1980-talet fanns inte e-mail och postgången var mycket osäker och tog minst tre veckor enkel väg. Så det gällde att skriva brev, skicka en kopia på brevet efter en vecka och hoppas att åtminstone något kom fram. Sedan vänta i två månader på ett svar. Det var inte alltid det fanns frimärken på postkontoret i Ocotal. Det var tungarbetat, men det gick. Vi fick detaljerade rapporter på hur arbetet hade organiserats. Människorna i kvarterskommitterna gjorde allt arbete själva med att gräva för hand. De som inte grävde gjorde dricka till dem som arbetade. Vi skickade inte bara slangar, rör och kranar, utan också spett och spadar. Materialet var säkert inlåst i containern det hade skickats i och jag tror inte att något försvann. När grävningen var klar fick människor i omgångar komma och kvittera ut kranar som de monterade upp vid sina hus. Vi fick listor med alla namnteckningarna, foton och brev.
Sida bidrog sammanlagt med fyra gånger det insamlade beloppet, så vi fick närmare en miljon från dem. Efter några år flöt arbetet så bra att vi kunde skicka över pengar och de köpte materialet på plats. Allt redovisades ordentligt och revisorerna såväl i Ocotal som på Sida i Sverige var nöjda. Sanna Gonzales, en svensk sjuksköterska som arbetade i Ocotal med mödravård blev en ovärderlig kontakt för oss och hon blev ofta inbjuden som representant för Sverige på de högtidliga ceremonier när man invigde olika delar av projektet.
Ingen av oss som arbetade med projektet i Sverige under första halvan av 1980-talet hade varit i Ocotal, men vi längtade förstås dit. Vi började också plugga spanska förutom de vanliga studiecirklarna om Latinamerika. Sommaren 1986 åkte vi först till Spanien på en språkkurs och 1987 reste elva personer från partidistriktet till Ocotal, bland andra tre ungdomar som fick stipendier till resan från Olof Palmes Minnesfond. Min yngste son Jesper 14 år, var en av dem. Det var min andra resa till Nicaragua och mitt första i Ocotal. Jag glömmer aldrig när vi efter den långa bussresan från huvudstaden Managua stannade till vid vägkanten uppe bland bergen och såg Ocotal nere som i en gryta. Vi hade arbetat och längtat i flera år.
Vi blev väl mottagna. Kvinnorna tackade oss för att de inte längre bara vara ”kvinnor” utan ”husmödrar”, eftersom de hade vatten. De inte bara tvättade sig och lagade mat. De hade också börjat odla vid sina hus. Mathållningen hade blivit lättare och barnadödligheten hade sjunkit. Vi kände oss lyckliga. De sjöng för oss, barnen dansade, de gav oss gåvor och vi delade med oss av våra.
"Solidaritet är ömhet mellan folken", sa de.
Vattenprojektet hade också bidragit till organisationsutveckling, konstaterade så småningom även Palmecentret, efterträdaren till AIC, Arbetarrörelsens Internationella Center. Även om inte organisationsutveckling hade varit det primära målet för vårt vattenprojekt, så visade det sig att vattnet gjorde det lättare och roligare att organisera möten. Genom att kvarterskommittéerna fick en praktisk möjlighet att bygga ut vattendistributionen, hade de något att organisera sig omkring. Kvarterskommittéerna blomstrade och inte minst kvinnorna var intresserade och deltog aktivt. Svårigheterna i Nicaragua började dock torna upp sig igen.
När Ronald Reagan kom till makten i USA byttes Jimmy Carters generösa politik mot Nicaragua i sin motsats. Iran-contras affären pågick i det fördolda. USA sålde vapen till Iran och använde pengarna till att finansiera de så kallade ”contras”, unga fattiga bondpojkar, som mot lite mat och ett par stövlar lockades att sabotera allt positivt som hade åstadkommits. De fick lära sig allt från att hälla bläck i skrivmaskiner för att göra dem obrukbara till att hantera vapen. Särskilda instruktionsböcker med tips om hur man kunde sabotera spreds. Det började blåsa kallt. Överfall och mord blev en plåga för hela landet. Familjer och grannar splittrades. USA förtalade och ”missförstod” sandinisterna och i frihetens namn försökte man döda den spirande demokratin. USA minerade hamnarna och fälldes för terrorism vid den internationella domstolen i Haag 1985 men struntade i att betala böterna.
När det första i förtid framtvingade parlamentsvalet hölls 1985, påstod USA att det inte var fritt på grund av att sandinisterna vann, trots att alla övriga valobservatörer var överens om att allt gick rätt till. Den amerikanska historiebeskrivningen är den som segrat. Nicaraguas första fria val är som bortblåst ur historien.
Engagemanget för Nicaragua och alla möten jag medverkade på inom partidistriktet som internationell ledare, gjorde mig känd bland partimedlemmarna. Jag for under flera år till varje liten ort och berättade om Nicaragua och samlade in pengar till vårt projekt. För första gången i partidistriktets historia hade alla våra tretton arbetarekommuner engagerat sig för ett eget internationellt biståndsprojekt och kunde samarbeta om det. För det fick jag mycket uppskattning. Vatten till Ocotal var inte heller det enda vi åstadkom. Vi bidrog också bland annat med två minibussar, en till en förening som hjälpte krigsskadade ungdomar och en till en handikappskola.
Själv var jag många gånger på gränsen att lämna partiet efter flera olyckliga beslut som stred mot vad vi socialdemokrater tidigare bestämt på högsta nivå, på partikongressen. Det var visserligen en borgerlig regering som beslutat bygga JAS-planet, men den socialdemokratiska regeringen som återkom till makten efter valet 1982 avbröt inte projektet, trots att de sju krav partikongressen satt som villkor för att fortsätta inte alls uppfylldes. Ett av kraven var att kostnadsramen skulle hållas. Det hölls inte och inte heller flera av de övriga kraven. Men nu var det andra krafter som tog över och inte de demokratiska. Det militärindustriella komplexet är starkt också i Sverige. Den socialdemokratiska regeringen ansåg det t.ex. alltför länge att det var nödvändigt med minor i det svenska försvaret trots omfattande protester såväl inom som utom det socialdemokratiska partiet och trots att Sverige internationellt drev på för ett internationellt förbud mot minor.
Många gånger beslutades en sak och genomfördes det motsatta. Vi började t.ex. avveckla kärnkraften genom att första bygga ut den. Ibland kom till och med viktiga beslutet innan diskussionen ens hann börja, så var fallet med beslutet om Sveriges anslutning till den europeiska gemenskapen.
Alla partier har ett så kallat högsta beslutande organ. De kan kallas partikongress, riksstämma eller riksmöte. Det är lite olika för de olika partierna, men syftet är att där ska medlemmarna besluta om inriktningen av partiets politik för framtiden och välja partistyrelse. Många partier har den här typen av möte varje år. Vissa partier väljer ombud och då är det bara dessa som får delta på kongressen. Så gör t.ex. socialdemokraterna, som är stort och gammalt. Andra partier tillåter alla medlemmar att delta. Så gör t.ex. miljöpartiet, som är litet och ungt.
Den 15 september 1990 öppnade SAP sin stora partikongress på Folkets Hus i Stockholm. Socialdemokraterna har ordinarie partikongress bara vart tredje/fjärde år, året före riksdagsval. Det hade som vanligt föregåtts av val av ombud, ca 350 stycken och dessa skulle nu lägga fast politiken för den kommande mandatperioden. Det var som alltid en viktig partikongress. Alla medlemmar hade haft möjlighet att skriva motioner till partikongressen. De skulle ha lämnats in ca tio månader innan, i november 1989, för att hinna behandlas på alla nivåer, i den lokala föreningen, i arbetarekommunen och av partistyrelsen. Som vanligt hade vi i internationella kommittén i Alingsås skrivit motioner. En handlade om att vi vill att socialdemokraterna skulle säga nej till medlemskap i EG, den Europeiska Gemenskapen som det hette då. Vi tyckte EG verkade vara en rikemansklubb som byggde murar mot tredje världen. Konstigt nog var vår motion (nr 464) den enda som tog upp EG-frågan.
Partistyrelsens föredragande i denna fråga var Anita Gradin.
"Debatten om ett svenskt medlemskap i EG är inte aktuell att föra här", sa hon och tillade att motionen i viss mån var överspelad.
Det blev heller ingen debatt. Ingen av oss som skrivit motionen var ombud och vi hade därför inte möjlighet att säga något. Men vi var där och vi lyssnade. Anita Gradin föreslog ändå att det så kallade redaktionsutskottet skulle få i uppdrag att skriva ett nytt uttalande om Europa. Det gamla var ett halvår gammalt. Redaktionsutskottets förslag behandlades några dagar senare en halvtimme före midnatt. Kongressen antog uttalandet där det stod att det inte för framtiden gick att utesluta ett medlemskap. Men att det inte var aktuellt för närvarande.
En månad senare! den 26 oktober kom beskedet att Sverige skulle ansöka om medlemskap EG. Det var en av punkterna i ett ekonomiskt krispaket. Beslutet kom helt utan förvarning.
Just den här fredagen var de internationella kontaktmännen i partidistrikten över hela landet samlade för sin årliga träff. De brukade alltid börja med att vi fick träffa någon av de ministrar som hade ansvar för de frågor som hade internationell anknytning. De ”internationella ledarna”, som vi kallades, hade ansvar för den internationella verksamheten i våra respektive partidistrikt. Sedan fanns det internationella kontaktpersoner i varje arbetarekommun. Allt var mycket effektivt och välorganiserat. Vår uppgift var att stimulera till studier och debatt på det internationella området. För att kunna göra detta fick vi hjälp av dessa årliga träffar som var mycket uppskattade. Det här året var lite speciellt, för vi skulle inte som vanligt åka ut till Bommersvik efter det inledande ministermöte i Stockholm, utan vi skulle göra en studieresa till Tallin i Estland.
Den minister vi skulle träffa den 26 oktober 1990, var försvarsminister Roine Carlsson, men alldeles innan det var dags fick vi beskedet att träffen var inställd för att han skulle medverka på en viktig presskonferens. Vi bänkade oss i stället framför TV-apparaterna och fick till vår stora förvåning höra att Sverige skulle ansöka om medlemskap i EG! Punkten var den sista i ett stort krispaket som skulle rädda den svenska ekonomin.
Det kändes ganska snopet att sedan ta båten till Tallinn, bland annat missade vi alla kommentarer i media. Och det måste väl ha varit en strategisk miss av partiledningen, att inte, åtminstone någon timme i förväg ha informerat oss, de internationella ledarna i partiet, om vad som skulle ske och ägnat denna träff åt EG-frågan. Tänk om man hade tagit oss i anspråk för att föra ut denna intressanta nyhet till de internationellt intresserade i distrikten. Även om alla inte var så tända på idén tror jag att de flesta skulle ha gjort det med glädje. Nu blev i stället alla överrumplade, överkörda och förvisade till Estland. Så kändes det.
Till och med statsråden påstod att de inte hade vetat något i förväg och det var nog sant. Två veckor före krispaketet hade t.ex. utrikesminister Sten Andersson presenterat fem goda skäl till att inte ansöka om medlemskap. Och partikongressen hade, bara en månad innan, beslutat att det inte var aktuellt för närvarande och gjort ett uttalande att det som skulle avgöra ett eventuellt svenskt medlemskap skulle vara den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden. Man ville också veta hur EG skulle välja att utföra sitt utrikespolitiska samarbete. Men ingenting nytt hade hänt under denna dryga månad. Berlinmuren hade fallit redan året innan.
Varför tog man då inte upp denna viktiga fråga till diskussion på den stora partikongressen den 21 september, bara drygt en månad tidigare? Sanningen är att man inte ville riskera ett nej. Hellre mörka och smyga igenom än få en hederlig och öppen debatt. Det är som en obeveklig process, nästan ödesbestämd, som är omöjlig att hejda. Det har dessvärre varit den typiska socialdemokratiska politiken under hela , EG, EU, EMU processen. Det första steget har hela tiden påståtts betyda så lite och snarare vara en formalitet eller en logisk följd av något tekniskt och ganska betydelselöst. Det gäller verkligen att vara helt säker och övertygad och vara ute på ett mycket tidigt stadium om man vill försöka styra den obevekliga processen åt ett annat håll. Och vem lägger ned så mycket energi på ett så omöjligt uppdrag?
Nomineringarna till nästa mandatperiod sätter igång samma höst 1990. Jag blir nominerad till riksdagslistan av de flesta s-föreningar, liksom av sidoorganisationerna i Alingsås. Trots detta kommer jag inte i fråga som första förslag från Alingsås vid vårt nomineringsmöte. Och vi ska kämpa med tolv andra arbetarekommuner i vårt distrikt om de 4-5 valbara platserna. Jag blir besviken och beslutar mig för att äntligen lämna partiet. Känner att man inte har förtroende för mig.
Men Sovjetunionen invaderar Lettland och det är oroligt borta i Irak. Internationella kommittén får en fråga av arbetarekommunens styrelse om att ordna en demonstration mot krig och övergrepp. Detta känns viktigare än besvikelsen över nomineringarna. Jag håller ett tal. Det blir en fantastisk manifestation i vintermörkret på torget i Alingsås. Partiets starke man kommer fram, klappar mig på axeln och säger att det är bra gjort.
När jag blir uppringd någon månad senare och han vill prata med mig om min roll i partiet undrar jag i mitt stilla sinne vad jag har gjort för fel den här gången? Jag är helt beredd på en anklagelse, men det visar sig att han undrar om jag vill kandidera på valbar plats till riksdagen. Att jag kom ifråga berodde på att man i distriktet trots allt gillade mitt engagemang och att man ville ha med någon som intresserade sig för internationella frågor och global solidaritet. Särskilt hade jag broderskapsrörelsens stöd, fick jag veta
Förslaget till riksdagslista valet 1991 är för första gången i historien en så kallad varvad lista, dvs. varannan man och varannan kvinna. Och detta sker innan partiet i sin helhet har tagit en sådan rekommendation. Alla ombud till distriktskongressen är inte heller nöjda med förslaget, så först blir det en votering om ifall listan ska vara ”varvad”. Beslutet blir med några rösters övervikt att den inte ska vara det. Men sedan tas beslutet om vilka namn som ska stå på vilken plats och då blir det omröstning på plats nummer fyra, min plats, och då vinner jag den voteringen med knapp marginal.
Vägen till riksdagen är full av snubbeltrådar. Jag kastas ut i en valrörelse utan minsta hjälp och träning. Vi åker en båttur på Dalslands kanal, alla riksdagskandidaterna, och gör strandhugg och sjunger och propagerar och jag står på för mig okända platser och ska säga något klokt om miljön. Det enda jag fått med mig är tre små böcker som kallas Krusbärsboken, Lingonboken och Blåbärsboken. På en dansbana i närheten av ett pappersbruk säger jag att om alla människor skulle använda lika mycket papper som vi skulle det inte finnas ett enda träd kvar i hela Sverige. Jag får en förrädisk fråga av en journalist om vad som är viktigast, jobben eller miljön och jag svarar självklart miljön och hamnar i tidningen och i onåd hos partivännerna på bruket, där man gör något så nödvändigt som papper till skrivböcker. Denna fadäs kommer att förfölja mig under lång tid och det hjälper inte att jag ber om ursäkt och förklarar mig.
När valet är över och rösterna räknade har socialdemokraterna förlorat regeringsmakten, ny demokrati och kds har kommit in och miljöpartiet har åkt ur och Norra Älvsborgs partidistrikt förlorat det fjärde mandatet som var ”mitt”. Jag får vänta ända tills onsdagskvällen, innan jag hör på nyheterna att valet är färdigräknat och jag kan ringa till TT och få veta att ett av tilläggsmandaten har hamnat i Norra Älvsborgs valdistrikt. Jag var invald trots allt.
Under min första mandatperiod i riksdagen var alltså socialdemokraterna i opposition. Det betydde att socialdemokratiska riksdagsledamöter förväntades vara mycket aktiva och kritisera den nya borgerliga regeringen. Vi uppmanades, av gruppledaren Sven Hulterström, att helst varje månad lämna in en fråga och en interpellation. Det var också önskvärt med många motioner som kritiserade den nya borgerliga regeringens propositioner och kom med andra och bättre förslag. Detta var en ny och ovan roll för de flesta socialdemokratiska riksdagsledamöter, vana som de var vid att de skulle tycka som regeringen. För mig som var ny passade oppositionsrollen perfekt. Jag hade betydligt svårare att anpassa mig till den roll vi förväntades ha efter valet 1994, då socialdemokraterna återtog regeringsmakten. Men mer om det senare.
När det gällde utskottsplacering fick jag önska vart jag ville komma och jag önskade mig och fick också komma till jordbruksutskottet för att arbeta med miljöfrågorna. Något särskilt miljöutskott fanns inte. Göran Persson som varit skolminister i den avgående regeringen blev efter förlustvalet 1991 ordförande i jordbruksutskottet, självskriven utskottsordförande eftersom han varit minister. Själv hade han säkert velat ha ett annat utskott. Den som skulle ha blivit utskottsordförande om vi inte förlorat valet, Jan Fransson från Skaraborg, var tjurig som en trotsig tonåring, uteblev ofta och bar sig allmänt illa åt. De övriga i utskottet hade också svårt att acceptera honom, men jag som var ny tyckte att han var helt okej. Jag fick ansvar för miljöfrågorna och stortrivdes med mina uppgifter som förste suppleant. Den avgående regeringen hade redan före valet lagt en stor miljöproposition, 1990/91: 90 En god livsmiljö. Den skulle vi nu behandla i utskottet.
Riksdagsåret började i oktober. Det kändes fantastiskt att få arbeta med politik på heltid utan dåligt samvete och till och med få betalt för det. Eftersom jag är uppvuxen i Stockholm kändes det också lite grann som att komma hem. Inte ens att behöva bo i arbetsrummet störde mig. Det var väldigt praktiskt. Jag tog itu med arbetet full av glädje och energi och bemödade mig om att också hålla kontakter utåt med olika miljörörelser. Redan i november deltog jag i en konferens på temat, Miljö och ekonomi, anordnad av SNF, Svenska Naturskyddsföreningen, som ägde rum på Medborgarhuset i Stockholm. Här fick jag höra följande:
Av Ulf von Sydow
"Att ha ekonomisk tillväxt som politiskt mål utan att analysera miljökonsekvenserna är absurt.”
” Avfallsmängderna och tillväxten har samma kurva.”
”Marknaden verkar kräva ständig tillväxt. Var finns den intellektuella debatten”
av Arne Jernlöv:
”Vad är ’sustainable development’, ett bärkraftigt samhälle? Att denna generation kan tillfredsställa sina behov utan att ta ifrån kommande generationer deras möjligheter”
”Brist på råvaror är knappast problemet. Problemet är utsläppstrenden, exempelvis av koldioxid i atmosfären”
”Koldioxidutsläppen måste minska med 50 procent”
”Transporterna måste minska”
”3-dagarsvecka x två skulle minska utsläppen med 30 procent
(Om vi arbetade tre dagar och var lediga tre, skulle såväl transporter som lokaler kunna användas i skift. Vi skulle inte behöva bygga fler motorvägar när inte alla behöver åka samtidigt. Vi skulle kunna utnyttja operationssalar och skolsalar veckan runt. Införde vi dessutom sextimmars arbetsdag skulle alla resurser kunna användas i tre sextimmarspass per dag. Det skulle spara stora kostnader bland annat för uppvärmning. Det verkar också som om sjukskrivningarna skulle minska)
av Knut Per Hasund:
”Varför använder vi miljarder för att avställa mark i stället för att odla extensivt?”
( Ju mer intensivt vi brukar jorden, det vill säga ju mer konstgödning och bekämpningsmedel vi använder, desto mer producerar vi på en viss areal. Eftersom vi har problem med överproduktion i jordbruket inom EU, betalar vi bönderna för att inte odla på delar av sin mark. Vi skulle i stället kunna använda pengarna för att stödja dem att odla extensivt, det vill säga sluta med gifter och kemikalier i jordbruket och i stället odla på en större areal för att få lika stor skörd. Det intensiva industriliknande jordbruket är ändå inte ekologiskt hållbart eftersom jorden blir förstörd och grundvattnet förgiftat och vattendrag och sjöar övergödda. Utan konstgödsel skulle t.ex. Stockholms skärgårds alla öar inte vara full med grönt ”slick” längs stränderna.)
av Tomas Kåberger:
”De som driver kärnkraftverk behöver fortfarande inte betala alla kostnader.”
”Evighetsperspektivet är det enda möjliga.”
av Staffan Westerlund: ”Uthållig utveckling är inte förenlig med en dräglig utveckling för de fattiga.”
Jag konstaterade att jag hade stort stöd för mina tankar av forskare och folkrörelser och att vi sannerligen behövde diskutera hur en hållbar utveckling skulle se ut.
Mitt första försök i riksdagen att få igång diskussionen om den ekonomiska tillväxten och sambanden mellan ekonomi och ekologi var att skriva en motion i den allmänna motionstiden i januari 1992. Den borgerliga regeringen hade presenterat sin första budget, den så kallade statsverkspropositionen eller ”nådiga luntan”. På grund av opositionsrollen kunde vi socialdemokratiska riksdagsledamöter i utskotten skriva motioner som skulle behandlas även i det utskott där vi satt. Det fick vi inte när det var socialdemokraterna som hade regeringsmakten. Då skulle vi bara stödja regeringens förslag.
Jag tog upp min idé till diskussion på ett möte i den socialdemokratiska utskottsgruppen. Vi träffades två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar. Idén togs väl upp och jag fick rådet att motionen skulle utmynna i krav på ökade anslag till forskning på området. Det låg i tiden eftersom det skulle komma en forskningsproposition året därpå. Jag gjorde ett utkast och lämnade till de övriga för synpunkter. Jag fick goda råd av Berndt Ekholm, också ledamot. Birthe Nordengard, min sekreterare, som jag delade med fem andra riksdagsledamöter, skrev till olika experter och bad om synpunkter. Vi fick svar från Lars Ingelstam, från Bodil Jönsson som förslog en professur i ”Ekonomins gränser”, från en något stressad Stefan Edman och från Anders Wijkmans medarbetare Stefan Wirsenius. Alla stödde idén på olika sätt.
Efter ett andra utkast ville hela utskottsgruppen vara med på motionen. Första namn på motionen blev Göran Persson som utskottsordförande och sedan kom alla socialdemokrater som var ledamöter och suppleanter. Jag kände mig glad över att ha kunnat bidra till vårt gemensamma arbete och att jag hade stöd för mina funderingar. De var åtminstone beredda att kräva mer forskning på området. Motionen fick nummer 1991/92: Ub446 av Göran Persson m fl. (s), Forskning om sambandet mellan ekonomi och ekologi.
I en annan motion från jordbruksutskottet i januari 1992 krävde vi en samlad strategi för ökad användning av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Motionen präglades av ett bra helhetstänkande och tog upp såväl jordbruksfrågor, trafik- och energifrågor, kemikalier och avfall. För mig som miljöintresserad i jordbruksutskottet var det annars ganska frustrerande att riksdagens utskott var så specialiserade och sektoriserade att man sällan tog upp miljöfrågor i ett helhetsperspektiv. Näringsutskottet hade energifrågorna, trafikutskottet trafikpolitiken och jordbruksutskottet hade förstås jordbruk, skog och fiske.
Svåra frågor som klimatförändringar och ozonhålets utbredning var det svårt att diskutera på att sammanhållet sätt. Bilismens betydelse för klimatförändringen gick inte att få förståelse för i mitt partidistrikt som var så fullt av bilindustrins underleverantörer. Att en ökning av koldioxidskatt och elskatt var nödvändig var helt klart, men även detta var omöjligt att försvara i distriktet med all el-intensiv industri, bl. a Alloys i Vänersborg.
Men miljöfrågorna trängde sig på. 1992 åkte Göran Persson, Margareta Winberg, Berndt Ekholm med flera till FN:s stora toppmöte om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, United nations Conference on Environment and Development, UNCED. Miljötoppmötet i Rio hade förberetts under mycket lång tid. Det fanns en nationalkommitté med folkrörelserepresentanter och det fanns förhandlare som förde Sveriges talan i en oändlig radda av möten. Sveriges chefsförhandlare var Bo Kjellén, som jag kom att uppskatta mycket högt. Som utskottsledamöter fick vi mängder av information och kunde delta på olika konferenser. En av dem ägde rum i april och hade som rubrik:
Kan en global miljökatastrof undvikas?
Här är några anteckningar:
Bo Kjellén: En ny nord-syd front håller på att växa fram. Det är nord som har orsakat problemen. Ni i nord har en skuld till oss i syd, får vi höra från syd. Den svenska regeringen har ställt sig bakom ett förslag till dagordning för nästa århundrade, Agenda 21. Finansieringsfrågorna är olösta, man måste skapa en särskild fond för det, GEF, Global Environment Facilities.
Lennart Daléus: Skuldfrågorna måste in i miljöfrågorna. Fortfarande går flödet av pengar från syd till nord. Ett stort problem är att USA vägrar acceptera att vi måste ändra livsstil i den rika världen. Översätt Rio till Sverige, vad betyder besluten för en svensk kommun?
Bo Kjellén igen: Hållbar tillväxt är inte möjlig. Därför har kravet på ändrad livsstil kommit. Vi kan ägna oss åt mer kulturell konsumtion. Alla kommer inte att kunna ha bil, man alla kan ha CD-skivor, datorer och telekommunikation. Man kan sitta var som helst och ha tillgång till allt världens vetande. Min generation har hela tiden levt under kärnvapenhotet, kanske är det därför vi haft ett för kort tidsperspektiv.
Anders Wijkman, oroad och besviken: Rio kommer inte att bli det genombrott jag hoppades på. Den rika delen av världen ägnar sig åt en kollektiv förträngningsprocess. Åtgärderna står inte i proportion till problemen. Syd vill lyfta fram fattigdomen, skuldbördan och handelspolitiken. Handelsreglerna har tvingat syd att exploatera råvaror. Inga miljöhänsyn tas vid prissättning på råvaror.
Lars Kristofersson: I Brundtlandrapporten står bara att det finns en hållbar utveckling, men det finns ingen analys. Vi kommer att bli tio miljarder människor. Kommer de att kunna leva drägligt? Utred gränserna för mänsklig aktivitet! Uppmärksamma vattenproblemet! När det gäller kolidioxid är vi på fel väg.
Arne Jernelöf, ser tre alternativ:
Mitt i konferensen tvingas jag springa iväg för att votera i kammaren. Det var alltid svårt att försöka få det långsiktiga tänkandet att gå ihop med det dagliga tvånget. Möjligheten att hinna gå på viktiga seminarier och konferenser blev allt mindre ju längre tiden led. Alla var ständigt upptagna med de akuta ställningstagandena. Detta upplevde jag som ett demokratiskt problem. Om nya tankar ska kunna slå rot, hos makthavare och hos allmänhet, måste det finnas tid för eftertanke. Jag upplevde att det inom socialdemokraterna bara fanns intresse för att acceptera ny teknik. Ny livsstil var inget man ville diskutera.
I jordbruksutskottet som behandlade en stor del av miljöpolitiken gjorde vi en del seriösa försök. Regeringen hade också under våren 1991 lagt fram en stor proposition med namnet: En god livsmiljö. Den var det vår uppgift att behandla. Göran Persson blev allvarligt oroad och intresserad av klimatförändringen, men för övrigt tröttnade han snart på utskottet och lämnade det. Han blev i stället suppleant i näringsutskottet, och framställdes i media som en "looser" . Han hade troligen tänkt sig bli utskottsordförande där, men nu gällde varannan damernas och Birgitta Johansson blev ordförande.
Innan han lämnade jordbruksutskottet hösten 1992 hann vi göra en utskottsresa till Nederländerna, Portugal och Spanien. Trots att jag bara var suppleant i utskottet fick jag följa med eftersom en ordinarie socialdemokrat hoppat av resan. Vi besökte blomsterodlingar, fiskehamnar och vingårdar, men det starkaste minnet var när vi var i Lissabon och satt tillsammans och såg på CNN att den svenska räntan gått upp till 500 procent. Göran lånade min mobiltelefon och ringde till Sverige.
Margareta Winberg efterträdde Göran Persson som utskottsordförande. Hon och jag samarbetade mycket bra om miljö, hunger, alternativ ekonomi, ekologisk odling m m. Stefan Edman var en av dem som vi lyssnade mycket på, liksom Karl-Henrik Robért, som skapat organisationen Det naturliga steget och lanserat de fyra systemvillkoren. Dessa villkor är grunden för ett hållbart samhälle. Det insåg vi.
I det hållbara samhället utsätts inte naturen för systematisk...
Utöver de allvarliga miljöproblemen som behandlades i Rio skulle utvecklingsproblemen tas upp. Konferensen hette ju UNCED, United Nations Conference on Environment and Development. Men i Sverige glömde vi bort det där med utveckling. Miljöfrågans lösning var det stora problemet. Utveckling pratade vi inte så mycket om. Men jag hade alltmer börjat intresse mig för de utslag av ökande klyftor mellan fattiga och rika på jorden som hungerproblemet utgjorde. I Jordbruksutskottet fick vi regelbundet rapporter från olika lantbruksråd som besökte utskottet liksom från FAO. (FAO betyder Food and Agriculture Organisation och är FN:s organisation för mat och jordbruk med säte i Rom.)
I riksdagen finns ett stort antal föreningar. Jag åtog mig så småningom att vara ordförande för Föreningen för Global Livsmedelsförsörjning på ekologisk grund, som var ett forum för samverkan mellan forskare och politiker. Den hade startats 30 år tidigare av Birgitta Hambraeus, centern, som ett resultat av alla larmrapporter om gifter i maten. FGL betydde från början Föreningen för Giftfria Livsmedel. En av de forskare som jag lärde mig mycket av var Sten Ebbersten från SLU, Lantbruksuniversitetet i Uppsala. Så här resonerade han:
”Det finns bara ett samhälle och det är det globala. Det vi skulle kunna göra är att visa att en modern industristat kan ordna sin livsmedelsförsörjning så att det stärker det ekologiska systemet. Vi är inte självförsörjande. Vi har ett stort uthållighetsproblem. Hur länge kan vi räkna med att få de insatsmedel vi behöver till låga priser? Svältspöket har bytts ut mot ett hållbarhetsspöke. Ekonomiska lagar är bara mänskliga påfund. Våra föreställningar om världen är det största hindret. Vi borde kunna formulera en sorts hoppets politik."
På FGL:s 30-årsjubileum 1995 anordnade vi ett välbesökt seminarium i riksdagen. Salen var fullsatt och alla partier var med. Margareta Winberg som då var jordbruksminister höll ett anförande. Hennes och mitt samarbete kring globala livsmedelsfrågor pågick under mer än tio år, bland annat var jag under flera år vice ordförande och ordförande i svenska FAO-kommittén. Jag var också ordförande i en av regeringen tillsatt Policygrupp för strategiskt tänkande kring globala livsmedelsfrågor.
Jag engagerade mig också starkt i MR-gruppen, riksdagens grupp för mänskliga rättigheter, som startat på initiativ av Hans-Göran Franck. Vi var som en amnestygrupp och vädjade för fängslade parlamentariker i andra länder. Vi lyckades också hjälpa flera personer. Genom denna grupp lärde jag mig mycket om mänskliga rättigheter och fick goda vänner i Anita Klum och Elisabeth Löfgren, som skrev breven åt oss. Under min andra mandatperiod, när Hans-Göran hade slutat, var jag ordförande för gruppen.
Jag saknade honom mycket, hans frejdiga humör, hans skarpa intellekt, hans oräddhet. Tack var honom fick jag den stora äran att vara med som valobservatör på det första fria valet i Sydafrika 1994.
Men åter till riksdagen. Jag fick av någon anledning inte fick särskilt många uppdrag av riksdagsgruppen, så jag hade gott om tid att ägna mig åt frågor som jag själv var intresserad av. Maj-Britt Theorin hade startat WWPP, World Women Parliamentarians for Peace, som var en sådan grupp och jag gick också med i PGA, Parliamentarians for Global Action, ett nätverk bestående av 1400 parlamentariker världen över, med säte i New York. Där blev jag efter en kort tid en av viceordförandena. Frågorna som engagerade PGA rörde framför allt demokrati, fred och nedrustning och hållbar utveckling. Maj Britt Theorin var en av de drivande medlemmarna också där när det gällde kampen mot kärnvapnen.
Ett av uppdragen för PGA var att i december 1993 delta i en konferens i Dhaka, Bangladesh om Population, Poverty and Life Style (befolkning, fattigdom och livsstil). Jag hade ingen svårighet att hålla med om att det stora problemet inte var befolkningsökningen i syd utan konsumtionexplosionen i nord. Abdul Moyeen Khan, statsråd och parlamentsledamot i Bangladesh och bland annat utgivare av Bangladesh Environment Newsletter, konstateradet: "Det stora problemet är slöseriet i nord. Om de fattiga skulle öka sin konsumtion med 1 procent är det bara en hundradel av den konsumtion som blir resultatet av om en människa i den rika delen av världen ökar sin konsumtion med 1 procent."
Generalsekreterare i PGA var under många åt Kennedy Graham, nya zeeländare, som senare drev projektet The Planetary Interest, som bland annat resulterade i en bok med samma namn. Den fick ett förord av FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Jag bidrog med ett kapitel om konsumtion och global uthållighet, och Sverige som ett gott exempel i kontrast till USA. Det var med stor glädje jag citerade Göran Perssons tal på partikongressen 1996, där han lovade att Sverige skulle bli först i Europa med att skapa det ekologiskt uthålliga samhället. Kapitlet illustreras med en bild på Stockholms dåvarande socialdemokratiska finansborgarråd Mats Hulth, då ha tar sig ett glas vatten direkt ur Riddarfjärden. Så rent är vattnet! Boken mynnar ut i budskapet att det inte bara finns nationella intressen utan också globala. Problemet är att skapa ett politiskt system där de globala överlevnadsproblemen kan lösas.
Efter valet 1994, då socialdemokraterna återtog regeringsmakten, hamnade jag på eget önskemål i utrikesutskottet, som första ersättare. Globala utvecklingsfrågor var mitt stora intresse, liksom bistånd, vapenexport och mänskliga rättigheter. Jag trodde att jag skulle få vara med och påverka besluten i riksdagen i den riktning som partikongressen hade beslutat och åt det håll som de internationellt aktiva i partiet önskade. Så blev det inte riktigt. Som ledamot i utrikesutskottet var det meningen att jag skulle ha exakt samma uppfattning som regeringen i alla utrikespolitiska frågor. Detta gällde oavsett om vi i utskottsgruppen hade varit inblandade i någon diskussion innan eller inte eller om regeringens uppfattning var detsamma som partiets eller inte. Flera beslut var plågsamma. Särskilt när det gällde just mina hjärtefrågor, bistånd, vapenexport och mänskliga rättigheter.
Som EU-motståndare hamnade jag också i en svår sits. Diskussioner och beslut om EU skulle hanteras i utrikesutskottet och vi skulle alltid vara eniga. Det var omöjligt. Folkomröstningen om medlemskapet ägde rum i november 1994 och vi blev medlemmar bara sex veckor senare den 1 januari 1995. Flera av Utrikesutskottets medlemmar blev utsedda till EU-parlamentariker då och lämnade utskottet, bland andra Maj-Lis Lööw och Maj Britt Theorin och jag avancerade till ordinarie ledamot. Pressen att alltid vara lojal ökade ytterligare.
Under mandatperioden 1991-94 hade några av oss som var EU-motståndare i riksdagen börjat samarbeta. Vi var ungefär tjugo personer på en e-post-lista. Vi kallade oss Davidgruppen efter David i Bibeln som kämpade och vann mot jätten Goliat. Det var så vi kände oss. Efter valet 1994 och folkomröstningen samma höst gav jag upp motståndet. Jag markerade min uppfattning bara en gång i form av ett så kallat särskilt yttrande till ett beslut i utskottet. I övrigt kändes det helt meningslöst att fortsätta vara kritisk. EU-frågorna behandlades för det mesta i en särskild EU-nämnd som vi övriga inte hade någonting med att göra.
Visserligen hade EU-motståndarna i riksdagen ökat till ungefär sjuttio ledamöter, men vi var trots det en ganska liten minoritet. Folkomröstningen hade resulterat i ett JA och det var bara att acceptera. Nu saknade jag i stället alla JA-sägares glada miner och visioner. Det var tyst. Ingen aktivitet, inget engagemang, varken i riksdagsgruppen eller i partiet. När allmänna motionstiden kom i januari 1996 lämnade Bengt-Ola Ryttar in en motion där han krävde en utträdesparagraf. Jag blev pressad av radions Studio ett om en förklaring varför jag inte tänkte stödja hans motion. Jag fick frågor om det inte var att svika väljarna att inte göra det. Det var omöjligt att förklara att motionen ändå bara skulle avslås, att det var ett spel för gallerierna, att det kändes helt meningslöst att reta upp folk. Nu efteråt kan jag förstå att jag ändå borde ha gjort det. Då förstod jag inte att det var en så viktig symbolfråga.
En annan plågsam fråga gällde mänskliga rättigheter. Det var mitt ansvarsområde i utskottsgruppen och jag ansåg att Sverige självklart borde kritisera Colombia för brott mot mänskliga rättigheter och stödja förslaget om en särskild rapportör. De länder som begår de allra allvarligaste brotten kan bevakas extra noga av FN genom att man utser en så kallad särskild rapportör. Landet i fråga är alltid emot detta och ser det som en stark kritik från omvärlden. I Colombias fall var en särskild rapportör utan tvekan högst befogad. Men det tyckte inte utskottets nya ordförande Viola Furubjelke, för hon och statssekreterare Jan Danielsson ville så väldigt gärna att Sverige skulle bli invalda i FN:s säkerhetsråd och för det behövde vi Colombias röst.
Men jag hade gjort två studieresor till Colombia och med fasa insett hur det stod till. 30 000 oskyldiga människor mördas varje år och brotten klaras inte upp. Där förkommer något som kallas ”social rengöring” på nätterna vilket innebär att man skjuter gatubarn, tiggare och prostituerade för att bli av med dem. Det finns ingen möjlighet att organisera något för att förbättra situationen. Man kan inte ens riskfritt arbeta för att alla barn som föds ska registreras. Kvinnor som försöker sig på något sådant hotas direkt till livet och behöver skydd. Att vara fackligt aktiv i Colombia är detsamma som att skriva på sin egen dödsdom. Den enda möjlighet som många ser är att ansluta sig till olika gerillarörelser. Polisen sorterar under militären och det finns gott om paramilitära styrkor som tar makten i egna händer och dödar folk urskillningslöst. Sverige borde självklart ha stött kravet på en specialrapportör för Colombia, men inte då! Det var viktigare för svenska socialdemokrater att vi under en period kom med i FN:s säkerhetsråd. Jag blev djupt skakad av denna insikt. Utrikespolitik är inte alltid någon trevlig sysselsättning. Mina illusioner om den svenska socialdemokratiska utrikespolitiken fick sig en rejäl törn.
Mina svårigheter att få gehör i utrikesutskottet minskade inte. Den allra värsta stötestenen blev den kraftiga nedskärningen av det svenska biståndet. Biståndet skulle komma att bära den största besparingen av alla politikområden, trettio procent.
Göran Persson avancerar från finansminister till statsminister våren 1996. Regeringen samlas på Bommersvik för att besluta om den nya budgeten. Biståndsminister Pierre Schori kan inte förhindra beslutet att gå ner till vad han själv har kallat ”skammens gräns”, 0,7 procent av BNP. Utrikesutskottets socialdemokratiska ledamöter är inte inblandade i någon diskussion innan beslutet tas. Vi får veta det på ett snabbinkallat frukostmöte. Det känns som att få en spann kallt vatten i huvudet. Och det var något mystiskt med de här besparingarna vi gjorde på olika områden. Förvarsområdet var på något sätt en fredad son. Försvarets förespråkare skrek alltid högt om de stora besparingarna, men de var små i förhållande till de besparingar som gjordes inom biståndsområdet. Och där var det ingen som skrek, bara några biskopar som stod och bad utanför Rosenbad om att ”frysningen” av biståndet skulle hävas. Ingen hade väntat sig en ytterligare sänkning.
Alltnog. För att kunna sätta siffror på den känsla jag hade bad jag riksdagens utredningstjänst, en fantastisk inrättning, att beräkna hur försvarsbudgeten och biståndsbudgeten hade förändrats i fast penningvärde. Försvaret fick av någon konstig anledning alltid mer pengar utan att det räknades som en höjning. Jag upptäckte att försvaret alltid kunde räkna med en ”teknikfaktor” som innebar 1,5 procents automatisk uppräkning varje år. Utredningstjänsten kom fram till att mellan 90/91 och 95/96 hade försvarsbudgeten legat still i fast penningvärde, medan biståndsbudgeten hade minskat med 20 procent. Jag presenterade siffrorna på ett gruppmöte för riksdagsgruppen utan att det gav någon som helst effekt i diskussionen. (bild finns) När neddragningarna var avklarade för denna gång hade biståndet minskat med 30 procent! Inget annat politikområde fick bära så stora besparingar.
Nu var det tredje gången vi skulle skär i biståndet på kort tid. Jag försökte hela tiden vägra. Inte minst för att det var emot kongressbeslutet som sa att biståndet skulle vara en procent av BNP. Första gången slapp jag stå bakom beslutet eftersom jag bara var ersättare. Andra gången efter något halvår var jag tvungen att sitta med vid bordet och jag lät mig övertalas att rösta för ytterligare en miljard nedskärning. Det var en förfärlig upplevelse och jag drabbades av stort självförakt. Mot min övertygelse och trots att jag hade bestämt mig till 150 procent, orkade jag inte stå emot. Det hade jag aldrig trott om mig själv. Men valet stod mellan att svika det jag trodde på eller att svika mina kamrater i utskottet.
Trycket att inte svika gruppen är enormt. Nästan alla är lojala mot sina partikamrater men mår naturligtvis dåligt av att svika sina ideal. Och när man en gång har svikit det man tror på, blir man ganska elak och vill inte att någon annan ska få slippa undan. På så sätt sviker t.ex. LO-medlemmar sånt som varit heligt för dem. Det blir en för alla och alla för en. Kollektivet betyder allt. Man blir ett verktyg för kollektivet. Jag tror till och med att den socialdemokratiska riksdagsgruppen ibland röstade för sådant som en majoritet var emot, därför att de flesta anpassade sig till lojalitetskulturen.
Väljarna och mina närmaste partivänner visste att jag var förespråkare för en procent av BNP i bistånd och de var naturligtvis upprörda över mitt svek. Själv var jag väldigt fundersam över om jag över huvud taget skulle vara kvar i partiet. Det kändes inte meningsfullt längre när valet stod mellan att svika kamraterna eller idealet. Inte ens den andra broderskaparen i gruppen, Berndt Ekholm, som tyckte precis som jag, stödde mig. Han ville inte sätta hårt mot hårt. Och de övriga inklusive Viola Furubjelke, var beredda att stödja förslaget om ytterligare nedskärningar. Nils T Svensson i utskottet sa till mig att jag inte kunde vara kvar i utskottet om jag inte röstade för nedskärningen och Inga-Britt Johansson tillade att mitt samvete väl inte var mer värt än någon annans.
Men det var jag ändå tvungen att avgöra själv. Under långa skidturer i fjällen under påskhelgen mognade beslutet. Jag kunde inte rösta för mer nedskärningar och insåg att jag var tvungen att lämna utskottet. I min vanliga onsdagskrönika i Arbetet talade jag om varför. Det blev ett förfärligt liv. Själv tyckte jag inte det var så dramatiskt. Jag bytte ju bara utskott, till kulturutskottet, där jag blev suppleant.
Men hela våren 1996 var en plågsam process, inte bara för biståndsneddragningarnas skull. Jag kände mig allt mer ofri som politiker. Sverige hade blivit medlem i EU, jag var EU-motståndare. Visserligen var det sagt från högsta ort, att man var en lika god socialdemokrat även om man var emot EU, men det blev svårt att finna former för att fortsätta motståndet som ledamot i i utrikesutskottet. Jag kunde möjligtvis göra ett så kallat särskilt yttrande, som skulle bifogas till protokollet. Men varje gång skulle jag tvingas visa upp oenigheten till ingen praktisk nytta. Det verkade meningslöst. Jag kunde inte heller motionera om något som skulle behandlas i utskottet. Enligt de interna regler vi hade i riksdagsgruppen var det förbjudet.
Våra interna regler för riksdagsgruppen diskuterades våren 1996. Jag hade aldrig tidigare sett dem nedskrivna, så det var bra att vi fick dem på papper. Reglerna visade sig dessvärre på några punkter strida mot ledamöters rätt enligt grundlag och riksdagsförordning. När vi hade regeringsmakten fick aldrig några motioner läggas i det utskott man satt i som ordinarie ledamot eller suppleant. Ingen ledamot skulle nämligen frestas att rösta för sitt eget förslag i stället för regeringens.
I de regler som slutligen godkändes av riksdagsgruppen i juni 1996 stod det fortfarande att en motion aldrig fick läggas om den inte först fått godkänt av gruppledaren i respektive utskott. I god tid skulle man informera det utskott frågan hörde till, redan på idéstadiet. Var man oense skulle gruppledningen avgöra frågan. Jag försökte förgäves få dessa regler ändrade så de skulle stämma överens med grundlagen. Svensk grundlag ger tydligt besked om att svenska riksdagsledamöter har en oinskränkt rätt att motionera i vilken fråga de själva vill.
Men den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslutade trots det om regler som var emot grundlagen och krävde återhållsamhet för att inte riskera de politiska överenskommelserna med andra partier i regeringsunderlaget. Så vad ett litet stödparti kom överens om med regeringens förhandlare avgjorde och avgör även idag vad de socialdemokratiska ledamöterna får motionera om. Det var som en stor kontrollapparat iscensatt av en ledning som inte hade något som helst förtroende för de egna riksdagsledamöterna omdömesförmåga. Enskilda motioner blev som regel avslagna i utskotten. Så vad var det för farligt som skulle ha kunnat hända? Att en enskild ledamot hade lagt en motion som skulle kunna gå igenom?
Om man struntade i dessa interna regler blev man bestraffad på olika sätt, naturligtvis inte officiellt. Men det märktes tydligt i det premieringssystem som fanns i att få nya uppdrag. Var man opålitlig och besvärlig fick man inte så många nya uppdrag.
Januari 1995, upplevde jag min första ”allmänna motionstid” som del av regeringsunderlaget. Socialdemokraterna hade åter vunnit valet och bildat regering och de för mig osynliga och okända reglerna gällde. Jag insåg inte vikten av att få motioner godkända, hade bråttom iväg till Madrid på en konferens med WWPP, World Women Parliamentarians for Peace, och lämnade in två motioner utan att invänta godkännande. Jag visste ju vad som gällde enligt grundlagen och hade för övrigt också såväl rådgjort som lämnat möjlighet för respektive utskott att lämna synpunkter. Men det dröjde och jag kunde inte vänta. Den ena handlade om JAS, den andra om att inte privatisera Nordbanken. Nordbanksmotionen var ett nedifrån och upp initiativ från min gamla internationella kommitté i Alingsås. Den blev uppmärksammad i ett forskningsprojekt, Politiska institutioner och strategiskt agerande, vid Uppsala Universitet, PISA, men resultatet för min del blev att jag dels fråntogs ett uppdrag som ännu inte blivit officiellt bekräftat och dels att jag uppkallades för samtal med Ingegerd Sahlström i hennes egenskap av vice ordförande för riksdagsgruppen. Min ställning i riksdagsgruppen försvagades.
Reglerna var alls inte lika strikta åt andra hållet. Så förväntades vi riksdagsledamöter t ex skriva under motioner in blanco, innan de var färdiga, så att sekreteraren snabbt kunde häfta på ett papper med allas namnunderskrifter när den var godkänd av utskottsgruppen och gruppledningen. Det var naturligtvis all stress i slutet av motionstiden som gjorde att detta ansågs naturligt. Det förkom också att någon sekreterare skrev ens namn på motionen därför att man helt enkelt inte kunde ta sig till Stockholm igen när det var dags. Det var ju väldigt svårt att veta när motioner skulle vara klara för påskrift. För det mesta var man med på noterna och hade bett sekreteraren eller en partikamrat att skriva på. Men det hände också att motioner lämnades in i ens namn som man inte hade en aning om att man hade skrivit på.
Att vi hade våra speciella interna regler var ingenting som man fick prata om utåt. Fasaden skulle hållas prydlig. Hösten 2002 när ordföranden i socialförsäkringsutskottet, Berit Andnor, i TV-programmet Uppdrag gransknings inslag om flyktingpolitiken, garanterar att hon aldrig stoppar några motioner, vet jag att hon ljuger och tar kontakt med journalisten och överlämnar våra regler. De gör ett långt inslag, med intervjuer med mig och med flera nuvarande ledamöter och med socialdemokraternas gruppledare Britt Bohlin som påstår att det inte finns någon partipiska. Men hon motsäger sig själv genom sina svar på frågor om en ledamot får lägga vilka motioner hon vill och rösta för sina egna motioner när de kommer upp till votering. Det är inte alls säkert.
Väljarna vet, och visste, naturligtvis ingenting om detta. De förväntar sig att riksdagsledamöter har inflytande och kan agera. Det är som ett spel för gallerierna. Många motioner släpps igenom för att någon behöver ha något att säga till hemmaopinionen, men alla i riksdagsgruppen vet att det bara är ett spel. Så t ex får alltid de som bor på en ort där ett regemente ska läggas ner, såväl motionera om detta som rösta emot. Riksdagsgruppens ledning har noga koll på hur många som ska få frondera för syns skull. Beslutet får inte bli att nedläggningen inte går igenom.
Den kollektiva känslan i den socialdemokratiska riksdagsgruppen förväntades vara stark. Och det var den också. Men det förväntades också att man skulle vara lojal så till den milda grad att man skulle finna sig i att många gånger bara vara en staffagefigur. I riksdagsgruppen var det sällan någon politisk debatt och det berodde naturligtvis på att det mesta redan var bestämt. Men uppifrånkulturen tog sig andra extrema uttryck. Så blev jag t.ex. utsedd att sitta i riksdagens valberedning. Jag var glad för förtroendet förstås men blev mycket besviken när jag upptäckte att det enda som förväntades av mig var att jag skulle sitta på en plats på mötet och stå bakom ett förslag som var framtaget av några andra och som jag inte fick diskutera eller ha några synpunkter på vare sig före eller efter mötet. Jag fick inte ens information om förslaget i förväg och fick inte svar på några frågor om varför man förslagit så som man gjorde. Det var en verklig skendemokrati. Sådant ville jag inte delta i och avsade mig genast uppdraget. Sven Hulterström tyckte att det var en konstig reaktion.
Partipiskans effekter diskuteras sällan. Många säger att den inte finns. Jag skojade länge om den och sa att den bara var någon slags mental blockering. Men i riksdagen fick jag känna på den och jag blev bestört. Engagemang, kunskap, initiativförmåga och aktivitet uppmuntrades inte utan det var kompromissviljan, slätstrukenheten, lojaliteten mot toppen snarare än mot ideologin och väljarna som räknades
Det var en förfärande upptäckt när jag blev medlem av riksdagsgruppen, att de människor som jag beundrade allra mest i partiet, Maj Britt Theorin och Hans Göran Franck, människor som stod upp för det de trodde på och som aldrig svek sin övertygelse, var de människor som var allra mest föraktade inom gruppen. Att få uppmärksamhet i media väckte en väldig avundsjuka och alla som figurerade där utan att vara statsråd omgavs av misstanken att de hade profilerat sig just för att hamna i media. Att ett starkt engagemang driver människor till handling är det många som inte kan förstå.
Jag hade mitt engagemang i solidaritet med de hungrande i världen. Jag vill ha nedrustning och bättre användning av alla de pengar som gick till försvaret. Jag funderade mycket över varför antalet svältande barn aldrig verkade minska och började studera hur den globala livsmedelsförsörjningen fungerade. Visa frågor var helt enkelt inte förhandlingsbara. Naturligtvis måste partier kompromissa, men att tvinga enskilda riksdagsledamöter att stödja något de var emot, var att knäcka vår värdighet som tänkande människor. Det förväntades intet annat av oss än att vi stillatigande skulle ta emot order uppifrån. Jag kunde inte acceptera det.
Så småningom började mitt missnöje att pysa ut. Jag hade kompromissat mig fram till gränsen av min förmåga och kände att jag inte skulle överleva som människa om jag skulle anpassa mig ytterligare. När journalisten Birgitta Jacobsson från radioprogrammet Studio ett tog kontakt i januari 1996 och frågade varför jag inte kunde stödja Bengt-Ola Ryttars motion om en utträdesparagraf i EU ledde det till djupa samtal och ytterligare ett program i februari där jag berättade om min kritik mot den interna demokratin i partiet.
Min frustration var omöjlig att hålla inne och jag kritiserade partiets interna demokrati och debatterade offentligt med såväl Sven Hulterström, dåvarande gruppledare, som med Jan Nygren och Britt Bohlin, vice gruppledare. Det kändes befriande och jag mådde äntligen mycket bra i min själ. Arbetarekommunens styrelse ville dock ha en förklaring och jag blev kallad dit. Fick också frågan om jag tänkte fortsätta i riksdagen. Det tänkte jag. Hörde av den starka kvinnan, kommunalrådet Anne Svensson, att det var otänkbart. Tog det inte allvarligt. Men vid valet 1998 blev jag helt sonika utbytt mot ”en facklig kamrat” dvs. LO-medlem.
Gräsrötternas aktivitet, vilken betydelse har den?
Man kan gå in i ett parti av olika skäl. De flesta kommer inte ens på tanken. Politik verkar helt enkelt tråkigt. För mig var anledningen mycket konkret, skolan i Ödenäs som jag vill ha öppnad igen. Jag upptäckte partiarbete som ett verktyg för förändring och ville använda det för allt större syften, nämligen minskade klyftor, nationellt och globalt. Detta var helt i linje med partiets program, så jag anade inte vilket motstånd jag skulle möta.
Andra älskar själva partiet från början. Partiet är målet i sig, bäraren av alla fina reformer, det är kamratskap och kollektiv anda, en för alla och alla för en. Det blir kamratgäng och trygghet och ”facklig” solidaritet. De är gärna partiets verktyg, lojala mot toppen och tar inte åt sig nya förslag förrän toppen har bestämt vad ”partiet” tycker.
Som i så många organisationer är det också inom det socialdemokratiska partiet svårt att diskutera inte bara grundläggande begrepp och föreställningar utan också de stora frågorna. Jag var aldrig med i någon diskussion i riksdagen om det positiva med medlemskap i EES, EG eller EU. Beslutet att Sverige skulle ansöka om medlemskap i EG, som det kallades då, var redan fattat när jag valdes in i riksdagen hösten 1991. Det fanns ingen diskussion om medlemskapet, utan det accepterades som ett faktum. I slutet av november 1991 rapporterade Mats Hellström på det socialdemokratiska gruppmötet i riksdagen en tisdagseftermiddag om EG-processen och hur den skulle ”påverka oss”. Ingen ifrågasatte på allvar det kommande medlemskapet. Hans-Göran Franck tyckte att demokratin var svagt utvecklad och Ulla Britt Åbark var också tveksam, men det var ingen debatt för eller emot. Jag kände mig tvungen att begära ordet och säga att jag inte kände någon som var positiv till EG utanför riksdagshuset och att jag inte bara tänkte vara en ”nickedocka”. Efteråt fick jag tre mail från andra socialdemokratiska ledamöter, bland annat från Margareta Winberg, som tyckte jag varit modig! Jag blev invald i partiets EG-arbetsgrupp som skulle förbereda folkomröstningen. Där satt storheter som Marita Ulvskog, Allan Larsson, Göran Färm, Göran Persson, Hans Dahlgren, Anita Gradin, Enn Kokk. Och så jag. Vi var inte eniga. Gruppens arbete ledde till ett studiematerial men arbetet rann så småningom ut i sanden.
När EES-avtalet, (om det Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet), skulle beslutas röstade jag emot. När jag meddelat att jag tänkte rösta nej till EES-avtalet blev jag uppkallad till Mats Hellström för en två timmar lång diskussion. Mitt beslut grundade sig på det grundläggande faktum att EES-avtalet stämde dåligt med målet att försöka minska klyftorna. Det skulle ytterligare gynna handeln för de 380 miljoner människor inom EES-området som redan stod för halva världshandeln med industrivaror. Miljöfrågan var inte heller löst. Lastbilstrafiken beräknades öka med 50 procent. EES-avtalet presenterades som en i huvudsak teknisk förändring som inte behövde leda vidare till ett medlemskap i EG.
När sedan EG-beslutet kom, skulle det i sin tur inte alls betyda det som det stod i Maastrichtavtalet att det betydde, en övervakning av den ekonomiska politiken med sanktionsmöjligheter för kommissionen. Så som det står där, blir det inte! förklarade t.ex. Mona Sahlin, helt frankt i en debatt vi hade på en distriktskongress i Kronobergs partidistrikt våren 1993. Hon hade i och för sig inte läst avtalet men var säker ändå. Var man på Ja-sidan behövde man aldrig läsa på. Men våren 2003 blir till och med Tyskland utsatt för reprimander och hot om böter, helt enligt avtalet. Vem kunde tänkt sig det då, på Ja-sidan?
Ett mail i början av 1998 från Tomas Torbjörnsson, lärare i Bengtsfors gjorde att jag upptäckte MAI-avtalet (Multilateral Agreement on Investment, multilateralt avtal om investeringar) som höll på att förhandlas fram inom OECD. Passade genast på att ställa en fråga i riksdagens frågestund, en torsdag kl. 14. Denna frågestund var alltid en bra möjlighet att snabbt förmedla viktiga frågor som kom från allmänheten. Thage G. Peterson hade hand om de övergripande frågorna. Han hade ingen aning om vad MAI-avtalet var. Nästa vecka ställde en miljöpartist samma fråga till Göran Persson. Han hänvisade, efter viskning från Margareta Winberg, till att en socialdemokratisk ledamot minsann också hade ställt samma fråga, men han hade heller inget svar.
Jag insåg att ingen i riksdagen eller regeringen visste mer än jag i denna fråga. Och jag visste ju nästan ingenting. Det skrämde mig. Handelsfrågor behandlades i näringsutskottet. Ingen där var intresserad eller väckte några frågor eller interpellationer som jag märkte av. Jag började, trots mitt avhopp från utrikesutskottet, bli allt mer övertygad om att bistånd inte alls var den bästa lösningen på de svåra problem som u-länderna fortfarande brottades med. 30 års bistånd verkade inte ha hjälpt alls eller i alla fall inte särskilt mycket. Däremot tornade handelsreglerna upp sig som det stora hindret för deras utveckling.
Svårigheten att diskutera viktiga frågor i SAP beror delvis på det enorma kunskapsförakt som finns i arbetarrörelsen. Trots att ett av målen för den socialdemokratiska skolpolitiken hade varit att alla skulle få studera oavsett föräldrarnas bakgrund och ekonomiska möjligheter att stötta sina barn, så betraktades vi som hade gått på gymnasiet och vidare till olika universitet och högskolor som någon slags förrädare. Lärare, sjuksköterskor, bibliotekarier ”stod inte på golvet” och visste inte hur folk hade det, de visste inte hur det var att vara en riktig arbetare, sa LO-medlemmarna ofta. Den facklig-politiska samverkan man pratade om och fortfarande pratar om består enbart av samverkan mellan LO och SAP. ”Facket” betyder aldrig TCO eller SACO.
I Sverige kan man inte välja fackförening efter sin ideologiska uppfattning, utan tvingas välja efter yrkestillhörighet. Det gör att man t.ex. som lärare inte kan vara medlem i LO även om man vill. Att vara medlem i det socialdemokratiska partiet och inte vara medlem i LO är en stor nackdel. Man får kämpa mot ett stort misstroende. Man får höra kommentarer som ”Det ska fan inte vara mer lärare här” och ”Varför är du med i SAP, när du är lärare? Du tjänar väl ingenting på det?” man kan till och med bli utbytt med motiveringen att man hellre vill ha ”en facklig kamrat”.
Tilltro till den egna ideologin, bland många socialdemokratiska LO-medlemmar är inte större än att man tror att alla väljer parti efter vad som skulle vara ekonomiskt bäst för en själv. Att man kan välja SAP därför att man tycker om den människosyn och demokratisyn partiet bygger på, verkar vara en främmande tanke. Men det skulle ju i så fall betyda att alla som studerar blir borgerliga och så är det ju inte alls. Men för många LO-medlemmar tycks det som om önskan att behålla den typ av samhälle vi byggt upp i Sverige bara kan omfattas av dem som har vissa yrken.
Den kampanj för Fler LO-medlemmar I Politiken, FLIP, som bedrevs inför valet 1998 är ett exempel på den misstro som finns mot socialdemokrater som är medlemmar i andra fackförbund. Upphöjningen av LO-medlemskapet till någon slags första urvalskriterium är till nackdel för partiet eftersom rekryteringsbasen för medlemmar och förtroendevalda blir allt smalare. De valda blir därigenom i förhållande till medborgarna i övrigt allt lägre utbildade. Under den nyliberala våg som svepte över Sverige på 1980-talet fanns därför inte heller den intellektuella förmågan till analys och motstånd som hade behövts. Auktoritetstro och en tradition av lydnad mot toppen gjorde att SAP blev ett lätt offer för nyliberal påverkan. Detta resulterade i en kraftig högervridning.
Det ”kunskapslyft” för landets medborgare som den socialdemokratiska regeringen trots allt satsade på under 90-talets kris motsvarades av en kunskapssänkning bland de förtroendevalda, kanske särskilt bland riksdagsledamöter. Det som belönas är lojaliteten mot den lilla, oftast manliga klick, som styr partiet på olika nivåer. De får allt svårare att intressera människor för att bli medlemmar.
Den patriarkala kulturen som fortfarande dominerar partiet gör det särskilt svårt för kvinnor att hävda sig. Nåde den som yppar några kritiska tankar mot gubbarna i toppen, det må vara lokalt, regionalt eller nationellt. All kritik ska diskuteras enbart internt. Oavsett allt tal om att Sverige förespråkar öppenhet i alla sammanhang, kämpar de svenska socialdemokraterna för att hålla ihop partiet. Det vore bättre om det sprack! Socialdemokratiska arbetarepartiet är som ett gammalt patriarkalt äktenskap där en hel del otrevligt pågår bakom stängda dörrar. Ibland blir det en liten spricka i fasaden, men snart sluts leden igen. Det inbördes ryggdunkandet fortsätter och utstötningsmekanismen sätter i gång. En kvinna som är självständig och inte kan styras plockas obevekligt bort.
”Partilinjen” är ett ofta använt begrepp. Ändå är det inte självklart vad det betyder. Partilinjen finns på många plan. Partiet i en kommun kan diskutera och komma fram till en uppfattning. Motioner kan skickas därifrån till distriktskongresser som kommer fram till sin uppfattning. Dessa kan ändras varje år. Partiets högsta beslutande organ, partikongressen, som fram till 1998 sammanträdde vart tredje år, nu vart fjärde år, kommer fram till sin uppfattning, t.ex. att biståndet ska vara en procent av bruttonationalinkomsten. Denna uppfattning kan också ändras vid varje kongress. Den socialdemokratiska regeringen kommer fram till sin uppfattning, i fallet med biståndet att det ska sänkas till 0,7 procent, året var 1996. Hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen förväntas stödja regeringens förslag, trots att det är emot ”partilinjen”.
”För den trötta samhällskroppen, vore säkert bästa boten Ifall tankarna i toppen, kom från roten” skaldade redan Tage Danielsson
För mig har alltid aktiviteten på basplanet varit demokratins fundament. Jag hade också mycket goda erfarenheter. När jag som ”partidistriktets flitigaste motionär” efter omkring tjugo års partiarbete blev vald till riksdagsledamot, såg jag det som min uppgift att vara mottagare och ansvarig att uppåt föra vidare motioner som kom nerifrån.
Som riksdagskvinna försvarade jag till exemple ett par motioner från min egen arbetarekommun Alingsås, när de behandlades på ett internt distriktsstyrelsemöte i Trollhättan i februari 1996. Motioner från medlemmar diskuterades alltid i förväg av styrelsen. De behandlades aldrig förutsättningslöst. Distriktsstyrelsen skrev alltid så kallade yttranden över motionerna där de talade om vad de tyckte att ombuden på den kommande distriktskongressen skulle tycka. Därför var diskussionerna på distriktsstyrelsens möten väldigt viktiga. Det var nästa omöjligt att få stöd för ett förslag på en kongress om styrelsen var emot.
Den här gången fanns det tre bra motioner som jag hjälpte till att argumentera för. Det blev omröstning på några punkter och några styrelseledamöter reserverade sig när det gällde utlåtandet om minor, vapenexport och bistånd. Själv hade jag inte rösträtt eftersom jag inte var medlem av distriktsstyrelsen, bara adjungerad i egenskap av internationell ledare och riksdagsledamot.
Ordföranden för distriktsstyrelsen, riksdagsman Ingvar Johnsson, var djupt upprörd. Jag fick inte ha en åsikt som skulle kunna vara emot vad riksdagsgruppen förväntades tycka.
”Det har aldrig hänt tidigare att distriktsstyrelsens inte har varit enig om vad de skulle tycka om de olika motionerna. Och distriktet bildades 1927!” dundrade han.
Jag tog inte åt mig, tyckte det var bra med debatt, diskussion och några reservationer. Det kändes som om partipiskan blev lite klenare.
Senare skrev han i ett mail till mig:
”Det är naturligtvis en helt horribel situation att vi övriga riksdagsledamöter på distriktsstyrelsen måste använda timmar till att i fem sex olika frågor försvara riksdagsgruppens ståndpunkter, mot en riksdagskollega. Jag vill härmed bara på detta sätt meddela att jag kommer att ge information om denna och andra händelser som sammantaget gör situationen i distriktet mycket allvarlig, till partiledningen, riksdagsgruppens ledning och Alingsås Arbetarekommun.”
Kanske borde jag tagit kontakt med partiledningen och de övriga och gett min syn på saken, men jag gjorde ingenting för att försvara mig, varken denna gång eller vid andra tillfällen. Jag räknade med att de som var kloka skulle bedöma saken rätt utan att jag gick omkring och ställde mig in.
Behandlingen av medlemmarnas motioner var alltid det mest intressanta på distriktskongresserna. Fredsvännerna i distriktet låg alltid i fejd med försvarsivrarna. Under den internationella kampanjen mot minor, som fick Nobels fredspris 1997, var det stor aktivitet mot minor bland partiets gräsrötter. På distriktskongressen 1996 i Norra Älvsborg vann äntligen ombuden en seger över distriktsstyrelsen. Lennart Andreasson från Alingsås hade skrivit en motion med rubriken Skrota minorna! där han yrkade att distriktskongressen skulle uttala sig för ett ensidigt förbud mot tillverkning, användning, lagring och export av personminor i Sverige. Han föreslog att Sverige skulle säga nej till minor i det svenska försvaret, även om det skulle dröja innan det kom ett internationellt förbud. Det var en av de motioner jag hade försvarat på det interna distriktsstyrelsemötet där några hade reserverat sig.
Distriktsstyrelsens föredragande, Britt Bohlin, vårdarinna enligt titeln på valsedeln och LO-medlem från Dalsland som avancerat till vice ordförande i försvarsutskottet och sedermera till gruppledare för riksdagsgruppen, hävdade bestämt att minorna var nödvändiga för det svenska försvaret.
”Om Sverige väljer att inte använda minor i försvaret kommer vi med hänsyn till vårt avlånga och glest befolkade land ha andra försvarsanordningar. Vi får då ta ställning till de kostnader och konsekvenser som det har för försvaret.”
Distriktsstyrelsen uppfattning var att det skulle vara värdefullt att avvakta en utredning som höll på att göras inom försvarsmakten innan man ville ta ställning till ett ensidigt svenskt beslut.
Men distriktskongressen ville tack och lov annorlunda. Den stödde motionen och beslutade efter omröstning bifalla Lennart Andreasson förslag om ett ensidigt svenskt stopp för minor i det svenska försvaret. Vi gladde oss åt segern och kände åter att det var meningsfullt att vara aktiva i partiarbetet, med de möjligheter till inflytande det gav. Men vi blev snart besvikna igen.
Trots beslutet på vår distriktskongress struntade de övriga fyra socialdemokratiska ledamöterna från vårt distrikt att föra beslutet vidare till riksdagen när frågan skulle behandlades där. Riksdagsgruppens ledning befallde hela gruppen att rösta för att minorna skulle vara kvar. De flesta lydde, även medlemmar i kvinnoförbundet och broderskap, som också hade sina medlemmars uppdrag från respektive kongresser att arbeta mot minorna. Solidarisk till döds, skrattade Monica Green när vi gick ut efter voteringen i kammaren den 10 maj 1995, där bland alla andra också hon lydigt hade röstat som hon blivit tillsagd. Jag gjorde det inte.
Att vara ”emot partiet” betyder alltså inte att vara emot beslut som har fattats i ens partidistrikt eller på ens partis stora partikongress. Det kan tvärtom betyda att man håller fast just vid det man har beslutat där. Att vara emot partilinjen betyder bara att man inte följer med i alla svängar när de som för tillfället sitter i regeringen ändrar sig. Av rädsla för att vara ”emot partiet” har riksdagsledamöter som är LO-medlemmar förmåtts acceptera såväl strejkstopp som sänkt a-kassa.
Det finns två sätt att förhålla sig till partiet. De som använder partiet som sitt verktyg försöker få partilinjen ändrad. Ibland lyckas de få igenom ett beslut i en viktig fråga. Det betyder dessvärre nästan aldrig att beslutet verkställs. Det finns många exempel på att demokratin inte fungerar i praktiken. Så t.ex. beslutades att JAS-projektet skulle avbrytas om inte vissa mycket specifika villkor uppfylldes. Och så beslutades att kärnkraften skulle avvecklas.
För dem som i stället är ett verktyg för partiet, eller som Britt Bohlin har uttryckt det, är beredda att slänga sig framför tåget för partiet, är det partiet i sig som är målet för politiken. Då kan vad som helst offras i partiets namn.
Alla organisationer föds, utvecklas, mognar och stelnar eller dör. Arbetarrörelsen hade i början tydliga mål, stor aktivitet och beslutsamhet. Med tiden har den utvecklats till en trög koloss av förvaltande. En kultur av utstötning och misstro har tyvärr utvecklats liksom en oförmåga att på djupet diskutera för mänskligheten livsavgörande frågor. När de grundläggande behoven av materiell välfärd var tillfredsställda i Sverige fortsatte man bara på strävan efter allt högre materiell standard. Globala frågor, miljöfrågor, fredsfrågor och frågor som rör mänsklighetens överlevnad sätts inte i samband med hållbarheten i de grundläggande ekonomiska teorierna, som t.ex. konsekvenserna av en evig tillväxtpolitik.
En fråga som är högaktuell i Sverige 2003 är de många utmattningsdepressioner som särskilt drabbar 50-åriga kvinnor i den offentliga sektorn. För mig ser det ut som en kollektiv depression som kan bero på alla krossade illusioner om en bättre värld, den som vi drömde om då vi var unga och den stora vänstervågen skapade hopp om. Vi trodde allt var möjligt, till och med en ny ekonomisk världsordning, NIEO, New International Economic Order. Men nu står vi här utarbetade med våra låga löner. Krig är åter lösning på de mäktiga männens problem samtidigt som miljön förstörs och de hungrande barnen på jorden aldrig tycks bli färre.
Vi pressas att producera och konsumera allt mer i allt snabbare takt och vi hinner varken njuta av livet eller av varandra. Det är något grundläggande fel i den socialdemokratiska synen på ekonomisk tillväxt. Under 30 år gjorde jag många försök att få upp frågan om den ekonomiska tillväxten till diskussion. Jag ville få begreppet analyserat och diskuterat för att se om tillväxt verkligen var medlet som ledde till de önskade målen.
Redan till partikongressen 1978 skrev jag en motion. Den handlade om nedrustning i Sverige och innehöll tankar om svälten i världen och att pengar satsades fel. Jag blev på grund av motionen vald till ombud. Det var första och enda gången jag fick vara ombud under mina 30 år som socialdemokrat. Att bli kongressombud innebar mycket arbete i förväg, särskilt i form av material att läsa in. Kongressen pågick sedan en hel vecka i september med debatter och omröstningar nästan dygnet runt.
En rapport som intresserade mig särskilt bar namnet ”Arbetarrörelsen och en rättvisare världsordning”. Det var en rapport från en arbetsgrupp som på uppdrag från den föregående stora partikongressen, 1975, hade studerat förslaget om den nya ekonomiska världsordningen, (New International Economic Order). Den skulle enligt kongressbeslutet, ”skissera riktlinjerna för hur partiet ska verka för en anpassning av det svenska samhället till den nya ekonomiska ordningen”. Till min besvikelse hade man begränsat sitt uppdrag och presenterade inte ett enda förslag på hur det svenska samhället skulle anpassas. Arbetsgruppen föreslog bara att man skulle ”följa debatten” och ”för partistyrelsen redovisa sådana krav som kommer att ställas på ett industriland som Sverige med anledning av den nya ekonomiska världsordningen” Det var inget tal om att Sverige skulle behöva ändra någonting!
Det här skulle ha kunnat vara ett gyllene tillfälle att presentera och diskutera en ny färdriktning för politiken, men det missade man. Sverige skulle ha kunnat driva på inom socialistinternationalen för att få igång en grundläggande diskussion om vår västerländska livsstil och vårt ansvar. Men vi tog aldrig chansen att tänka igenom hur vi ville att det globala samhället skulle utvecklas. Man ville inte inse att vi själva skulle behöva försaka någonting. Vi hade våra stolta paroller, ”Alla folks frihet, hela världens fred”. Men att ”fred” betyder något mer än frånvaro av krig, att ”fred” åtminstone borde innebära att alla världens barns fick tillräckligt med mat, det diskuterade vi inte. Att Sveriges politik på områden som vapenexporten och handelspolitiken bidrog till fattigdom och svält, det diskuterade vi inte heller. Det fanns ingen framförhållning och ingen vilja att verkligen ta itu med drömmen om ”hela världens fred”.
Jag var mycket upprörd över att man inte hade tagit sin uppgift på allvar och deltog i debatten på partikongressens allra första dag, på darrande ben. Jag hade bara talat i en mikrofon en gång tidigare och aldrig inför så mycket folk. Men jag kunde ändå inte låta bli att ge mig upp på den väldiga scenen i Stockholm Folkets Hus för att snabbt ”yrka” på att partikongressen skulle besluta dels ”att noga utreda i vilken utsträckning och på vilket sätt den ekonomiska tillväxten i Sverige kan bidra till en rättvisare världsordning” som det stod i rapporten och dels på ”att på nytt ge partistyrelsen i uppdrag att skissera riktlinjerna för hur partiet ska verka för en anpassning av det svenska samhället till en rättvisare världsordning”. Bakom mig på podiet satt Sträng och småskrattade åt min nervositet.
Vad jag ville var att få igång en diskussion om tillväxtens betydelse för att klyftorna ökar. Jag ville att vi skulle begripa att en tillväxt i Sverige på ca tre procent innebar en ÖKNING av BNP per person till varje svensk som var lika stor som den summa en fattig u-landsmänniska TOTALT hade att leva på under ett år, omkring 270 dollar. Jag ville att vi skulle fundera över påståendet att en sådan tillväxt var nödvändig. Nödvändig för vem? Mitt förslag, att partiet borde utreda det tvärsäkra påståendet att en ekonomisk tillväxt i Sverige skulle bidra till ökad internationell solidaritet blev avslaget, genom en votering som jag tyckte var ojust. Efteråt var rubriken i Svenska Dagbladet: ”Nervös gräsrot till attack mot njugg biståndspolitik.”
Men det fanns några som visade ett visst intresse. Strax efteråt, inför valet 1979, fick jag en fråga från LO-tidningen om att skriva en artikel under vinjetten Mitt röda Sverige. Jag skrev som veckans gäst och rubriken blev ”Ekonomisk tillväxt - ett överspelat mål.” (LO-tidningen 20-21, 1979) Nu 25 år senare står jag fortfarande för innehållet.
När ökningar räknas i procent får alltid de som har mest från början mest i ökning i reella tal och de som har minst från början får också minst i ökning i reella tal. Det gäller såväl löneökningar för människor som ökningar i bruttonationalprodukten för länder. En procentuell ökning visar inte den siffra som procenten räknas på. Det är väl därför som de som har mest alltid vill räkna i procent. Orättvisorna blir inte lika uppenbara. Är utgångsläget olika och den ene har hundra gånger mer än den andra, så skulle den som har hundra gånger mindre i utgångsläget behöva ha hundra gånger mer i procentuellt påslag för att klyftorna inte ska fortsätta öka utan bara vara lika stora. Klyftorna kommer aldrig att minska förrän vi slutar räkna ökningar i procent.
Ett av gensvaren på min artikel kom i ett brev från författaren Lars Gyllensten som till min stora glädje skrev bland annat: "Din gästartikel i senaste numret av LO-tidningen är alldeles utmärkt- jag läste den med mycket stor uppskattning och sympati! Vår levnadsstandard och de mönster eller traditioner, som präglar våra fortsatta krav på stegring av en standard som är en obscenitet mot bakgrunden av hur folk har det i världen eljest, är en stor svart fläck på allt vad internationell solidaritet och mänsklig moral heter." Att få ett sådant brev från den då ständige sekreteraren i Svenska Akademien, som 32-årig småbarnsmamma och byskollärare, gjorde att jag med större trygghet höll fast vid mina ideal och åsikter.
Under alla år som partimedlem försökte jag att diskutera tillväxtbegreppet, men fick alltid motreaktionen att vi måste ha tillväxt för att folk skulle få jobb. Ett annat argument var att det skulle ge fler jobb i den offentliga sektorn, något som Lars Ingelstam övertygande visat inte stämmer. När man väl sätter stopp för skatteuttaget spelar tillväxten ingen roll för möjligheterna att öka eller bibehålla den offentliga sektorn. Lönerna i den offentliga sektorn höjs i samma takt som tillväxten och äter upp den, så det blir inget över till nya tjänster. Fler jobb i den offentliga sektorn blir det bara om skattekvoten höjs. Och att den inte skulle höjas blev allt tydligare ju mer EU-medlemskapet närmade sig.
Ett annat förbisett faktum var (och är) att det är en enorm skillnad på den så kallade produktivitetsutvecklingen mellan varuproduktion och tjänsteproduktion. Det går inte att undervisa och vårda fortare och fortare och det blir ingen bra musikupplevelse om man rationaliserar bort en av fyra i en kvartett. Visserligen har jag på Uppsala stadsteater våren 2003 sett en föreställning, House, där skådespelarna SAMTIDIGT spelade en annan pjäs, Garden, för en publik i en annan salong. Men det hör till undantagen. Tjänsteproduktionen blir bara dyrare och dyrare i förhållande till varuproduktionen, eftersom den förra kräver personal och därmed stora lönekostnader. När Sverige utvecklades från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle var det helt naturligt att tillväxten ökade. Människor kunde ersättas med maskiner. Nu när vi utvecklas från ett industrisamhälle till ett tjänstesamhälle kommer tillväxten helt naturligt att gå ner igen. Även andelen vuxna i arbetskraften påverkar tillväxten och med ett allt större antal pensionärer kommer tillväxten också att gå ner.
Ska tillväxten hållas uppe med ökad materiell produktion och konsumtion kommer vi bara att dränkas i varor, ”köp två betala för en”, medan bristen på tid blir alltmer kännbar. Lösningen är naturligtvis kortare arbetstid, sextimmarsdagen är en rimlig tanke. Men de heltidsarbetande männen är ett problem. De har svårt att ta till sig en vidare syn på arbetets värde. Ändå skulle en kortare arbetsdag för såväl kvinnor som män få mångas tidsekvation att gå ihop. Vi skulle ha råd och tid att leva och umgås med våra barn och gamla
Ett annat vanligt motargument var att, om vi inte har tillväxt så har vi inget att fördela. Man tänkte alltså fördelningspolitiskt bara om det nytillkomna välståndet, aldrig att omfördela de hundratals miljarder som vi redan hade i vår BNP, vår bruttonationalprodukt. Och det är naturligtvis alltid lättare att fördela det nya. Då slipper man en omfördelning som alltid skulle drabba någon.
Hur klyftorna skulle kunna minska globalt med procentuella BNP-ökningar med så extremt ojämlika utgångspunkter ville nästan ingen i partiet diskutera. 1980-talets nyliberala våg gjorde att frågeställningen helt försvann. Och 90-talets svenska ekonomiska kris med stora neddragningar i de olika välfärdssystemen gjorde det inte lättare.
Hösten 1991 var jag nybliven riksdagsman och den socialdemokratiska riksdagsgruppen var ute på Vår gård för ett inledande seminarium. Allan Larsson, före detta finansminister och efter valnederlaget ekonomisk talesman för partiet, deltog. Jag försökte diskutera med honom och fick i alla fall ett bra svar på varför socialdemokratiska partiet var så fixerat vid att uppnå tre procents tillväxt varje år: Vårt pensionssystem är uppbyggt på det! Blir det inte så stor tillväxt varje år kan vi inte betala ut de pensioner som medborgarna förväntar sig. Det gjorde fixeringen något mer begriplig. Men hur hade man tänkt när man konstruerade pensionssystemet?
Oblyg och debattlysten hamnade jag i middagskön i närheten av Ingvar Carlsson, Allan Larsson och Odd Engström och de drog med mig till sitt bord. Jag tog chansen för att få diskutera. Höll just på att läsa boken ”For the common good” av Herman E. Daly & John B. Cobb, som verkligen gav stöd för min uppfattning att det var någonting fundamentalt galet i vårt ekonomiska tänkande. Det blev en trevlig diskussion och jag kände mig respekterad.
I januari 1992, vid den allmänna motionstiden, gick det också att diskutera tillväxtfrågan bland de socialdemokratiska riksdagskvinnorna. En motion undertecknad av ett flertal S-kvinnor med Margareta Winberg som första namn lämnades in. Där talade man om en bredare syn på tillväxtbegreppet och om behovet av en alternativ ekonomi och samma år motionerade vi i jordbruksutskottet på mitt förslag, om ökad forskning om sambandet ekonomi och ekologi.
Men hemma i mitt eget distrikt var det svårt. Tilltron till att teknikutvecklingen skulle klara av det mesta var stark. Britt Bohlin, Ingvar Johnsson och Rune Evensson, mina tre riksdagskollegor från Norra Älvsborg, skrev i en debattartikel i tidningen Arbetet Nyheterna den 2 december 1992: ”I debatten sägs det ofta att om alla i världen skulle ha uppvärmd bostad, ha kylskåp eller frysbox så skulle allt kollapsa. Sådana uttalanden tycker vi bygger på misstro mot teknikens möjligheter. Världens befolkning kan kanske inte skaffa sig västerländsk standard med dagens teknik. Men med framtidens teknik borde vi kunna klara att ge alla människor välfärd.”
Jag skrev under hela min riksdagstid krönikor varje onsdag i tidningen Arbetet Nyheterna som kom ut i Göteborg. I samma nummer av tidningen och på samma uppslag som mina partikamraters debattartikel fanns också min krönika för veckan, med rubriken ”De glömda relationerna”. Den handlade om materiell tillväxt i nord och fattigdom i syd och behoven för kommande generationer.
” Forskarna verkar vara eniga om att 500 miljoner människor som lever på vår materiella standard, det är vad naturen tål. Nu lever nära en miljard så och jorden närmar sig en ekologisk kollaps. Antalet djur och växtarter minskar i rasande fart. Ozonlagret tunnas ut. Klimatet på jorden håller på att förändras. Matjorden utarmas och försvinner. Skogarna skövlas och haven förgiftas”, skrev jag med kunskaper hämtade från Stefan Edman.
Det blev allt svårare att föra en rimlig diskussion med Britt Bohlin, Ingvar Johnsson och Rune Evensson, alla LO-medlemmar, från respektive Kommunal-, Metall- och Byggnadsarbetareförbundet. Det var en avgrundsstor skillnad mellan våra olika uppfattningar om vad som var rimligt och möjligt när det gällde miljö- och tillväxtfrågor. Vi hade sällan några diskussioner. Jag blev alltid avfärdad och knappt tolererad. Eftersom vi var partikamrater från samma distrikt träffades vi regelbundet varje vecka. Jag gick allt oftare till mötena med en knut i magen.
Inför den så kallade ”allmänna motionstiden” i januari 1993, när vi kunde motionera om allt möjligt, förväntades det att vi skulle skriva några gemensamma motioner, t.ex. om hur vi skulle komma till rätta med arbetslösheten. Eftersom tillväxt inte automatiskt leder till fler jobb, ibland dessvärre till färre, deklarerade jag att jag inte tänkte skriva på vilka formuleringar som helst när det gällde tillväxten. När jag sagt detta anade jag en spänning i överläppen hos Ingvar Johnsson. Han sa ingenting. Motionsförslaget kom, jag hade några ändringsförslag som accepterades och vi skrev alla på.
Några veckor gick. Palmecentret inbjöd till en uppföljningsresa till Nicaragua för de distrikt som hade haft projekt där. Man skulle göra en utvärdering av arbetet. Det verkställande utskott utsåg distriktets revisor att delta. Det var ett egendomligt val eftersom han inte hade arbetat med projektet. Palmecentret protesterade naturligtvis och vägrade betala hans resa. Distriktsstyrelsen vidhöll dock sitt beslut. Jag var inte inblandad i någon diskussion och när jag fick reda på det konstiga beslutet ville jag läsa protokollet för att försäkra mig om att jag hade uppfattat det riktigt. Protokollen från distriktsstyrelsen och dess VU samlades i en pärm på distriktets expedition i Trollhättan. De skickades aldrig ut och jag har aldrig läst något varken förr eller senare.
Denna gång gjorde jag det och såg att beslutet stämde men mina ögon fann också något förfärligt. Ordföranden, riksdagsman Ingvar Johnsson hade rapporterat att Lena Klevenås var emot ”sysselsättning” därför att det krävde ”tillväxt”. Styrelsen enades om att det var ”skrämmande”. Man hade också fattat ett beslut om att tala med mig om relationerna mellan mig och övriga riksdagsledamöter och det verkställande utskottet. Vem som skulle tala med mig framgick inte. Det enda som hände var att jag på skarpen blev tillsagd att jag inte hade rätt att läsa distriktsstyrelsens protokoll.
Men ryktet om mina konstiga uppfattningar spred sig. Särskilt Trollhättans Arbetarekommun, som var den största och mäktigaste i vårt distrikt, förhöll sig mycket avvaktande till mig och inbjöd mig aldrig under mina sju år i riksdagen.
Det var trots allt lättare att diskutera politiska frågor med andra riksdagskollegor än med dem från mitt distrikt. Alla var inte lika låsta. 1993, den 17 mars, ordnade jag och Birgitta Johansson från näringsutskottet, som inte höll med mig i sak, men gärna ville ha en grundlig diskussion, ett seminarium för riksdagsgruppens ledamöter och tjänstemän. Inbjudan löd: ”Ekonomisk tillväxt!? Avsätt en kväll för att diskutera innebörden i detta flitigt används begrepp." Medverkande var Claes-Bertil Ytterberg, biskop i Västerås, Leif Pagrotsky och Göran Persson. Vi bokade förhoppningsfullt den grandiosa andrakammarsalen med anledning av frågans vikt och de medverkandes förväntade attraktionskraft. Endast en handfull personer kom. Riksdagsledamöters almanackor är dessvärre alltid sådana att flera intressanta saker pågår samtidigt. Men mötet blev klargörande och bra. Bland annat bekräftade Leif Pagrotsky att tillväxt är ökning av bruttonationalprodukten, BNP, och inget annat. Det beror alltså inte på "vad man lägger i det". Det är bara mätbara ekonomiska transaktioner som räknas, oavsett kvalité, fördelning och långsiktiga miljöeffekter.
Jag var inne i en mycket aktiv period. Två dagar senare, den 19 mars, ägde min första interpellationsdebatt om tillväxten rum. Interpellation var ställd till finansminister Anne Wibble. Jag frågade om det var möjligt att för all framtid ha ökad ekonomisk tillväxt som målsättning för den ekonomiska politiken i Sverige och hur en ökad tillväxt i Sverige skulle leda till minskade globala klyftor. Jag ville att vi skulle formulera målen för vår politik så att den tog hänsyn till framtiden, till de fattiga människorna och till miljön.
Anne Wibble svarade obetingat att tillväxt var en bra politisk målsättning:
– Ja, obetingat ja: Om en klok ekonomisk politik från svensk sida leder till ökad tillväxt kan vi bättre bidra till att jämna ut klyftorna och minska miljöförstöringen.
Interpellationsdebatter lockar sällan några åskådare. Ibland sitter det några skolklasser på läktarna om inte timmen är för sen. Annars är det mest andra interpellanter och ministrar som väntar på sin tur, förutom talmannen och någon tjänsteman. Hur många minuter man får tala och hur många replikväxlingar det ska vara är strikt reglerade. Debatten inleds alltid med att ministern läser upp sitt svar. Sedan har man sex minuter att svara och två gånger två minuter till repliker. Ministern har alltid längst tid till sitt förfogande. Det kan ibland behövas då fler än en ledamot vill vara med. Till min interpellationsdebatt med Anne Wibble hade ingen mer anmält sig, men vilken riksdagsledamot som helst kunde när som helst gå in i debatten. Sådant var alltid uppfriskande.
Ibland lyssnar ledamöter på debatter på internteven på sina arbetsrum medan de sorterar posten eller sysslar med annat. Min debatt med Anne Wibble var tydligen intressant eller så huvudlöst fånig att Daniel Tarschys, fp, som var på sitt arbetsrum ansåg sig föranlåten att rusa ner till kammare för att slänga sig in i den och hjälpa finansministern att ytterligare förklara hur fel jag tänkte. För mig kändes det mycket uppmuntrande att han tydligen tyckte det behövdes!
Sören Bergström, Svensk företagsforskning AB, analyserade senare debatten åt mig. Allt som sägs i riksdagen skrivs ner ordagrant i protokoll som är lätt åtkomliga.
"Tillväxt är ett entydigt begrepp, en ökning av bruttonationalprodukten, BNP, men att det dessvärre används för att beteckna en mängd andra saker. Finansministern kallade nästan vad som helst för tillväxt. Därför blir diskussionen svår", konstaterade han och förklarade:
"Att det är så viktigt att kalla samhällsförändringen för tillväxt” trots att det skapar så mycket tankeoreda, beror på att vi slipper ta ställning till existentiellt svåra frågor som:
- Vad är meningsfullt att göra?
Hur mycket är mitt arbete värt?
Vilken livsstil är lagom?"
I tillväxtideologin bakas hela värdeteorin in i marknadspriserna och allt som säljs är legitimt, därför att det köps. Om vi var tvungna, lurade eller omedvetna spelar ingen roll. Med tillväxtideologin flyttas hela försörjningsdramat till marknaden. Samhällets reella händelser är att varor och tjänster byter ägare. Varifrån de kommer spelar ingen roll och de begränsningar som naturen sätter försvinner ur synfältet så länge vi kan knuffa andra (=fattiga och ofödda) baklänges. Vi slipper ta ställning både till ekologiska frågor och fördelningsfrågor.
Varje vecka såväl tisdagar som torsdagar träffas som regel de olika utskottens socialdemokrater gruppvis för att diskutera de frågor som ska upp till beslut vid nästa sammanträde. Där finns också utrymme för mer långsiktiga diskussioner och planering. En folkomröstning om medlemskap i EG/EU ska hållas och jag får ansvar för att ta fram ett kort material som vi i den socialdemokratiska gruppen i jordbruksutskottet ska läsa för att lära oss det mest grundläggande. Beslutet om medlemskap i EG/EU är inte grundat på någon kunskap eller önskan hos riksdagsledamöterna och det behövde förankras. Men vi diskuterar också ekonomi och ekologi och Göran Persson är i egenskap av ordförande förvånansvärt öppen och uppmuntrande. Han uppmanar mig att samla mina tankar och skriva något. Det blev artikeln ”Gör upp med tillväxten!” som publicerades i tidskriften Tiden 2/1993.
”Sverige måste få fart på hjulen igen, heter det. Men i vilka hjulspår och på vilken väg? Vi måste inse, att framtiden kräver andra vägar än den traditionella tillväxtens!” Så inleddes artikeln. Jag var trött på detta enkeldumma resonemang om att ”få fart på hjulen”. Bara man sa så, bara man upprepade de orden i tal och skrift var man en bra sosse som ville folket väl. Men vad denna fart skulle leda till diskuterades aldrig. Om det var något som behövdes, om det var något som gav verkligt välstånd eller inte, var inte så noga. Bara att ”hjulen snurrade”. Jag har som socialdemokrat i parti- och riksdagssammanhang många gånger blivit uppmanad att slösa såväl med energi som med varor. Allt för den heliga tillväxtens skull.
Den mest provocerande meningen i min artikel var, precis som i interpellationsdebatten med Anne Wibble: ”De välståndsskapande krafterna, det är inte företagen, det är naturen.” Denna gång resulterade detta konstaterande i en cirkulärledare i liberala landsortstidningar, som publicerades bland annat i Trollhättans tidning den 19 maj 1993: ”Hur många av hennes väljare tycker som hon? Inte ens en procent av de röstberättigade i Alingsås. Och än färre bland de tusentals socialdemokratiska väljare som i september 1991 gav henne förtroendet att representera dem i landets högsta lagstiftande församling. De har ingen aning om att deras röst i Stockholm driver en åsiktsbildning som går på tvärs mot deras grundläggande intressen!”
Artikeln uppmärksammades också av Dagens Industri som publicerade foto och följande citat:
"Länge trodde jag att Wigforss var ekonom och att ekonomer var personer att lita på. Nu har jag lärt mig att Wigforss var språkmänniska och att ekonomer inte begriper särskilt mycket.”
Fick en klapp på axeln av Göran Persson som var imponerad av uppmärksamheten:
"Faan Klevenås, du har ju åstadkommit något!"
Att Wigforss inte var ekonom var en viktig upptäckt för mig. Jag kände att man inte behövde vara formellt nationalekonomiskt utbildad för att få delta i den ekonomiska debatten. Jag tycket att jag hade något att tillföra just som språkmänniska. Orden har alltid varit viktiga för mig och jag var intresserad av hur vi använde de ekonomiska orden för att formulera mål som vi inte riktigt hade klart för oss vad de innebar.
Vad menade socialdemokraterna med ekonomisk tillväxt? Var det ett mål i sig eller var det ett medel? Om det var ett mål i sig, var det i så fall ett hållbart mål? Stämde det med andra mål, t.ex. med de mål som vi satt på miljöområdet?
Mina slutsatser var följande:
Jag anklagade ekonomerna för att ha nonchalerat larmsignalerna från ekologerna. De hade med sin snäva nationalekonomiska utbildning bildat grupper för inbördes beundran där nya tankar inte kunde slå rot. Genom att tala om närande och tärande hade de inbillat sig att man kunde skilja på livets produktiva och reproduktiva delar.
Jag blev omvald till riksdagen 1994, och det var naturligtvis mitt motstånd mot EU som skyddade mig. Partiordförande och statsminister Ingvar Carlsson hade deklarerat att man var lika god socialdemokrat om man var emot EU som om man var för. Därför kunde man inte sortera bort EU-motståndare i nomineringsprocessen.
Efter valet bad jag om ett samtal med honom för att på allvar få diskutera den ekonomiska tillväxten. Han hänvisade till Mona Sahlin och vi träffades. Det enda hon medgav var att ”det beror på vad man lägger in i begreppet” och att vi kanske inte hade tänkt igenom det ordentligt. Och det blev heller aldrig genomtänkt .
I oktober 1995 är vi åter på ett inledande seminarium med riksdagsgruppen. Denna gång på LO:s kursgård Hasseludden. Allt handlar om tillväxt. Vi har grupparbete om tillväxt. Frågorna är av typ:
Vilka är hoten mot en fortsatt hög tillväxt?
Hur kan arbetsmarknadspolitiken utvecklas för att bidra till höjd tillväxt?
Hur kan välfärdssystemen i framtiden ytterligare förbättra förutsättningarna för ökad tillväxt?
Tillväxten är inte längre ett medel för att nå våra mål. Tillväxten är målet. Det finns ingen analys av kopplingen mellan tillväxt och sysselsättning. Man tar den för given. Frågorna borde väl vara: Hur kan tillväxt ge jobb? Hur kan tillväxt ge välfärd? Inte tvärtom. Jag protesterar. Många suckar. Men Göran Persson medger att ”tillväxt är för snävt” ”tillväxt ger ett ekonomistiskt intryck, utveckling vore ett bättre uttryck” och ”Vi måste göra nästa steg ekologiskt uthålligt”.
Samma höst presenterar SAP:s partistyrelse sitt underlag för debatt om framtiden till den extra kongress som ska hållas i mars -96 då ny partiledare ska väljas efter Ingvar Carlsson. Motionsrätten begränsas till fyra områden: tillväxt, välfärd, Europa och demokratin. Jag skriver en debattartikel till s-tidningen Aktuellt i politiken som får rubriken ”Tillväxt är inte målet för vår politik”. Jag påtalar den bristfälliga analysen och de omvända begreppen om vad som är mål och medel, berättar om Broderskapsrörelsens miljöprogram Miljonprogram för miljön.
På kongressen väljs Göran Persson till partiordförande. Hans tal, som i miljöavsnittet är skrivet av Stefan Edman, innehåller visionen att Sverige skall bli först i Europa med att bygga om ett land till ett ekologiskt uthålligt samhälle. Det gör mig överlycklig! Göran Persson begriper uppenbarligen bland annat hotet om klimatförändringen och ozonhålets uttunning.
Som aktiv i Broderskapsrörelsen och ordförande i dess miljöutskott har jag läst och blivit förtjust i Olle Erikssons skrift om m hur man skulle kunna lösa problemen med arbetslösheten, miljöförstöringen och den dåliga ekonomin i en samtidig och ganska genialisk satsning.
Ola Johansson, Broderskaps förbundssekreterare, och jag ber genast om ett samtal med Göran Persson för att lansera Olle Erikssons idé. Vi får träffa Tommy Olström i statsrådsberedningen i slutet av maj 1996. Vi tar med oss Olle Eriksson. Han beskriver hur statsministerns ekologiska vision skulle kunna förverkligas genom en helhetssyn på den ekonomiska krisen, arbetslösheten och miljön. I stället för att lösa ett problem i taget gör man dessa tre problem till varandras lösningar. Man bygger helt enkelt om Sverige till ett ekologiskt bärkraftigt samhälle. Ibland faller även goda idéer i god jord i rättan tid. Denna gång hade vi tur.
Två månader senare är Olle Eriksson anställd två dagar i veckan i statsrådsberedningen som rådgivare åt Göran Persson. Broderskapsrörelsen ordnar ett seminarium i riksdagshuset mitt i sommaren, när det pågår en extra sysselsättningsdebatt i kammaren. Vi får lära oss att Sverige sedan femton år tillbaka inte har några byggnormer. De så kallade ROT-bidragen, subventioner för renovering, om- och tillbyggnad, som är i storleksordningen fyra-fem miljarder, delas ut helt utan krav på några miljöförbättringar, som t.ex. energibesparingar. Boverket fungerar inte. Myndigheten kan byggnadsteknik, men inte byggnadsfysik. Man har t.ex. ingen ansvarig för energifrågor.
Med tanke på den beslutade kärnkraftsavvecklingen är det märkligt att inte möjligheterna till energibesparingar tas till vara. 40 miljoner fönster enbart i våra bostäder läckte i mitten på 1990-talet ut 15 TWH per år, vilket motsvarade elproduktionen från två-tre kärnkraftverk. Om man bytte ut två miljoner fönster per år i Sverige skulle det gett nio tusen nya jobb. Energieffektiva fönster i hela EU skulle ha kunnat bidra till 127 000 jobb per år, 280 TWH i sparad energi och 80 miljoner ton mindre utsläpp av koldioxid, enligt Diana Avasoo. Men i Sverige fanns inga krav på låg energianvändning efter ombyggnad, inte ens för att få ROT-bidrag.
Kärnkraftsavvecklingen ses som omöjlig av många inom LO. Man kan fråga sig varför LO saknar tilltro till teknikutveckling just när det gäller alternativa energikällor och möjligheten att avveckla kärnkraften? Man kan också fråga sig varför inte Byggnadsfackets idéer om energibesparing vid byggande fick större genomslag. Den bästa besparingen är naturligtvis att spara på det som inte ens behövs.
Arbetet med andra delar av den ekologiska omställningen tog i alla fall fart. Olle Erikssons idé var att man lokalt skulle ta fram projekt. Att hållbar utveckling kunde ge jobb skulle drivas vidare på alla nivåer. Idéerna togs väl emot. Hösten 1997 anordnade finansutskottets och jordbruksutskottets s-grupper ett gemensamt seminarium med rubriken Hållbara Sverige. Det var välbesökt, hela 22 riksdagsledamöter var närvarande när det började och fler tillkom. Jan Bergqvist, finansutskottets dåvarande ordförande inledde. Morgan Tholén från Utbildningsradion var en viktig medverkande och delade ut boken "Hållbar ekonomi, Om hushållning och ordning i företag och samhälle".
Riksdagsledamöterna var ganska positiva. Sven-Erik Österberg var förtjust: Hållbara Sverige är ett genialt begrepp! Varje proposition borde ha en miljöprägel! Det måste också genomsyra den vardagliga verksamheten. En av de viktigaste frågorna vi har. Barnen trycker på. Många vill göra något. Mänsklighetens överlevnad hänger på detta.
En ung man från Uppsala, Mahmood Ahmad säger dock: "Eldsjälar finns, men stommen i arbetarekommunerna är inte besjälad. Energipolitiken är känslig. Vad anser ni? Vad är er vision?"
Sinikka Bohlin, vice ordförande i jordbruksutskottet där miljöfrågorna behandlas summerar dagen: "Kemikalieanvändningen i form av alla diffusa utsläpp är ett stort problem. De varor vi konsumerar bidrar i hög grad till miljöförstöringen. Soptaxorna kommer att höjas rejält eftersom det kostar mer att källsortera. Hur mycket är jag beredd att betala för en bättre miljö? Hur ska vi sälja budskapet till väljarna? Vi behöver hitta något som väcker tankar. Vi kanske är för seriösa och tunga."
Men arbetet med omställningen var på gång. Gruppstyrelsen i riksdagen hade beslutat att utse en miljöansvarig i varje utskott. Regeringen hade satsat ”kretsloppsmiljarder” som kommunerna fick söka pengar från till den ekologiska omställningen. Alla svenska kommuner, utom två, 286 stycken ansökte om sammanlagt 55 miljarder kronor för de omställningar som skulle kunna göras de närmaste tre åren. Idéer var det ingen brist på. Pengarna räckte inte till. Summan som anslogs var i storleksordningen två miljarder per år, vilket var alldeles för lite för att alla bra projekt skulle kunna stödjas. Omställningen till ett hållbart samhälle skulle inte få de effekter i minskade flöden av energi och material och i nya jobb, som det var tänkt.
De två kretsloppsmiljarderna som delades ut i portioner till kommunerna blev en lyckad satsning, åtminstone opinionsmässigt. Det var fullkomligt unikt att så många kommuner hade tagit fram program för att göra två problem till en möjlighet, sa dåvarande miljöminister Anna Lindh till den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Ministrarna reste ut och delade högtidligt ut ett antal miljoner under stor mediabevakning. Några av miljöprojekten kanske hade förverkligats ändå utan denna extra satsning. Men visst skyndade pengarna på många investeringar. Och de skapade en hel del jobb. De kommuner som bäst lyckades förena kampen för miljön med kampen för jobben fick sina ansökningar beviljade. Själv fick jag som representant för regeringen dela ut 54 miljoner våren 1998 till min kommun Alingsås. Det kändes som en fin avskedspresent, strax efter att jag hade blivit bortplockad från riksdagslistan som en person som inte drev de frågor som var viktiga för distriktet i Norra Älvsborg, enligt valberedningens ordförande Johnny Nilsson.
I maj 1998 presenterade Anna Lindh den nya miljöpropositionen för riksdagsgruppen: de 171 miljömål som fanns tidigare blev nu 15 mål. Huvudmålet var att ren luft, friskt vatten, levande skogar ska vara verklighet inom en generation. Miljöfrågorna hade fått tyngd i regeringens politik.
Parallellt med miljösatsningen fortsatte retoriken om tillväxten. Jag tog mod till mig och lämnade in ytterligare en interpellation om tillväxten, denna gång till den socialdemokratiska finansministern, Erik Åsbrink. Jag frågade om regeringens beredskap att forma en ny ekonomisk teori som bygger på antagandet om den ”ekologiska människan” i stället för den ”ekonomiska människan”. (Interpellation 1996/97:168 Ekologisk ekonomi.)
Jag var glad över den nya trenden att försöka bygga det ekologiskt hållbara samhället och tyckte att vi behövde bättre ekonomiska teorier för det. Om inte teorin om den ”ekonomiska människan” det vill säga att människor alltid väljer för att få största ekonomiska nytta stämde, då behövde vi en ny teori. Och att den inte stämde var ganska uppenbart. Människor beter sig ofta ekonomiskt orationellt, kärleksfullt och agerar med hänsyn till miljön. Tack och lov! Ska vi bygga ett ekologiskt och demokratiskt uthålligt globalt samhälle, måste den ekonomiska politiken bygga på en mer positiv och realistisk teori, hävdade jag. Interpellationsdebatten gick utmärkt. Många deltog, bland andra Bo Lundgren, m, Görel Thurdin, c, och Bodil Francke Ohlsson, mp. Debatten blev intressant och kommenterades till och med i Svenska Dagbladet. Efter debatten sa jag till Erik att jag tänkte lämna in en interpellation till. Han svarade:
"Vad ska jag göra för att du ska låta bli?"
Här visar sig en viktig aspekt av vilken makt en riksdagsledamot har. Ingen minister kan vägra att svara på interpellationer och frågor. Ingen censur fanns för vilka frågor eller interpellationer som kunde lämnas in. Inga utskott behövde kontaktas för ett godkännande. Här fanns en stor frihet. Att interpellera tvingade regeringens tjänstemän att ägna tid åt att svara på frågan. Fjorton! personer inom regeringskansliet lämnade synpunkter på finansministerns svar på min interpellation. Jag kände att jag satte igång en process hos motvilliga och stressade tjänstemän. Men det fanns också ett starkt stöd från annat håll.
Interpellationerna uppmärksammades av studerande på Högskolan i Västerås som tog kontakt och inbjöd mig att hålla en föreläsning. Jag berättade om hur man interpellerar och delade sedan ut de olika "rollerna" till åhörarna. En fick vara talman, en finansminister, en riksdagsledamot som interpellerar och ett par till fick vara riksdagsledamöter som hoppar in i debatten. "Manuset" var naturligtvis protokollet från riksdagen som vi läste högt ur. Det blev roligt! Det var en härlig känsla att arbeta med människor som tänkte ungefär som jag om tillväxtens begränsningar. Inom partiet hände det aldrig. Föreläsningen stimulerade några studenter, Mats Eberhardson och Justin MacDermott, att göra en C-uppsats ”Antaganden, värderingar och perspektiv- två ekonomiska skolbildningar i diskursiv belysning” (okt 1999). De undersökte varför vissa ekonomer kommer fram till att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för hållbar utveckling medan andra kommer fram till att ekonomisk tillväxt är ett hinder för hållbar utveckling. Resultatet visade att det är stora skillnader i grundläggande antaganden om ekonomi, människa och natur.
| NEOKLASSISK EKONOMI | EKOLOGISK EKONOMI |
|---|---|
| Slutet ekonomisystem, med cirkulärt flöde mellan företag och hushåll | Öppet ekonomiskt system, begränsat av ekosystemet |
| Relativ resursknapphet, infinita | Absolut resursknapphet, finita |
| Substitution | Termodynamikens 2:a lag |
| Mervärde | Jordens unika karaktär som primär produktionsfaktor |
| Egenintresse | Gemenskapsintresse |
| Rationell nyttomaximerare/ Economic man | Komplex social varelse/Political Economic person, Person-in-Community |
| Konsumenter | Många roller Den idealistiska människan |
| Otillfredsställda preferenser | Tillfredsställda behov och omättliga begär, tillräcklighetsnivå och själslig dimension |
| Den osynliga handen | Rättvisa mellan människor och generationer, Egennytta inte lika med samhällsnytta |
| Funktionell varelse | Resurs och existensbas (egenvärde) |
| Naturen som funktionell resurs, vilken kan optimeras | Ekosystemet som komplext och ömtåligt system |
| Den geniala människan med tekniken som verktyg | Människan i samspel med naturen för överlevnad |
|
SLUTSATS Ekonomisk tillväxt förutsättning för hållbar utveckling |
SLUTSATS Ekonomisk tillväxt hinder för hållbar utveckling |
Den neoklassiska nationalekonomin kan ses som en cowboyekonomi, där ständigt nya prärier ligger bortom horisonten, redo att plöjas upp. Teknikoptimismen är enorm och tilltron till marknadskrafterna likaså. Den ekologiska ekonomin däremot ser penningekonomins gränser i ljuset av ekosystemet. All ekonomisk verksamhet måste rymmas inom de ekologiska ramarna. Termodynamikens andra lag säger att allting sprider sig, ingenting försvinner. Vi måste därför vara aktsamma med vad vi släpper ut i naturen. Naturens läkande och absorberande förmåga är inte oändlig.
Göran Persson som har visat förståelse för ekosystemets begränsningar och har stor intellektuell kapacitet borde kunna inse att han är omgiven av dåliga rådgivare. Jag ville ge honom en chans att läsa uppsatsen och fann ett tillfälle att överlämna den till honom, då han talade på ett seminarium den 8 mars 2000 för kvinnoförbundet. Han blev glad att se mig, jag fick en kram, men uppsatsen läste han nog aldrig.
Riksdagen kan beskrivas som Sveriges största grupparbete. Varje utskott har hand om sina frågor. Viktiga frågor, som t.ex. miljöfrågor, är svåra att hantera, därför att de hamnar i många utskott och det finns ingen bra samordning. Mitt miljöintresse förde mig till jordbruksutskottet, men där fanns bara naturvård och jordbruk. Trafik behandlades i trafikutskottet och energi i näringsutskottet. Om man var intresserad av hela miljöfrågan var det lätt att man trampade någon på tårna. Ett annat bekymmer just för socialdemokratiska ledamöter var att vi vara så många som skulle dela på ärendena. Vi var åtta i varje utskott, så vars och ens ansvarsområde var bara en åttondels område. Att vara intresserad av helhet och sammanhang uppmuntrades inte. Och eftersom ingenting fick ändras fanns det inte heller så stort intresse att verkligen läsa igenom alla propositioner. Så småningom kom ju alltid ett litet ”Fakta och argument” att lita till.
Och var någonstans diskuteras minskande ekonomiska klyftor globalt? Ingenstans. Vår livsstil, vår konsumtion verkade lika lite förhandlingsbar som USA:s även om inte statministern uttryckte sig riktigt så. Ord som ekologiska fotspår och miljöutrymme lanseras av Miljöförbundet Jordens Vänner. Men för svenska socialdemokrater är tillväxten helig och tron på att ny teknik ska lösa alla miljöproblem är stark. Vi talar om faktor 10, att allt ska kunna produceras och konsumeras med en tiondel av den materialåtgång och energiåtgång som vi hittills har använt. En fortsatt ökning av konsumtion och handel är förenlig med en hållbar utveckling, det är vad man tror. Socialdemokratin är så starkt förknippad med en fortsatt materiell tillväxt att den blivit blind för hur svensk konsumtion ter sig för nutida låglöneproletärer i andra länder. En svensk tillväxt gynnar även de fattiga hävdar man bestämt. Biståndet utgår t.ex. som en procentandel av bruttonationalinkomsten. Ju mer vi konsumerar desto mer bistånd blir det. Det finns ingen som har helhetssyn och samordnar olika politikområden. Ekonomiska nyckeltal är det enda som räknas. Solidariteten som skulle omfatta alla folk är bortglömd. Nu är det EU och ökad handel som gäller.
Men de strukturer för världshandeln som har vuxit fram genom alla förhandlingar visade sig snart vara ytterst oförmånliga för fattiga länder. Afrikas andel av världshandeln sjönk till mindre än en procent. Forum Syd, en paraplyorganisation för folkrörelser med biståndsintresse, engagerade sig, ordnade seminarier, uppvaktade oss riksdagsledamöter. Jag började läsa på och försökte diskutera frågorna i riksdagen. Det fanns inget bra forum för det. Men jag ställde några frågor och jag kunde alltid delta i den årliga allmänpolitiska debatten med ett anförande om handelspolitik och u-länder eller om EU:s fördrag i förhållande till u-ländernas kamp för ökad välfärd. Det fanns viktiga paragrafer att hänvisa till i Maastrichtavtalet, att EU:s politik inte fick försvåra för u-länder. Jag hävdade att handelspolitiken skulle granskas ur den aspekten. När regeringen lade en proposition om handelsfrågor kunde jag lägga in en motion, (efter godkännande) och vara med i debatten i kammaren när näringsutskottets betänkande var klart. Naturligtvis påverkade det aldrig någonting i sak, men det fanns i alla fall vissa möjligheter att framföra synpunkter. Handelsminister Leif Pagrotsky var ganska välvilligt inställd och uppskattade intresset för frågorna. Partikamrater från näringsutskottet var däremot inte intresserade.
Det finns inom politiken en rad begrepp, inte bara ”ekonomisk tillväxt”, utan också ”frihandel” som per definition är positiva och ska leda till en rad positiva effekter. Hur det ser ut i verkligheten, hur sambanden fungerar, om det är så enkelt som vi tror, diskuterades aldrig. Det var nästan omöjligt att på allvar granska och analysera vissa dogmatiska uttryck. Ett litet andrum fanns inom sidoorganisationerna, t.ex. inom Broderskapsrörelsen, som tillsatte en grupp som fick i uppdrag att sätta sig in i handelsfrågorna. Vi studerade EU:s nya Loméavtal, WTO:s (World Trade Organization, världshandelsorganisationen) handelsavtal med tillhörande förhandlingar samt OECD:s nya MAI-avtal (Multilateral Agreement on Investment, multilateralt avtal om investeringar) och sammanställde en rapport till en kommande kongress. Men det var sedan jag lämnat riksdagen.
Resultatet efter 30 års partipolitiskt arbete för min del:
Slutsats: Lokala frågor lämpar sig för demokratiska beslut. Stora ideologiskt grundläggande frågor om fattigdom, ökande klyftor, maktförhållanden, globala strukturer, ekonomisk tillväxt som hållbart politiskt mål, ekologins begränsningar, vår egen livsstil är nästan omöjliga att diskutera och fatta beslut om på parlamentarisk nivå. En till synes oundviklig process rullar fram likt en ångvält. Den är svår att ifrågasätta. Några alternativ presenteras inte och det finns inga att diskutera. Det enda man kan bli är en nej-sägare. Den vanliga nationella politikern har inget att vinna på att ta upp svåra frågor till debatt. Regeringen undviker eller manipulerar de svåra diskussionerna.
Det behövs en förändring i vår uppfattning om samhället och vad som är möjligt att påverka. Det nyliberala TINA-begreppet, There Is No Alternativ, har smugit sig på oss och vi har alla drabbats av en mental försurning. Vi tror inte längre att en annan värld är möjlig. Kampanjen från SAF, Svenska Arbetsgivare Föreningen, alltsedan 70-talets radikala vänstervåg ebbade ut har tystat oss. Vi går isolerade i smågrupper och stretar på i våra freds- och miljöföreningar eller har gett upp. Eller också satsar vi på oss själva.
Vad skulle jag göra och vart skulle jag ta vägen med mitt engagemang och min lust att förändra världen när jag blivit utslängd från riksdagen 1998. Där hade jag ändå fått ägna tid åt politiskt arbete och opinionsbildning för den rättvisare värld som jag längtade så efter. Att fortsätta inom det socialdemokratiska partiet som om ingenting hänt var inte möjligt. Jag kände mig som en snäcka uppspolad på en strand, övergiven. Den nyliberala vågen hade dragit med sig det stora partiet ut till havs, så kändes det.
Till en början tog jag mig ett sabbatsår. Jag fick tid att läsa och tänka. Mina mål om minskade klyftor och avskaffande av svälten verkade svårare än någonsin att nå, men jag var inte beredd att ge upp dem. Problemet var att hitta en plattform.
Var någonstans diskuterades hur vi skulle uppnå en nollvision när det gällde hunger, t.ex.? Ingenstans. Jag slutade helt med partipolitik, men hade ett uppdrag kvar som vice ordförande i svenska FAO-kommittén som jag fått av jordbruksminister Margareta Winberg. Så småningom lyfte hon upp mig till ordförande både i den kommittén och i en nyinrättad så kallad Policygrupp för strategiskt tänkande kring globala livsmedelsfrågor.
Margareta Winberg såg mina starka sidor och uppskattade dem. Vi hade arbetat ihop i jordbruksutskottet då hon blev ordförande där efter Göran Persson. Vi samarbetade väl, förstod varandra och tänkte ganska lika. När jag blev definitivt bortröstad som riksdagsledamot vid partidistriktets årskongress i Trollhättan i början av april 1998, var hon där som regeringens representant. Hon kunde ingenting göra. Den gästande regeringsrepresentanten förväntas inte lägga sig i valet av riksdagsledamöter. Det hade varit en sensation om hon hade gjort det. Men hon var mycket besviken och insåg vad det rörde sig om. Hon hade också själv vid ett tillfälle varit ytterst nära att förlora sin riksdagsplats efter att ha yttrat sig kritiskt om bilismen. Sånt gör man inte ostraffat.
Men som den goda ledare hon är tog hon mig ganska snart under sina vingars beskydd och jag lät mig tas i anspråk. Vi hade tillsammans under arbetet i jordbruksutskottet 1993-94 funderat mycket på svältproblemen i världen. Över 800 miljoner människor går ständigt hungriga och 24 000 människor dör varje dag på grund av brist på mat och vatten, tre fjärdedelar av dem är barn under fem års ålder. FAO, FN:s organisation för mat och jordbruk med säte i Rom, arbetar enträget för att avskaffa svälten i världen. Enligt FAO:s konstitution ska de länder som skrivit under arbeta för att höja nutritionsnivån och levnadsstandarden för sin befolkning och bidra till att mänskligheten befrias från hunger. De kämpar tappert på med klent resultat. Kanske för att de för mycket ägnar sig åt att höja produktionen i stället för att analysera vem som får glädje av höjningen.
Redan 1974 hölls ett toppmöte inom FAO, då man beslutade avskaffa svälten på tio år. Susan George, nu en av Attacrörelsens huvudfigurer skrev redan inför det mötet boken ”How the other half dies”, där hon kritiserade FAO för att intressera sig alldeles för mycket åt att höja produktionen, som om det vore självklart att den kom fattiga människor till godo. Redan då påpekade hon att de transnationella företag som dominerade världsmarknaden på mat bara blev större och större. Hon hävdade att de fattiga i första hand borde få ägna sig åt att producera mat till sig själva och inte odla för export.
Flera stora möten har sedan dess beslutat att minska svälten. Resultaten är varje gång lika magert. 1996 hölls toppmötet World Food Summit i Rom, då de 174 medlemsländerna i FAO enades om ett program i åtta punkter för att halvera antalet svältande på tjugo år, kallat Romdeklarationen. I den stora sammanträdessalen, där dammiga flaggor hänger stelt längs långväggen, framförde den ena regeringsdelegationen efter den andra högtravande tal med långa inledande floskelfraser. När de mest intressanta regeringscheferna talade fick inte alla som ville lyssna plats. Var det ett obetydligt u-lands representant var det ganska glest i bänkarna. Varje land hade tre platser inne i salen. Vi ansträngde oss för att hålla våra platser besatta hela dagarna. Sveriges representerades av jordbruksministern, som då var Annika Åhnberg. Göran Persson hade tyvärr inte bevärdigat mötet med sin närvaro. Det bidrog till att mötet fick mindre uppmärksamhet i Sverige än det annars skulle ha fått. Ju fler stats- och regeringschefer som kommer till ett möte, desto större betydelse får det i media och därmed i vårt medvetande.
En av de intressantaste regeringscheferna som kom var Fidel Castro. Han var den ende som kritiserade målsättningen, att halvera antalet svältande på tjugo år och menade att det var en stor skam att vi planerade för att det fortfarande år 2015 skulle finnas 400 miljoner svältande människor. Varför betalar de utvecklade länderna bidrag till sina bönder för att de inte ska producera? Varför bryr världen sig mer om katastrofer och krig och inte om det folkmord som pågår dagligen inför våra ögon? Sådana frågor ställde han. Med all rätt! 10 procent av svältdöden orsakas av katastrofer och krig medan 90 procent sker under helt ”normala” förhållanden. (Globkom s. 44-45, SOU 2001:96)
Under 90-talet har det hållits en rad andra stora FN-konferenser som berört hela FN-systemet. Bara för att nämna några: Riokonferensen 1992 om Miljö och utveckling, kvinnokonferensen i Peking 1995 och sociala toppmötet i Köpenhamn 1998. Det var konferenser som alla resulterade i deklarationer till skydd för människors hälsa och miljö, för bra bostäder och mänskliga rättigheter. FAO-konferensen i Rom om hungerproblemet fick aldrig samma dignitet. Den blev till stor del bara en FAO-konferens och inte en FN-konferens och fick inte samma uppmärksamhet som ett riktigt toppmöte skulle ha fått. Delvis kan detta ha berott på FAO:s oförmåga att samarbeta med andra FN-organ. Men hunger är även inom FN-systemet ett förträngt och bortglömt problem. Världshälsoorganisationen, WHO, ansvarar för att bekämpa sjukdomar, men hunger är ingen sjukdom. FN:s barnfond UNICEF, talar om sjukdomar som drabbar små barn, som uttorkning och diarréer, men nämner inte heller hunger. Hunger botas inte med mediciner utan med mat och vatten. Lösningen är inte storslagen, men livsnödvändig, mat till alla.
1995-1998 hade jag varit vice ordförande i den svenska FAO-kommittén, under Bo Dockereds ledning. Kommittén hade under de här åren bestått av en blandning av tjänstemän från departement och myndigheter och folk som i likhet med mig bara inte kunde acceptera att tusentals barn dagligen dör av svält. Två av de mest engagerade ledamöterna från det så kallade civila samhället var den pensionerade landstingsdirektören, numera volontären, Karl-Aron Näslund från Östersund och Margaretha Ringström, tidigare direktor på Lutherhjälpen, från Uppsala. De kom också att ingå i den nya så kallade policygruppen.
Kommitténs sammansättning var ett resultat av jordbruksminister Margareta Winbergs önskan att lyfta upp svältfrågorna och sätta fart på debatten och opinionsbildningen. Vi som kom utifrån var mycket intresserade av detta. Tjänstemännen var inte lika intresserade, med undantag av Ulf Svensson från UD. Han var mycket engagerad, men råkade på något sätt illa ut. Som tjänsteman ska man inte driva frågor, utan neutralt föra fram Sveriges ståndpunkter i olika sammanhang. Vad som blir Sveriges ståndpunkter ska dikteras från den politiska nivån, från ministern och hennes politiska stab, det vill säga statssekreterarna och de så kallat politiskt sakkunniga.
Den blandade sammansättningen av FAO-kommittén gjorde det svårt att hitta arbetsformer. Det var två olika kulturer som möttes. Men vi åstadkom i alla fall en grön liten skrift med namnet MAT ÅT ALLA och underrubriken "Hur kan vi fortsätta att följa upp Världslivsmedelstoppmötet, Förslag till åtgärder från Svenska FAO-kommittén i uppföljningen av FAO:s livsmedelstoppmöte i Rom 1996. Vi ville att regeringen skulle ha den som underlag för att lägga en regeringsskrivelse, men tyvärr blev det inte så. Inför viktiga frågeställningar brukar regeringen sammanfatta sin politik, göra skrivelser till riksdagen för att ge riksdagsledamöter en möjlighet att motionera och debattera det angelägna ärendet. Det är ett sätt för regeringen att lyfta en fråga till debatt och skapa större uppmärksamhet. Vi blev mycket besvikna över att regeringen inte hade några sådana planer.
Svårigheterna att skapa uppmärksamhet och debatt är många. Ett problem när man vill diskutera hunger och svält är att de svenska översättningarna av de engelska uttrycken blir så konstiga. World Food Summit = Världslivsmedelstoppmötet, vad är det för något? Och World Food Day den 16 oktober. Inte är det lätta att väcka entusiasm och intresse för sådana möten och sådana dagar. Borde det inte åtminstone ha hetat World Hunger Day? Inte är det heller lätt att översätta begreppen Food security och Food safety, livsmedelssäkerhet respektive säkra livsmedel. Det är en avsevärd skillnad om maten finns i tillräcklig mängd eller om den är säker att äta. Sammanblandningar och missförstånd är legio. Att inte ha ett ord på svenska för det man vill uppnå bidrar i hög grad till den bristande entusiasmen och det bristande intresset.
Våra förslag till uppföljning blev dock klart och Bo Dockered överlämnade det till jordbruksministern i april 1999, fyra månader efter att vårt mandat hade gått ut. Det tar lång tid att få tid för att träffa en minister. Förslagen blev uppskattade av många folkrörelser, men blev vad jag vet inte föremål för några åtgärder i regeringskansliet.
Det bästa av våra förslag gällde vår oro för hur handeln med livsmedel missgynnade de hungrande och de starka tendenserna till koncentration inom jordbruks- och livsmedelsindustrin. Vi förslog att WTO:s effekter på livsmedelssäkerhet och miljö skulle utvärderas och att man skulle utarbeta en strategi när det gällde koncentrationen inom jordbruks- och livsmedelsindustrin och dess effekter på strävan efter en hållbar global livsmedelssäkerhet, dvs. alla människors tryggade tillgång till mat.
Om man vill påverka som medlem i en grupp utsedd av regeringen och efter mycket arbete kommer med kloka förslag, är det förstås roligt om man kan se något resultat av sitt arbete. Det är ganska sällan man får det. Det behöver inte betyda att arbetet har varit förgäves. En tanke kan ha blivit väckt hos någon som innehar en annan position där den kan växa och utvecklas vidare. Inte ens en minister har så lätt att få gehör för sina förslag. Jag tvekar inte om Margareta Winbergs vilja att göra något åt svältproblemet, men man måste få människor med sig, i hennes fall regeringskolleger och departementstjänstemän, i mitt fall riksdagskolleger och partikamrater. Alla har vi vårt manöverutrymme och en viss makt. Det är inte alltid så lätt att inse vilket möjligheter som finns just i ögonblicket, hur stora de är och hur de ska tas tillvara.
När mandatet för FAO-kommittén under Bo Dockereds ledning gick ut den 31 dec 1998, uppstod ett nästan årslångt vacum innan en ny kommitté blev tillsatt. Trots det fick jag delta i Margareta Winbergs resa till Tanzania och Zambia i januari 1999. Hon hade nu återkommit som jordbruksminister efter en period som arbetsmarknadsminister. Jag presenterades som ”FAO-commissioner”. Det kändes inte riktigt bra. Jag visste inte vad jag hade för mandat och jag var inte tillfälligt anställd.
Så småningom anande jag vad som var orsaken till att utnämningen av den nya FAO-kommittén dröjde. Tjänstemännen ville inte ha en blandad kommitté av det slag vi hade haft. Den eller de som förberedde ärendet inför tillsättandet av en ny FAO-kommitté måste ha motsatt sig en fortsättning på det som funnits tidigare. Tjänstemännen hade uppenbart upplevt det som rörigt och ovant att ha en massa utifrån kommande tyckare. Ministern ville ha en fortsatt förändring av kommitténs arbete, men det är inte lätt att rå på en kultur och ett arbetssätt ens om man är minister. Hon fick helt enkelt inte med sig tjänstemännen. Så måste det ha gått till. Naturligtvis hade hon bara kunnat diktera villkoren, men fann i stället en annan utväg. En FAO-kommitté enbart bestående av tjänstemän skulle utses, men hon hittade också på något nytt, hon ville ha en särskild Policygrupp som skulle utveckla ett strategiskt tänkande kring global livsmedelsförsörjning. Jag fick ansvaret för båda. Det var säkert inte vad tjänstemännen hade tänkt sig.
Så här gick det till: sommaren 1999 nåddes jag av ett mobilsamtal under en dagstur i Jämtlandsfjällen, och fick frågan om jag kunde tänka mig att skriva förslag till budget och program för en policygrupp, som skulle ägna sig åt strategiskt tänkande kring global och nationell livsmedelssäkerhet. Jag accepterade naturligtvis med glädje och skrev ett sådant förslag. Det granskades sedan av tjänstemännen som hade synpunkter och mitt förslag till budget reducerades till ett minimum. Jag borde ha tackat nej till att vara ordförande under så dåliga villkor. Men frågorna låg mig så varmt om hjärtat och jag hade så stora förhoppningar om att vi kanske kunde komma med kloka förslag och påverka regeringens politik, att jag accepterade.
Jag fick föreslå vilka jag ville ha med. Både Margareta Winberg och jag ansträngde oss för att få med människor med så olika bakgrund som möjligt och som vi visste skulle kunna bidra med engagemang, kunskap och kloka tankar. I november 1999 utsåg regeringen följande medlemmar i policygruppen:
Roland Axelzon, internationell konsult i SwedeAgri, numera ScanAgri med stor erfarenhet av kapacitetsuppbyggande i Uganda när det gällde hela livsmedelskedjan från jord till bord,
Bo Ekman, framgångsrik företagare som hade fått FN-chefens uppdrag att avskaffa världssvälten. Hans idé var ett projekt som hette 2B2M, two billion to the market, att fattiga människor på sikt kommer att bli en viktig marknad som företagen redan nu borde intressera sig för.
Margaretha Lööf-Johansson, läkare på Öland och författare till Kvinnornas läkarbok, med erfarenhet från Folkhälsoinstitutets mångåriga kampanjer.
Karl-Aron Näslund, f.d. landstingsdirektör i Jämtlands län, numera periodvis volontär på ett handikappcenter i Mexico.
Anders Palm, lantbrukare och filmproducent, bland annat till TV-serien Maten, makten och girigheten, som brukade sin föräldragård Vreta utanför Nyköping.
Margaretha Ringström, f.d. direktor Lutherhjälpen med lng erfarenhet av bistånd, expert i Globkomutredningen om Sveriges politik för globalt samarbete.
Ingrid Löfström-Berg från Sida, som dock snart lämnade gruppen för ett nytt arbete i Rwanda.
Som ersättare för henne utsåg ministern Stefan de Vylder, nationalekonom, med stor erfarenhet av bistånd och utvecklingssamarbete, som dock också slutade efter kort tid.
Själv blev jag ordförande.
Mandatet som var treårigt sträckte sig från november 1999 till den 16 oktober 2002, World Food Day. Jag hade själv föreslagit 16 oktober som lämplig dag att avsluta vårt arbete och presentera våra förslag. Dels var det Hungerdagen som vi lanserade som ett nytt namn på World Food Day och dels skulle det vara slut på en mandatperiod då vi med stor sannolikhet skulle få en ny jordbruksminister och en ny regering. Jag ville att vårt arbete skulle klaras av under den nuvarande jordbruksministerns mandatperiod eftersom alltihop var hennes idé. För att ge henne tid att överväga och förhoppningsvis genomföra våra förslag gjorde vi en halvtidsrapport till sommaren 2001.
För dessa båda ordförandeskap hade jag 50 000 kr per år, plus traktamente, telefonkostnader och ett halvt årskort på SJ i andra klass. Jag arbetade hemifrån och la ner minst ett halvtidsjobb. Ledamöterna i policygruppen hade resor, 300 kr per sammanträde och telefonkostnader. Vi hade dessvärre inte heller något riktigt sekretariat på departementet. Det första året var Karin Wallensten, politiskt sakkunnig, vår mycket engagerade och hjälpsamma sekreterare. Inför Sveriges ordförandeskap i EU fick hon viktigare uppgifter och vi fick i stället Åsa Elfström, också mycket intresserad och kunnig, men som så småningom avsade sig uppdraget innan vårt uppdrag var slut på grund av för stor arbetsbelastning. Sista tiden fick vi klara oss i stort sett själva. Vi var mycket frustrerade över att vi inte fick tillräckliga resurser och tolkade det i våra dystra stunder som att inte heller ministern egentligen lade så stor vikt vid svältfrågan när gruppen väl var tillsatt. Ibland fick vi små käcka tillrop av henne om vad vi borde göra, typ pappersrullar med en tidsaxel där vi kunde boka av vad vi åstadkommit. Sådant gjorde mig bara arg. Det var som om det räckte med att vi hade haft vissa aktiviteter för oss, skrivit några artiklar, träffat vissa människor, varit ute på några skolor, ordnat några seminarier, haft en viss mängd möten, kort sagt att vi gjorde en slags aktivitetsrapport för att bevisa att vi varit duktiga. Det var vi inte så intresserade av. Vi ville i stället visa upp riktiga resultat. Vi ville ge förslag som verkligen skulle bidra till att minska antalet svältande, åtgärder som vi kunde föreslå att Sveriges regering skulle vidta omedelbart.
Så vad drev oss att försöka arbeta med detta otacksamma och näst intill omöjliga uppdrag?
Vi visste att sju miljoner barn under fem år dog varje år på grund av kronisk undernäring. Vi visste att vi aldrig skulle tillåta att 18 000 småbarn dog varje dag om det gällde Sverige eller Europa. Vi visste att det fanns resurser att producera tillräckligt med mat för att alla skulle få äta sig mätta. Och vi var naturligtvis hedrade av att få detta uppdrag och vi trodde att vi hade något att komma med.
Så vi tog på oss uppgiften. Vi började med att försöka förena våra olika skärvor av verklighetsbilder till en något så när gemensam bild och formulerade vårt mål, på vårt första seminarium vid nyårstid 1999 i Tällberg, till följande:
”Gruppens uppgift är att ange nya vägar att mobilisera resurser i det globala samhället för att avskaffa undernäring, hunger och svält i syfte att förverkliga alla människors rätt till ett värdigt liv.”
Målet godkändes av ministern vid ett möte i ett rum högst upp på departementets tak, med utsikt över Riddarfjärden. "Gör vad ni vill, bara ni gör något!" var den kommentar som etsade sig fast i mitt minne.
På grund av vår låga budget bad vi också att få söka sponsorer utifrån. Det fick vi också och vi hade vissa förhoppningar på Bo Ekmans näringslivskontakter, men de gav dessvärre aldrig någon utdelning.
Arbetet i policygruppen tog mycket tid och tankekraft och vi ville verkligen allihop komma fram till några kloka förslag. Eftersom tillståndet hela tiden är akut försökte vi komma fram till både kortsiktiga och långsiktiga lösningar. Ofta diskuterade vi orealistiska förslag och fastnade i våra käpphästar. Stefan de Vylder sa rent ut till oss, att om vi trodde att vi skulle kunna komma med några nya lösningar var vi mer än lovligt naiva. Hans stora kunskaper lade ofta sordin på vår kreativitet. Det mesta verkade vara omöjligt. När vi kom med förslag pekade han alltid ut vilka svårigheter som vi inte hade tänkt på eller räknat med. Jag hade efter trettio års funderingar kommit fram till att ett globalt barnbidrag, som skulle utgå till alla mammor, genom någon existerande organisation i landet, skulle vara den snabbaste och bästa lösningen på hungerproblemet. Jag plågades av vetskapen om att barn dör i tusental varje timme och ville inte bara vänta på några långsiktiga lösningar, som att bygga upp institutioner och satsa på utbildning. Det behöver naturligtvis göras, men vi måste också komma med lösningar som kunde få effekt snabbare. Jag menade att om mammor fick köpkraft så skulle de se till att barnen fick mat och att de gick i skolan. Den lokala marknaden, och inte minst den lokala livsmedelsproduktionen skulle stimuleras av att kvinnor kunde konsumera. Stefan kontrade genast med att jo visst, men aids slår ut stora delar av föräldragenerationen, så kanske är ett pensionssystem för far- och morföräldrar det som skulle gynna barnen allra mest. Så där höll det på och han lämnade gruppen, delvis på grund av hälsoskäl, men troligtvis främst för att han ansåg projektet dödfött.
Vi andra fortsatte att läsa och diskutera. Vi skrev och vi redigerade vårt positionspapper, vår beskrivning av tillståndet i världen. Det blev aldrig färdigt. Vi fick rekommendationer att försöka hitta specifika och mätbara mål som skulle vara mer uppnåeliga men vi återkom hela tiden till målet att antalet svältande skulle minska. Det verkliga målet.
Hösten 2001 reste vi till Uganda och Kenya för att undersöka hur dessa två länder arbetade för att trygga mattillgången för sina medborgare utifrån de mikroekonomiska och makroekonomiska förutsättningarna de hade. Helt enkelt vilket manöverutrymme de hade och hur de använde det. Roland Axelzon, den av policygruppens medlemmar som arbetade direkt på fältet tog ansvar för att förbereda studiebesöken. Vi flög först till Uganda och hyrde sedan en liten buss, gjorde många fältbesök och tog oss landvägen till Kenya.
Vi såg hur EU:s exportsubventioner för de egna jordbruksprodukterna saboterade för bönderna i både Kenya och Uganda. De fick varken avsättning eller hyfsat betalt för sin produktion. Priserna på deras exportvaror, särskilt på kaffe, hade sjunkit dramatiskt till bara en tiondel på sju år. Men vi såg också hur kunskapen om politik och ekonomi och globala samband ökade bland människor i det civila samhället och hur många satte sig in i komplexa problem och försökte komma till tals. Uganda Debt Network och Consumer Information Network i Kenya var bara några av de organisationer som vi blev imponerade av. De svenska ambassaderna borde verkligen lyssna mer på frivilligorganisationer i de länder där Sverige har biståndsprojekt. Behovet av satsningar på jordbruket och på kvinnorna var enormt. Därom rådde ingen tvekan. Fortfarande går mängder av kvinnor och släpar på tunga vattendunkar långa vägar varje dag. Sedan blir det ofta ingen tid och ork över till annat när också alla hushållsbestyr är avklarade. Ett alldeles överväldigande bekymmer är dessutom aidsepidemin. I Kenya räknar man med att en halv generation vuxna kommer att dö ut. Vart fjärde skolbarn är smittat. I Uganda är läget bättre.
Uppgiften för oss i den rika delen av världen att bistå den fattiga delen framstår alltmer komplicerad ju mer man försöker sätta sig in i frågan. Den bild vi har av vår roll hindrar troligen fattigare länder och människor att hitta lösningen på sina problem. Vi har styrt och ställt som om vi visste bäst.
Vår handelspolitik, vår jordbrukspolitik, våra konsumtionsvanor borde vi granska, så att det vi gör här hemma åtminstone inte förvärrar problemen. Skulle alla leva som vi skulle vi behöva minst tre jordklot till. Tänk om man inte kan bekämpa fattigdomen utan att bekämpa rikedomen! Vågar vi ens diskutera det? Ekosystemet har sina gränser och tekniken kan inte lösa allt. Det är ännu inte så många svenskar som begripit hur stora ekologiska fotspår vi sätter. Vi som lever i nord lägger beslag på stora arealer i syd, där fattiga människor odlar bomullen, kaffet, frukten, grönsakerna och blommorna vi köper. Exportjordbruket i syd breder ut sig för att tillgodose våra behov i nord. Var ska fattiga kvinnor utan formell äganderätt till marken odla mat till sig och sina barn?
Policygruppens medlemmar kände ofta vanmakt och desperation. Vi ville hitta en lösning, men vi insåg att alla de försök som gjorts att bekämpa hungern egentligen bara hade hållit i-världens biståndsbyråkrater i gång. Margaretha Ringström, som var den klokaste och mest erfarna av oss, kunde visa på den stora högen av skrifter, av någon anledning nästan alltid gröna, som beskrivit problemet med fattigdom och hunger gång efter gång alltsedan 1960-talet. Hon hade pendlat mellan hopp och förtvivlan under hela sitt vuxna liv, sa hon. Men utan en vilja till förändring skulle förändringen aldrig komma. Riktigt hur den skulle se ut visste vi inte, men utan kunskaper skulle vi fortsätta göra om alla misstag. Och utan uppmärksamhet i media skulle hunger fortsätta att vara en ”ingentingfråga”. Samtidigt som vi själva lärde oss mer var vårt uppdrag att skapa opinion. Så vi försökte.
Varje år den 16 oktober, på Hungerdagen (World Food Day) anordnade vi stora konferenser. Våra målgrupper var ungdomar, politiker, journalister och näringslivsföreträdare. År 2000 inbjöd vi gymnasieklasser till Dramatens scen Elverket i Stockholm att möta partiledarna för att de skulle svara på frågan vad deras parti gjorde för att avskaffa hungern. Vi inbjöd samtliga partiledare genom ett brev där vi hotade med att om de inte kom, så skulle vi ersätta dem med en skådespelare som skulle spela deras roll. En enda partiledare kom, Matz Hammarström från Miljöpartiet. Resten blev bara arga, men de skickade i alla fall en representant. Karin Wallensten, vår sekreterare som jobbade på jordbruksdepartementet, fick ta emot kritik för vårt oförskämda brev och var ledsen. Hon hade också börjat resa alltmer till Bryssel, Sveriges ordförandeskap närmade sig, och hon var hårt arbetsbelastad. Jag var också trött och arg för att planeringen och genomförandet av detta arrangemang tog mycket tid och jag fann mig stå så gott som ensam med det praktiska. Ilsket var jag tvungen att konstatera att jag återigen låtit mig utnyttjas och jag lovade mig själv att det var sista gången. Bo Ekman som kommit med stora delar av idéerna till seminariet befann sig inte i Sverige. Karl-Aron var i Mexico och övriga hade sina jobb och andra uppdrag. Så det blev jag som blev tvungen att ro det hela i hamn.
För att illustrera vad svält innebar hade vi beslutat att be att be den skickliga och engagerade TV-reportern Marika Griehsel att producera ett fem minuters inslag från Sydafrika med en beskrivning av hur svält tog sig ut i verkliga livet. Vi hade tänkt vara direkt uppkopplade, men det blev för dyrt. Hon gjorde videon ”Hunger i Afrika” som var mycket vardaglig och realistisk. En mamma visade sina tomma matbunkar. En pojke sa hur glad han var när han ibland kände sig mätt. De svenska gymnasieeleverna ställde många och bra frågor. Svante Drake underhöll med att spela olika instrument enbart med munnen, lite symboliskt. Det går att spela utan instrument. Går det att leva utan mat? Någon mediauppmärksamhet fick vi inte. Kanske satte vi igång några tankeprocesser. Det är svårt att veta. Jag kände lite dåligt samvete för elevernas skull. Svåra problem som vi vuxna inte orkar lösa skyfflar vi gärna över på nästa generation. Vi tar sällan det ansvar vi borde för att göra det vi kan. Media måste bli mer intresserade för att lyfta frågorna hos allmänheten. Det blev alltmer uppenbart.
För att försöka hjälpa journalister och andra med aktuella fakta anordnade vi därför 2001 års Hungerdag den 16 oktober som ett internationellt mediaseminarium. Tillsammans med FAO i Rom, Kungliga Skogs-och lantbruksakademin, KSLA, Sida, Utrikesdepartementet och företaget DeLaval arrangerades ett faktaspäckat seminarium för journalister. De flesta kom från Sverige och Europa, men vi ansträngde oss verkligen för att inbjuda journalister från syd. Åsa Elfström, vår sekreterare, som också var en av ordförandena i KSLA, gjorde det mesta av jobbet tillsammans med Christina Engfeldt, FAO:s informationschef. Det pågår sedan länge ett idogt arbete från FAO att få media intresserade av hungerbekämpning, men eftersom hungern är en ständigt pågående katastrof får den nästan ingen uppmärksamhet. Bara när det blir hunger och svält på grund av naturkatastrofer och krig är media intresserade i större omfattning. Denna snedvridna bild döljer det faktum att 90 procent av svältdöden inte orsakas av katastrofer och krig utan sker under ”normala” förhållande. Det är den kroniska svältdöden som dödar, långsamt och obevekligt i medias och vårt medvetandes skugga.
För att en förändring ska komma till stånd behövs en mycket större medvetenhet bland den svenska allmänheten om vad som kan göras. Margaretha Lööf-Johansson, läkare och policygruppens medlem från Öland övertygade oss övriga om att det var nödvändigt att regeringen satsade på en långsiktig informationskampanj. Det var något som behövde göras men som inte kunde åligga oss, hävdade hon. För det behövdes mycket mer tid och resurser.
Utan en medvetenhet i stora delar av befolkningen skulle inte politikerna kunna fatta de beslut som krävs, det insåg vi alla. Hos Folkhälsoinstitutet finns goda erfarenheter att följa när det gäller kunskaps- och attitydpåverkan, menade Margaretha Lööf-Johansson och skissade på en tio-årig kampanj. Långsiktiga informationskampanjer om rökning, aids, aborter, matvanor, allergier har redan gett bra effekt.
Vi i policygruppen höll med. Många av oss, inte minst jag själv var mycket otåliga, men vi insåg alla att vi måste arbeta både på kort och på lång sikt. En långsiktig informations- och opinionsbildningskampanj blev ett av våra förslag till regeringen. Regeringen hade ju redan lanserat kampanjen Levande historia, för att sprida kunskap om förintelsen och förhindra en upprepning. Vi föreslog nu att en liknande kampanj skulle göras för att sätta fokus på de sju miljoner småbarn som årligen dör av svält och hunger. Det är ju en sorts pågående förintelse som inte stoppas på grund av vårt bristande engagemang och vår passivitet. Denna gång kan vi inte säga att vi ingenting vet.
Det finns trots allt människor och organisationer som inte förtränger alla dystra fakta om svälten utan har hittat möjliga vägar att få till stånd en förändring. Ett av våra viktigaste möten i policygruppen hade vi i Uppsala, i september 2001, då vi inbjudit organisationen FIAN, Food First Information and Action Network som arbetar för Rätten till mat. Vi blev mycket imponerade av deras arbete och dess svenska ordförande Lisa Fredriksson. FIAN bildades 1986 i Tyskland som en avknoppning till en Amnestygrupp som hade upptäckt att konflikten om jordbruksmark ofta var orsaken till att människor utsattes för våldsamma kränkningar. Ofta blev fattiga människor bortdrivna från mark där de odlade sin mat. De hade sällan äganderätt till marken de levde av.
Lisa Fredriksson kunde besvara en av våra mycket konkreta frågor:
Hur kan det komma sig att man inte kan klaga till någon instans när den mänskliga rättigheten till mat kränks? Hennes konkreta svar var att konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, ESK-konventionen, dit rätten till mat hör, inte har något tilläggsprotokoll. Det betyder att det inte finns någonting bestämt om vad man ska göra för att uppnå dessa rättigheter och det finns ingen klagomöjlighet för medborgare i ett land om dess regering kränker denna rättighet. Av de sex stora mänskliga rättighetskonventioner som finns är ESK-konventionen den enda som inte har något tilläggsprotokoll. FIAN arbetade sedan länge för att ett sådant tilläggsprotokoll skulle skapas. Dessvärre är den svenska regeringen emot ett sådant tilläggsprotokoll.
Rätten till mat innebär inte att regeringar har ansvar för att dela ut mat, utan att de ska göra sitt yttersta för att människor ska ha möjlighet att försörja sig. När regeringar har skrivit på konventionen om de ekonomiska sociala och kulturella rättigheterna, ESK-konventionen, har de lovat att de ska respektera, skydda och i sista hand tillgodose sina medborgares rätt till mat. Tack vare FIAN, Food first Information and Action Network, och deras kloka medlemmar och intensiva arbete, upptäckte vi i policygruppen att det fanns ett verktyg vi kunde förslå regeringen att använda. Det fanns också ett snarlikt arbete som gick ut på att man borde införa en uppförandekod för rätten till mat. Den skulle, till skillnad från ESK-konventionen som reglerar förhållandet mellan en regering och dess medborgare, beskriva ansvaret för alla olika delar av samhället. Vi insåg att såväl ett tilläggsprotokoll till ESK-konventionen som en uppförandekod behövdes.
Efter tre års arbete hade vi enats om sju förslag till regeringen om hur man skulle kunna komma till rätta med hunger och svält. De handlade om att erkänna att rätten till mat är en mänsklig rättighet och bör behandlas som en sådan, med möjlighet för medborgare att klaga på sina regeringar. Det handlade om ett omfattande opinions- och utbildningsprogram, i likhet med projektet Levande historia. Det dör sju miljoner småbarn av svält varje år, en ständigt pågående förintelse. Det handlade om att utvärdera, speciellt jordbruksavtalet, Agreement on Agriculture. Det handlade om bättre stöd till folkrörelser och stöd till bildandet av An Alliance Against Hunger, en allians mot hungern. Det handlade också om att verka inom EU för att införa en global beskattning.
Vi överlämnade våra förslag till Margareta Winberg på ett internt möte den 25 september. Hon tog emot rapporten och lovade att den sulle förvaltas väl. Återigen uppstår en diskussion om möjligheten att nå målet om att halvera antalet svältande på 20 år. Plötsligt inser jag att målet är totalt visionslöst. Vad är det för en vision att försöka halvera en osäker siffra till en annan osäker siffra som är i storleksordningen ca 400 miljoner. Hur ska den politiska vilja skapas om man inte ens har en nollvision för svälten! Ministern svarar att DET är för svårt, att det måste vara dubbelt så svårt. Men jag hävdar bestämt att det är lättare med en riktig nollvision än en halvdan. Och jag ser på glimten i hennes ögon att hon håller med. Om det är den politiska viljan det hänger på, så är det mycket lättare att mobilisera en folklig opinion för en nollvision för svälten,
INGA BARN SKA DÖ AV UNDERNÄRING!
Vid vårt avslutande seminarium, hungerdagen den 16 oktober 2002 på Institutionen för Journalistik, Media och Kommunikation, får vi mycket erkännande för våra förslag. Det blir till och med inslag i SVT-morgon, rapport morgon och Dagens eko. Svältkatastrofer i Afrika är åter en nyhet och våra förslag kan hakas på. Journalister behöver alltid en nyhetskrok. Vi presenterar också en vacker liten skrift Vem bryr sig? med kända och okända citat om hunger och svält. Det är Margaretha Lööf-Johanssons idé att nå ut med diskussionen till nya grupper.
Margareta Winberg blir vice statsminister strax efter och vi hoppas att hon i sin upphöjda position ska itu med den opinionsbildningskampanj vi förslagit. Hon är i den nya positionen ansvarig för jämställdhetsfrågor och hunger är verkligen en kvinnofråga. Men det händer ingenting och ett år senare lämnar hon regeringen för att bli ambassadör i Brasilien. Där skulle hon kunna stödja den nyvalde presidenten Lula i hans nollsvältskampanj, FOME ZERO, men troligare är väl att hennes uppgift blir att stödja försäljningen av JAS.
Nu backar vi lite. Samtidigt som jag var ordförande för den kreativa policygruppen för strategiskt tänkande kring global livsmedelssäkerhet, var jag ordförande för den nya FAO-kommittén, som återigen bara bestod av tjänstemän. Dorrit Alopaeus-Ståhl var vice ordförande och arbetade på UD. Mandatet var tvåårigt, från november 1999 till december 2001. Policygruppen och FAO-kommittén var två väldigt olika uppdrag, trots att de handlade om samma sak.
FAO-kommittén hade enligt sin förordning särskilt i uppdrag att avge förslag och yttranden och ta initiativ som gällde FAO:s arbete. Jag tyckte det var ett tydligt uppdrag, men det var helt omöjligt att få tjänstemännen att tycka till om någonting eller ta några initiativ över huvud taget. Orsaken var att de inte kunde tycka något innan de visste vad regeringen tyckte. Trots flera försök lyckades jag aldrig få kommittén att ta något initiativ.
Den förra FAO- kommitténs förslag, MAT ÅT ALLA, skulle enligt Michael Odevall, Sveriges ständige representant i FAO i Rom, kunna bilda underlag för en regeringsskrivelse till riksdagen. Det hade inte den dåvarande kommittén lyckats med, men jag tyckte fortfarande det var en utmärkt idé. På så sätt skulle riksdagen få en möjlighet att debattera svältfrågan. Trots att jag som ordförande tog upp frågan vid flera tillfällen, blev det aldrig något av förslaget. Vid ett tillfälle reste sig bara FAO-kommitténs sekreterare Cecilia Nordin van Gansberghe upp och gick, trots att jag inte avslutat mötet. Hon var naturligtvis liksom de övriga tjänstemännen stressad över att Sverige skulle ta över ordförandeskapet i EU första halvåret 2001. Detta innebar mer arbete. De svenska tjänstemännen skulle, under alla förhandlingar i olika FN-organ även inom FAO, sitta som ordförande och samordna alla beslut inom EU-kretsen. Så det gick helt enkelt inte att besluta att ge dem mer uppgifter innan ordförandeskapshalvåret var slut.
Andra förslag jag kom med var inte alls så arbetskrävande för tjänstemännen, men jag fick inget stöd för sådana heller. Jag ville t.ex. att vi skulle tillskriva handelsministern om att alla människors tryggade tillgång till mat, livsmedelssäkerhet, skulle tas med i WTO:s jordbruksavtal, som en prioriterad fråga. Jordbruksavtalet var en helt ny skapelse och hade börjat gälla 1995. För mig var det självklart med en helhetssyn, så att inte handelsavtalet på jordbruksområdet orsakade mer svält. En europeisk världsbutikskampanj ”Mat med omtanke” hade visat att det nya jordbruksavtalet inom WTO hotade livsmedelsproducenterna i syd. Det fanns mängder av liknande rapporter.
Enligt Rom-deklarationen som 174 länder hade skrivit under i samband med World Food Summit 1996, löd det fjärde åtagandet att man skulle se till att handel med mat och handelsregler i allmänhet gynnade en tryggad tillgång till mat för alla människor överallt. För mig var detta självklart att kolla upp. Men se det ville man alls inte göra. De ville inte stå bakom något brev utan tyckte att jag kunde skriva själv som ordförande i kommittén. Så jag blev tvungen att agera ensam. (18 juni 2001)
Lika ensam blev jag när jag ville att FAO-kommittén skulle ställa sig bakom förslaget att konventionen om den ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, ESK-konventionen, där rätten till mat och rätten att få försörja sig ingår, skulle få ett tilläggsprotokoll. Det ville man inte heller (dec 2001). Kort sagt en kommitté ledd av en utanförstående ordförande med idéer kom ingen vart med en grupp ovilliga tjänstemän. Men jag visste att jag hade jordbruksminister Margareta Winbergs stöd. Hur skulle jag bära mig åt för att få förslagen vidare upp på den politiska nivån?
Det var inte ofta jag träffade ministern, utan meningen var att jag som ordförande i kommittén skulle föra fram mina förslag via tjänstemännen. Men det jag föreslog föll inte i god jord hos dem. Det som var viktigt lyckades jag aldrig få gehör för. Jag hade till och med motstånd hos den som skrev protokollen. Det var som om ingenting jag föreslog egentligen fanns. Det fastnade inte på papper. Och jag befann mig i ett konstigt mellanläge. Ofta blev jag nekad att ta del av handlingar. Ändå skulle jag fungera som ordförande. Det gick inte riktigt ihop. Ingen verkade bekymra sig om svältproblemet på det sätt som jag ville. Det var ingen som visade den minsta otålighet. Det kändes som om ingen trodde att vi på allvar skulle kunna bidra till att lösa problemet. Ingen tog ansvar för att driva på. Hunger var en ”ingentingfråga” i media och det var en ”ingentingfråga” bland tjänstemän och politiker. Jacques Diouf, FAO:s generaldirektör, hade rätt när han gång på gång smått förtvivlad konstaterade att det saknades politisk vilja.
Vid ett av Jaques Dioufs besök i Sverige, i maj 2001, under en middag på Rosenbad förde jag direkt fram ett av mina förslag till ministern, när hon frågade hur det gick med kommittén. Hon hade inte nåtts av några nya förslag från oss, sa hon. Jag tog naturligtvis chansen och hävdade som en konkret idé att u-länderna måste ha rätt att skydda sin egen livsmedelsproduktion mot dumping. I teorin kanske det stred mot frihandelns principer. Men om vi skulle avskaffa svälten kunde vi inte hålla fast vid teorier som förvärrade den. Vi borde självklart utvärdera WTO:systemets effekt på u-länderna och deras möjligheter att trygga sina medborgares tillgång till mat. Hon sa att hon aldrig fått det förslaget framfört till sig av den ansvariga tjänstemannen, men att hon tyckte det verkade helt rimligt.
Så småningom började det hända saker. Utrikesdepartementet och jordbruksdepartementet började ta fram ett gemensamt PM om Sveriges ståndpunkt när det gällde den kontroversiella frågan om sambandet mellan livsmedelssäkerhet och handelsvillkor. Det hade aldrig hänt tidigare. Men det blev alltmer uppenbart för allt fler att EU-ländernas handelspolitik motverkade vad vi försökte åstadkomma med biståndspolitiken.
I september 2001 fick FAO-kommittén ta del av ett utkast till svensk ståndpunkt inför de kommande WTO-förhandlingarna i Doha. Frågan om skyddstullar, dvs. u-ländernas rätt att skydda sig, var vi inte eniga om. Jag argumenterade för. Men vi kunde i alla fall enas om att Sverige borde ställa sig bakom kravet på att en utvärdering av effekterna av WTO:s jordbruksavtal på livsmedelssäkerheten i u-länderna. Det var ett framsteg. Och när den ordinarie FAO-konferensen hölls i november 2001, kunde jag till min stora glädje konstatera att jordbruksministern i sitt tal sa:
”Jag skulle vilja uppmuntra alla länder att ta sig en noggrann titt på vilken effekten deras handels- och jordbrukspolitikens har på hungriga och fattiga människor i världen.”
Hon lade också fast:
”U-länderna måste ha möjlighet att skydda sin egen produktion.”
Efteråt var hon och jag lika glada. Nu är det här officiell svensk politik konstaterade hon självsäkert. Och jag kände en stor tillfredsställelse och meningsfullhet med mitt arbete.
Morgonen därpå när jag satt på hotellets tak och njöt av frukosten i solskenet, det var november, fick jag trevligt sällskap. Amalia Garica Thärn, tjänsteman på UD och ansvarig för den svenska delen av FN:s katastrofbistånd på livsmedelsområdet, World Food program, slog sig ner. Jag berättade nöjt för henne om innehållet i Margareta Winbergs tal dagen innan, men hon skrattade bara och sa: "Ja, ja det är nog inte UD:s politik i alla fall"
Så hur går det till att påverka? Hur sker samordningen mellan departementen när de går i otakt? Hur ska en minister få genomslag för sin politik i departement med tusentals tjänstemän? Det är bara ett dussin politiska tjänstemän som byts ut när en minister slutar. De flesta tjänstemän är opolitiska och har kvar sina jobb oavsett regering. Svenska tjänstemän har ett mycket gott rykte och gör ett hedervärt arbete, men ändå; de rådande tankemodellerna sitter i inte bara i väggarna utan också i allas huvuden. Hur ska nya tankemodeller kunna tränga sig in? Hur ska nya möjligheter upptäckas? Hur ska de stora problemen, som detta med svälten, kunna lösas, när ingen koncentrerar sig på det och alla har vant sig vid att ingen egentligen bryr sig? Vem är den tjänsteman som kan se möjligheterna och utan att riskera sin position, skulle vilja och våga komma med konkreta förslag?
När mandatet för den FAO-kommitté jag var ordförande för gick ut den 31 december 2001 lämnade jag över ett skriftligt ”testamente” till Margareta Winberg. Jag konstaterade att kommittén hade fungerat dåligt, att vi inte hade gjort det vi skulle enligt direktiven, att det egentligen inte behövdes någon FAO-kommitté av den här typen. Tjänstemännen kunde ju i sitt dagliga arbeta träffas och rapportera till varandra utan att det fanns en särskild myndighet inrättad för detta ändamål, dessutom en mycket tandlös myndighet utan sekretariat, utan budget och utan rapporteringsskyldighet. Det som skulle behövas vore en helt annan organisation där kunskaper och engagemang från organisationer, typ Rädda Barnen, Röda Korset, FN-förbundet, MR-fonden, FIAN (Food First Information and Action network) Lutherhjälpen, Svenska naturskyddsföreningen, Ekologiska odlarna, Framtidsjorden men även LRF (Lantbrukarnas riksförbund) och svenskt Näringsliv skulle kunna ingå. Arbetet i en sådan kommitté borde ligga på ett övergripande plan, där nya idéer skulle kunna tas tillvara. Det finns något liknande i Norge. Det skulle vi också kunna pröva i Sverige.
Någon ny FAO-kommitté utsågs inte förrän 2004. Men inför uppföljningsmötet fem år efter World Food Summit 1996, som skulle ha ägt rum i november 2001, men sköts upp ett halvår på grund av terrorattackerna den 11 september, tillsatte regeringen en särskild kommitté under Maj-Inger Klingvalls ordförandeskap. Den skulle förbereda Sveriges ståndpunkter och bestod av en rad kunniga och engagerade människor från hela samhället, som t.ex. Kjell Havnevik från SLU och Anki Elken från Sveriges Kvinnolobby. Jag lobbade dem på olika sätt för att få gehör för att Sverige borde stödja arbetet för rätten till mat, det som jag hade misslyckats med i FAO-kommittén. Sverige och Storbritannien var de enda två länder inom EU-kretsen som var emot. Norge, Tyskland och Italien var några av de länder som drev denna fråga. Margareta Winberg hade till och med inbjudit sin norska kollega för att få information om Norges arbete för rätten till mat. Jag erkänner villigt att hon förstod att ta vara på goda idéer och bidrog till att lyfta frågorna, men Maj-Ingers grupp var tyvärr inte riktigt beredd att ta ställning för dessa.
Maj-Ingers kommitté arbetade bara ett knappt halvår sommaren 2002. De saknade tid, men hade ett bra sekretariat och en generös budget. De producerade en skrift med namnet ”Utrota svälten!” med bland annat bra skrivningar om rätten till mat. Hela gruppen deltog i det försenade uppföljningsmötet World Food Summit, fem år senare, i Rom i juni 2002. Margareta Winberg var klok nog att inse att om svältfrågan skulle lösas behövdes det många engagerade personer för att bära frågan. Gruppens arbete avslutades redan i augusti 2002. Hur medlemmarnas engagemang kommer att ta sig uttryck i fortsättningen återstår att se.
Tillbaka till 70-talet och optimismen då. Idéer från den tiden har jag burit med mig under alla år. En av de människor som påverkat mig allra mest genom sina böcker är Erik Dammann från Norge. Han skrev i förordet till sin bok Framtiden i våra händer som utkom 1972:
”Vi är alla med och skapar den utveckling vi kritiserar. Om vi önskar en förändring, så måste vi också godta ett den kräver en omställning av vårt dagliga liv.”
Boken fick ett fantastiskt mottagande i Norge, där det snart bildades en rörelse med samma namn. Efter några år fanns Framtiden i våra händer som rörelse också i Sverige och jag var medlem under många år. 1976 kom en uppföljningsbok, Tio steg mot framtiden, där Erik Dammann börjar med att redovisa vilken värld han vill ha och backar bakåt därifrån för att beskriva varje steg, vad som måste ha hänt innan, för att visionen ska bli verklighet. Sedan kan vi börja ta stegen i rätt ordning. Jag ska här inte avslöja vilka stegen är, de finns att läsa och fundera över i den mycket läsvärda boken. De grundläggande värderingarna han utgår ifrån är medmänsklighet och allas lika rätt. Han lägger ansvaret för framtiden på oss alla. Ingen person har rätt att leva på ett sådant sätt att det begränsar andra människors möjligheter. Vi har en plikt att välja sådana lösningar på dagens problem att vi inte försämrar framtida generationes livsmöjligheter
Jag gillar det här sättet att tänka. Det ger mig kraft och inspiration. Det är kreativt och visar på möjligheter för varje individ. Låt oss börja där vi har störst möjlighet att lyckas, skriver han, här i vårt eget land.
Boken har stora ambitioner. Den vill ge grunden för en personlig helhetsuppfattning, och riktlinjer för både privatlivet och ett politiskt ställningstagande. Allt hänger ihop. Alla människor har ett ansvar för sina handlingar och mycket mer makt än de förstår att använda. Det är en hälsosam uppfattning. Man får ett självförtroende. De problem som ska lösas är av en sådan dignitet och kräver så stora arbetsinsatser att små futtigheter och tjyvnyp inte förmår störa ens goda humör och beslutsamhet. Man blir också bra på att entusiasmera och pigga upp människor i sin närhet, alternativt reta upp dem.
För mig ledde den här beslutsamheten till ett aktivt politiskt arbete som ledde ända till riksdagen. När jag blev utbytt där fanns beslutsamheten kvar. Frågan var bara var den skulle få utlopp. De uppdrag jag fick av jordbruksminister Margareta Winberg var tidsbegränsade. Mitt engagemang var det inte. Framtiden i våra händer blev som organisation inte den succé som den förtjänade, men den levde vidare. Frågorna som skulle lösas blev allt mer påträngande. Och vi var många som ville arbeta för att finna lösningar.
En av mina bästa vänner i riksdagen var Birgitta Hambraeus. Vi hade bland annat samarbetat som EU-motståndare och bildat David-gruppen i riksdagen. Jag hade också fått efterträda henne som ordförande för FGL, den förening för giftfria livsmedel som hon startat på 70-talet och som jag vidareutvecklade till Föreningen för Global Livsmedelsförsörjning på ekologisk grund. Vi hade många gemensamma intressen. Efter 30 år som riksdagsledamot för centerpartiet var hon fortfarande full av energi. Hon inbjöd mig, efter att vi båda hade slutat i riksdagen, för att diskutera ett nytt projekt.
Framtiden i våra händer i Norge hade framgångsrikt startat något de kallade Forum för Systemdebatt som nu var på väg till Sverige. Genom ett upprop undertecknat av rader med kända svenskar, främst författare och andra kulturpersonligheter skulle forumet lanseras. Man ville skapa ett tvärpolitiskt forum, öppet för alla samhällsintresserade, med föredrag och debatter som skulle kunna bidra till att sätta förhållandet mellan vårt ekonomiska system och de globala utmaningarna i dagens värld i centrum. Om vi inte skapar ett alternativ till dagens tillväxtsamhälle, har vi igen anledning att tro att andra nationer ska bromsa sina försök att komma ikapp oss, skrev man bland annat i uppropet. För mig var det underbar läsning.
De som stödde uppropet hade naturligtvis olika meningar om hur den förändrade ordningen i Sverige och världen skulle se ut och hur den skulle åstadkommas. Vad man var totalt enig om var angeläget nog, behovet av en arena där viktiga frågor inte sopades under mattan utan togs upp till debatt. Man menade att en öppen och livaktig debatt om alternativ till den rådande orättvisa ordningen var avgörande för att ge mänskligheten en framtid.
”Det vi är eniga om är att industriländernas resursuttag och utvecklingsmönster inte kan tjäna som modell för hela världens befolkning. Under den pågående globaliseringen av ekonomin är det just detta som håller på att ske”, konstaterade man.
Vårt ansvar inför den globala utvecklingen och vad vi borde ändra på för att inte vara en del av problemet utan en del av lösningen diskuterades med stort allvar. Vi var en stor grupp undertecknare som började träffas regelbundet på Kristinehovs malmgård i Stockholm. Flera seminarier anordnades sedan för en större publik. Särskilt minns jag den om bilismen och klimatförändringen, där jag fick vara moderator och där Carl-Axel och Monica Dominique och Anders Linder var med och förgyllde debatten. Vi blev vänner och jag blev senare projektledare för en av deras föreställningar, "Vi kom från jorden". Deras engagemang var djupt och äkta.
Forum för systemdebatt ledde till många stimulerande möten. Att få möjlighet att resonera med Karl-Erik Lagerlöf, Eva Moberg och Inger Alfvén var inspirerande. Att få lära känna forskarna Karl-Erik Eriksson och John Holmberg från Chalmers med deras visionära tänkande och upptäcka att det jag läst och tagit fasta på om termodynamikens lagar härstammade från Johns penna var som att få ytterligare en fast punkt i tillvaron. Allt hänger samman. Kämpande medlemmar i Framtiden i våra händer som Pelle Klasson och BirGitta Tornérhielm fanns också med i forumet, liksom många många fler.
Att bara lyfta upp problemen till debatt utan att försöka hitta lösningarna kändes tillräckligt under något år, men snart dök det upp något som attraherade mig ännu mer, den globala rättviserörelsen.
När jag satt i riksdagen 1991-1998 fanns den inget stort intresse för att diskutera handelspolitiken. Jag gjorde några försök, höll några anföranden, skrev några artiklar, men någon större opinion för att förändra handelspolitiken som jag kunde stödja mig på fanns inte. 1994 hade vi godkänt anslutningen till den nya världshandelsorganisationen WTO, inklusive dess tjänstehandelsavtal GATS och det nya jordbruksavtalet utan någon diskussion. Det var som vanligt i demokratiska församlingar. Stora frågor diskuteras minst. Den enskilde är så liten och om partiet har bestämt sig så finns det ingen anledning att ifrågasätta. Det är bara dumt att tro att man ska kunna ha koll på alla frågor och de som satt i näringsutskottet hade inga invändningar.
MAI-avtalet, det multilaterala avtalet om investeringar som förhandlats fram inom OECD, och vars innehåll läckte ut 1997, blev den explosionsartade starten på ett nyvaknat intresse hos allmänheten. Jag fick mail från läraren Torsten Torbjörnsson i Bengtsfors i Dalsland, som varit på kurs och tipsade mig om att jag borde sätta mig in i frågan. Organisationerna Forum Syd med Maud Johansson, Diakonia med Magnus Walan och Jordens Vänner med Charles Berkow sökte upp intresserade riksdagsledamöter och satte oss in i frågan. Jag litade tveklöst på deras omdömen. Jag var tillräckligt insatt för att förstå att handelspolitiken och dess svåråtkomliga avtal var en huvudorsak till fattigdoms- och svältproblemen, och jag ville gärna lära mig mer. Inom det socialdemokratiska partiet fanns ingen diskussion, bortsett från internationella kommitté i Alingsås och möjligen i broderskapsrörelsen. Alla övriga tycktes vara oreflekterat frihandels- och tillväxtfrälsta. Forum Syd anordnade flera dagar långa seminarier under rubriken Fokus på Världshandeln på Medborgarhuset i Stockholm under flera år för att få upp kunskapsnivån hos politiker och allmänhet. Jag deltog och lärde mig massor. Jag såg inga socialdemokratiska politiker som kunde bidra med kunskaper och engagemang. Handelsminister Leif Pagrotsky har hittills nobbat dessa fantastiska tillställningar. Hans statssekreterare Lotta Fogde medverkade en gång liksom EU-parlamentarikern från Hallsberg, Hans Karlsson. Deras insatser var ingenting man kunde vara stolt över. Snarare var det pinsamt.
Så kom the Battle of Seattle, slaget om Seattle, då WTO:s stora ministerkonferens stoppades i november 1999. Några kallar det en gryning. ”Ett ljus tändes för många just som seklet höll på att släckas. Efter att alltför länge ha berövats sina röster sa nu medborgarn med bestämda röster: Nu får det vara nog! Nog med att se världen förvandlas till en handelsvara. Nog med att svälja, resignera och låta sig kuvas.” skrev Ignacio Ramonet i sin ledare i le Monde Diplomatique. Det var som ett vulkanutbrott. Mullret hade pågått länge.
Under 90-talet hade världens regeringar enats om vad som behövde göras på flera viktiga områden för att skapa en bättre framtid för kvinnor och barn, för miljön och för oss alla. Några exempel: miljö och utveckling i Rio 1992, mänskliga rättigheter 1993, kvinnokonferens i Peking 1995, bostäder i Kairo 1996, sociala frågor i Köpenhamn 1998. Man hade lyckats komma fram till en ganska likartad syn på vad länderna behövde göra. Felet var bara att alla dessa framförhandlade dokument var tandlösa. Det finns inga sanktionsmöjligheter för dem som bryter mot dem, t.ex. mot länder som har frizoner där barn hålls i slavarbete. Den fria handelns möjligheter var alltid överordnade. Orsakerna var följande:
Samtidigt med alla vackra deklarationer på FN:s alla toppmöten pågick under 90-talet skapandet av den nya världshandelsorganisationen WTO, World Trade Organization. Där kan man se resultatet av förhandlingarna för dem som har den verkliga makten, de transnationella företagen. Allt tal om att skydda miljön eller fattiga och hungriga människor betraktades som handelshinder. Och WTO är inte lika tandlöst som FN. WTO har en skiljedomsmekanism, en slags domstol till vilken länderna kan anmäla varandra. När EU inte ville tillåta import av hormonbehandlat kött från USA dömde domstolen ut både böter och strafftullar.
Nu vill de transnationella företagen ha in alltmer under WTO, t.ex. avtal om investeringar och patenträttigheter, avtal om handel med tjänster som i värsta fall gör statliga subventioner, det vill säga skattefinansierad vård, skola och omsorg otillåtet. Ett avtal kallat GATS, General Agreement on Trade in Services, är under ständig förhandling och ska leda till en allt större liberalisering. Offentlig service kommer att försvagas eller försvinna. Småjordbrukare ruineras. Regeringars förmåga att skydda sina medborgare och medborgares möjligheter att ställa krav på sina regeringar kommer att minska drastiskt.
Skapandet av WTO var det slutgiltiga beviset för att de nyliberala idéerna hade tagit makten över politikernas tankar, oavsett parti.
Under de tre decennier som gått sedan vänstervågen kulminerade 1968-70 har vi alla har varit utsatta för den nyliberala TINA-kampanjen, There Is No Alternativ, Det Finns inget Alternativ! Den har gått ut på att ta makten över våra tankar och göra oss alla till ”ekonomiska människor” och det har sannerligen varit en framgångsrik kampanj. Den blev synlig i början av 1980-talet när Reagan kom till makten i USA och Thatcher i Storbritannien och är beskriven såväl av Noam Chomsky som svenska LO. Om man vill ta makten i en demokrati måste man vinna 15-20 procent av landets befolkning för sina idéer, man måste ta makten över människors tankar, det som kallas den diskursiva makten.
LO publicerade en kartläggning under rubriken ”Gerillaarmén för ett borgerligt Sverige” i särtrycket Pengarna eller livet- en tidning om Sveriges mäktigaste propagandamaskin. Jag har kvar i ett gulnat exemplar, utan årtal. (Producerat av Förenade Ord på uppdrag av LOs Informationsenhet Artikelnummer 566-1216-8.) Där är beskrivet hur TINA-kampanjen genomfördes i Sverige, finasierad av dåvarande SAF, Svenska arbetsgivareföreningen. Där finns beskrivet deras tankesmedjor, deras finansiärer, deras frontorganisationer, deras säkerhetstjänst och deras ungdomsrekrytering som alla syftade till att vi skulle börja satsa på oss själva.
Men motståndet och drömmen om en rättvisare värld överlevde trots allt den nyliberala vågen. Många av oss engagerade oss i olika typer av solidaritetsrörelser, i freds- kvinno- och miljörörelser. Men vi kände oss ofta små, maktlösa och lite ensamma. Det var vi inte! I inledningen på David C. Kortens bok The Post-Corporate World läste jag något som tog tag i mig:”Too often, those of us who long for alternatives feel powerless and alone. In fact, however, we are not alone. There are hundreds of millions of us.” Alltför länge har vi som längtar efter alternativ känt oss maktlösa och ensamma. I själva verket är vi inte ensamma. Det finns hundratals miljoner sådana som vi.
Jag fick idén att göra en liknande uppställning över ”gerillaarmén för ett alternativt Sverige”. Resultatet blev slående. Det fanns ju mängder av organisationer, som på olika sätt arbetade för en rättvisare och bättre värld. Våra tankesmedjor var t.ex. Forum för systemdebatt, Ordfront, Det naturliga steget, Framtiden i våra händer, LO:s rättviseutredning, Demokratiakademin, Freds- och konfliktforskningsinstitutionen PADRIGU vid Göteborgs universitet, Broderskapsrörelsen, Miljöförbundet Jordens Vänner m. fl. Våra finansiärer var folket som via skatter, gåvor, medlemsavgifter, etiskt sparande, tidningsprenumerationer höll dessa verksamheter vid liv. Vår säkerhetstjänst var Svenska Freds, Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet, Plogbillsrörelsen, Amnesty, Kvinnor för fred, Rädda barnen etc. Som våra frontorganisationer skulle man kunna räkna Greenpeace, Right Livelihood Award, Gröna bilister, Jubel 2000, Ship to Bosnia, SO-lärarföreningen och många fler. Ja bara tanken på att försöka kartlägga denna rörelse för en demokratisk, rättvis och hållbar värld gjorde att jag omedelbart blev på ett fantastiskt gott humör. Korten hade rätt! Vi var miljoner som längtar efter ett alternativ. Och det pågick redan någonting under ytan.
”Till attack mot nyliberalismen” var rubrik på en artikel den 29 april 2000, i den nu nedlagda tidningen Arbetet, som handlade om en ny rörelse, Attac, som uppkäftigt deklarerade: En annan värld är möjlig! Den enda vägens politik med alla nyliberala idéer ifrågasattes. Attacrörelsen hade bildats i Frankrike 1998 och började sprida sig i Europa och ut över världen. Upphovet till Attac kom från den franska månadstidningen le Monde Diplomatique, vars chefredaktör Ignacio Ramonet i december 1997, efter den finansiella krisen i Thailand, skrev en ledare som utmynnande i följande förslag: låt oss bilda föreningen för beskattning av globala valutaspekulationer för medborgarnas bästa, på franska: l’Association pour la Taxation des Transactions financières pour l’Aide aux Citoyen = ATTAC. Jag tror ingen anade vilket gensvar ledaren skulle få, men det blev enormt. Det kom tusentals mail, brev och telefonsamtal från människor som ville vara med och bilda denna nya rörelse.
Jag läste och blev överförtjust, kände genast att detta ville jag var med i! Visst skulle vi kunna försöka lansera attacrörelsen i Sverige. Här fanns konkreta förslag till lösningar på många globala problem. Min erfarenhet som riksdagspolitiker sa mig att de i högsta grad var politiskt möjliga. Jag trodde att många engagerade människor hade blivit tillräckligt trötta på den enda vägens politik och alla måsten som "ekonomin" tvingade oss till. Det var som om vi fick samma sorts politik oavsett vilken regering som satt vid makten. Den socialdemokratiska regeringen verkade ha gett upp tron på möjligheten att med politiska beslut sätta gränser för marknadens "osynliga hand". Men jag är fortfarande övertygad om att politik är det bästa verktyget för att åstadkomma förändrade villkor i samhället, såväl nationellt som globalt. Under min tid i riksdagen fanns nästan inget stöd underifrån för kampen för global rättvisa och därför kunde biståndet skäras ned utan större protester. Det måste finnas en upplyst opinion som stöder kloka politiska beslut. Jag var beredd att vara med och försöka skapa förutsättningar för en sådan starkare opinion. Tiden kändes mogen.
Det är få tillfällen när ens engagemang får en sådan kick att man är medveten om att nu händer något livsavgörande. Men så var det den här aprilmorgonen. Jag tog genast kontakt med artikelförfattaren, Sten Rigedahl, som satte mig i förbindelse med Aron Etzler, som varit i Paris och fått frågan om han inte kunde tänka sig att försöka lansera Attac i Sverige. Det dröjde inte länge innan vi satt några stycken runt America Vera-Zavalas köksbord på Kungsholmen i Stockholm och började planera.
Vi tänkte göra det långsamt och ordentligt. Vi förstod att vi först måste sätta oss in i sakfrågorna och lära oss mer. Vi tänkte ta tid på oss och bygga upp en bra organisation. Men det gick inte att göra det långsamt. Det var som om någon hade satt en tändsticka till fnöske. Ryktet spred sig med eldens hastighet. Vi blev fler och fler på mötena. Köksbordet räckte inte till. Vi lånade lokaler på stan. Vi salade till hyran om det behövdes. Journalister hörde av sig, och började skriva artiklar. Ofta var de fulla med förtal och missförstånd. Men många genomskådade dessa attacker på Attac.
Gång på gång sa vi, vänta lite, vi finns inte än, men det gick inte att hålla emot. Lokalgrupper började bildas ute i landet, så arbetet påskyndades. Vi tillsatte en stadgegrupp som Birgitta Hambraeus höll i och en lanseringsgrupp som bland andra America Vera-Zavala drog i. Kulturkrockarna var många. Erfarenheter och ålder hade stor spridning. Men entusiasmen och viljan till samarbete var också stor.
Attac Sverige bildades den 6-7 januari 2001 på ABF-huset i Stockholm. Första dagen var huset fullt till bristningsgränsen av intresserade människor och intressanta talare som medverkade på ett otal seminarier. Så många ville in att det bildades kö utanför! Brandsäkerheten hindrade att alla släpptes in. Tre dagar före seminariet hade jag varit mycket orolig, seminarieprogrammet hade inte kommit ut, inte ens på nätet. Hur skulle det gå med våra stolta lanseringsplaner. Skulle det verkligen komma några, när allt verkade så rörigt och oförberett? Mina farhågor var helt obefogade. Allt gick strålande! T. o. m. dag två då själva konstitueringen skedde, stadgarna diskuterades i ”påverkanstorg” och programförklaringen och de tre prioriterade punkterna fastställdes.
Tobinskatten är attacrörelsens mest kända krav. Idén lanserades av den amerikanske ekonomen James Tobin redan 1972. James Tobin har för övrigt inget med Attac att göra. Bakgrunden till hans förslag var de begynnande avregleringarna på kredit- och valutamarknaderna. De regler inom Bretton Woodssystemet som skulle skydda mot ett nytt 1930-tal, genom att minska de globala finansmarkandernas makt, hade försvagats. Ländernas rätt att ha valutarestriktioner minskade. För att ”kasta lite grus i maskineriet” och bromsa hastigheten i de förväntade spekulationerna föreslog Tobin att man borde införa en liten skatt eller avgift på valutatransaktioner. Vad pengarna skulle användas till ansåg han inte vara hans sak.
Tobin fick rätt i att spekulationsekonomin ökade. För ca 30 år sedan motsvarades huvuddelen av valutatransaktionerna av handel med varor och tjänster. Idag uppgår summan av de globala valutatransaktionerna till 50 gånger mer än handeln.
Svenska attacrörelsens andra punkt handlar om våra gemensamma pensionsfonder. Från början, på 50-talet, var naturligtvis konstruktionen av pensionssystemet tänkt som en reform som skulle skapa trygghet. Men med den placeringspolitik som har gällt i västvärlden har det bidragit till att hoten mot våra välfärdssamhällen i stället har ökat. Också svårigheterna för u-länder att bygga nya välfärdssamhällen har ökat. Om nämligen kapital ska ge största möjliga avkastning, kan man inte undvika sådana investeringar som skadar själva samhället, varken det nationella eller globala. För den ekonomiska avkastningen kan det vara bra med barnarbete, kortsiktighet och miljöförstöring. Och ju mer ”riktiga” investeringar ska tävla med spekulation, desto hårdare drivs företagen att suga ut miljö och arbetskraft. Att pensionerna snedvrider det globala ekonomiska systemet genom den enorma mängd pengar som ska förvaltas blir allt tydligare. Attacrörelsen vill lyfta upp dessa frågor till diskussion, men har inga färdiga lösningar.
Attacrörelsens tredje punkt var mer konkret och sedan länge genomtänkt av många. De fattigaste ländernas skuldbörda måste bort. Jubel 2000-kampanjen som startades inom kyrkorna inför millennieskiftet och blev en omfattande internationell kampanj anammades helt av Attac. Situationen för den fattiga befolkningen i de fattigaste länderna är mycket dramatisk. Man beräknar att 19 000 barn under 5 år, dagligen dör enbart på grund av skuldbördan. Skulderna har sitt ursprung i 1970-talets oljeprishöjningar, då de oljeproducerande länderna slöt sig samman för att få upp priserna. Detta lyckades som bekant och 1973 hade vi de så kallade oljekrisen. De oljeproducerande ländernas inkomster ökade kraftigt och pengarna placerades i banker i västvärlden. Banker vill inte bara ha in pengar. De vill framför allt låna ut, eftersom det är räntedifferenserna de tjänar pengar på. De som behövde låna var fattiga länder. En ström av långivare, privata, bilaterala och multilaterala erbjöd u-ländernas regeringar lån på förmånliga villkor. Lånen var i dollar och till låg ränta. Tyvärr styrdes många u-länder på 1970-talet av diktatorer som stoppade mycket av pengarna i egna fickor. Mycket gick till skrytbyggen, palats, motorvägar, flygplatser. Mycket gick till vapen. Mycket lite gick till investeringar som gynnade befolkningen.
I början av 1980-talet, när den nyliberala politiken började slå igenom i USA och Europa med Reagan och Thatcher, höjdes räntorna, dollarkursen steg, råvarupriserna sjönk och priset på industrivaror ökade. På tio år fördubblades de fattigaste ländernas skuldbörda helt utan deras egen förskyllan. Det blev allt svårare för länderna att betala räntor och amorteringar och 1982 deklarerade Mexico som första land att man inte kunde betala.
Det gick en chockvåg genom den finansiella västvärlden. Detta skulle bli ett problem också för dem som hade lånat ut och man beslöt sig för att försöka ”lösa” skuldkrisen. Det betydde dock inte att man skulle lösa problemen för de fattiga länderna som lånat, nej, det betydde att man skulle försöka få tillbaka så mycket av lånen som möjligt. Världsbanken fick uppgiften att genom så kallade strukturanpassningsprogram få ekonomierna på fötter. Råden var nyliberala, dra ner i offentliga sektorn, privatisera, satsa på exportindustrin. Resultatet blev förfärande: läskunnigheten sjönk, barnadödligheten ökade och ekonomin stärktes ändå inte.
Vid sitt första årsmöte 2002 kompletterades svenska Attacs prioriterade frågor med ett krav på rättvisa regler för världshandeln och tobinpunkten delades i två, så att avskaffande av skatteparadisen blev en egen.
Bildandet av Attac Sverige skedde alltså inte förrän i januari 2001, men redan i september året innan utsattes Attac för grova påhopp och anklagelser. Tydligen var bildandet en så stor provokation för dem som under decennier haft makten över våra tankar, att man helt tappade fattningen för en uppstickare som tydligt deklarerade: DET FINNS ALTERNATIV! Vi skulle kunna börja med att avskaffa de fattiga ländernas skulder. De är orimliga och orättfärdiga. Klyftorna på jorden växer.
För att samla kraft bildade Mauricio Rojas som arbetade på den nyliberala tankesmedjan Timbro en egen hemsida www.motattack.nu som tävlade med oss om att ha flest medlemmar. De vann inte, men fick mycket uppmärksamhet. Efter en vettlös och osaklig artikel uppmanade han läsarna att ansluta sig till motattack för att motarbeta ”slutenhetens och rädslan krafter”. Observera att denna hemsida har ett k i slutet på attack till skillnad från Attac, som inte har någonting med våld att göra. Det enda våldsamma med Attac är kritiken mot det nyliberala ekonomiska systemet.
I samband med demonstrationer i Prag i september 2000 mot Världsbanken, som hade sitt årsmöte där, publicerade DN den 26 september 2000 en debattartikel, författad av Mauricio Rojas och bland andra undertecknad av Alf Svensson, med rubriken ”Dags att stoppa huliganerna”. Där slogs fast att de som demonstrerar mot utvecklingen av den globala ekonomin mot större liberalisering, består av extremister, yrkesdemonstranter, gatuhuliganer och mikrosekter som framställer sig som världsbefolkningens legitima representanter. Detta påhopp fick ärkebiskop KG Hammar att tillsamman med fyra kollegor i Sveriges kristna råd gå i svaromål den 1 oktober: Alf Svensson abdikerar från sitt politiska ansvar för de fattiga människorna i världen. När han medverkar till att bunta samman kyrkorna med huliganer och extremister använder han sig också av ohederlig argumentation. Det är därför med stor förvåning och besvikelse som vi tar del av kd-ledarens utspel i globaliseringsfrågan. Han ger en falsk bild av det arbete som bedrivs för de fattigas rätt till anständiga levnadsförhållanden, skrev ärkesbiskopen bl. a. På grund av att han försvarade dessa sina medlemmar är nu även ärkebiskopen ansedd som huligan av vissa politiska ledare på högerkanten. Det gäller att hålla sig borta från pöbel och pack om man ska bli accepterad i de fina salongerna.
Den explosionsartade starten i januari 2001 resulterade direkt i ca 5000 medlemmar. Vi som valdes till den s. k. gemensamma arbetsgruppen, GA, som skulle samordna administrationen för attacgrupperna i Sverige kände inte varandra och förväntades fungera omedelbart som ett kansli med full service till medlemmar, studenter, journalister och alla som ville ha hjälp med olika saker. Det var en omöjlig situation. Vi anställde en person på ett halvår som skulle registrera alla medlemmar som strömmade till. De praktiska svårigheterna var enorma. Tänk om vi hade haft ett riktigt Folkets Hus att gå till med kopiatorer och datorer och papper och kuvert. Vi slet som djur, höll föredrag, administrerade, gjorde material, ordnade konserter, fetser, demonstrationer, talade med politiker, blev superpopulära. Hade inte internet funnits hade vi inte klarat det.
Attac är en internetbaserad organisation. Alla medlemmar och lokalgrupperna har stor självständighet och stort ansvar. De kan organisera sig som de vill i ”riktiga” föreningar eller i lösare nätverk och de kan prioritera vilka sakfrågor de vill. Förutom alla lokala grupper som utgör själva Attac finns det mängder av grupper som arbetar med olika frågor, såväl nationellt som lokalt. Det finns WTO-grupper, kulturgrupper, företag till svars-grupper etc. Det finns också flera maillistor man kan anmäla sig till för att vara med och diskutera.
Attac Sverige har alltså ingen styrelse och ingen ordförande, men vi har en kassör och revisorer och ett postgironummer. Det nationella arbetet samordnas av den gemensamma arbetsgruppen, GA. Attac har alltså ingen ”ledning” och inga ”representanter”. Alla medlemmar ställer upp på programförklaringen och de prioriterade punkterna och bär idéerna på det sätt som hon eller han kan och tycker är riktigt och bra. Därför kan presentationen av Attac variera något när man behöver gå djupare in på vad organisationen står för och hur idéerna ska genomföras i praktiken. Till skillnad från ett parti finns det alltså ingen central uttolkare som säger vad som är rätt och fel. Alla får tolka utifrån sina erfarenheter. Till skillnad från ett parti är det som står skrivet och som vi har enats om det som gäller också i praktiken. Det gillar jag.
Attac fokuserar på frågor som är strategiskt viktiga för att nå samma mål som jag definierat som mina, minskade klyftor, fungerande demokrati och öppenhet. Jag njuter av härliga diskussioner om viktiga frågor med helt öppna kort utan dolda dagordningar, prestige och maktkamp.
De frågor som vi driver inom Attac är stora och komplicerade. Därför är det första som sker när attacavdelningar startar att det kommer igång studier av olika slag, seminarier, studiecirklar, spontana diskussioner. Det har länge funnits ett dolt behov i vårt samhälle att få diskutera viktiga frågor. Men media har ägnat sig åt att leda vår uppmärksamhet till sådant som vi inte kan göra så mycket åt. De vill bara göra oss lite lagom indignerade och upprörda och skriver gärna om fifflande politiker eller olyckor med barn inblandade. Man kan verkligen fråga sig varför vårt engagemang och vår nyfikenhet aldrig tas i anspråk för att diskutera viktiga frågor. Det är troligen en effekt av den kampanj som lyckades ta makten över våra tankar. Men till en del är det bara slöhet och slentrian.
Det är synd att global ekonomi har fått ett rykte om sig att vara så obegriplig och svår. Bakom det ligger det säkert en önskan från dem som makten haver att vi inte ska tro att vi kan göra någonting åt de globala orättvisorna. Kan vi inte förstå hur saker och ting hänger ihop, vet vi ju inte vad som behöver göras. Dags alltså att stärka självförtroendet, räta på ryggen och börja fundera: Varför minskar inte klyftorna? Hur kan det få fortgå att 800 miljoner människor ska vara kroniskt undernärda. Om frihandel är så bra, var finns fördelarna för de fattigaste människorna i de fattigaste länderna. Vilket ansvar har deras regeringar? Vilket ansvar har vi som enskilda, som land som EU-medlem? Var påverkar man bäst? Hur gör man det?
I alla dessa funderingar som poppar upp finns det en enorm glädje när man upptäcker hur många vi är som tills alldeles nyligen trodde att vi var så ensamma och udda. Det är vi inte. Vi är miljoner och nu när vi får kontakt med varandra kommer viktiga frågor att äntligen börja diskuteras och alternativ att formuleras. Attacrörelsen gjorde att vi upptäckte varandra som delar av samma rörelse och det gick på mindre än ett år. Tiden var helt enkelt mogen. Det var som om solen hade gått opp och trollet sprack.
Attacs viktigaste budskap var att EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG. Tills alldeles nyligen hade nyliberalerna världen över haft det så kallade ”problemformuleringsinitiativet”. Deras problem handlade bara om att skatterna var för höga och att den offentliga sektorn var för stor. Deras lösningar var de enda rätta lösningarna: nedskärningar i den offentliga sektorn, privatiseringar, downseizing, outsourcing, just in time, satsa på exportindustrin, skattesänkningar etc. Nu blev det Attac som formulerade vad som behövde göras, att klyftorna måste minska, skuldbördan lyftas av och spekulation beskattas. Och nyliberalerna blev tvungna att säga att det inte går. Det var en enorm skillnad.
Som en gammal nej-sägare (nej till JAS, Öresundsbron, kärnkraft och EU) var jag van att kämpa emot. Nu fick jag för första gången vara på JA-sidan. Det var enormt roligt! Under ett år for jag som en tätting från Luleå till Helsingborg och berättade om Attac. Jag kunde debattera med vem som helst och vann lätt alla debatter. En av de roligaste var i högerfästet Täby gymnasium där jag mötte civilekonomen, numera folkpartistiske riksdagsledamoten Carl Hamilton, med Annika Hagström som moderator.
Jag kände mig helt trygg, helt fri att strida för mina åsikter som stod helt i överensstämmelse med Attacs prioriterade frågor. All misstänksamhet mot min person var som bortblåst. Jag ingick äntligen i en gemenskap där vi alla strävade på åt samma håll och vi var helt övertygade om att vi skulle förändra världen. Den nyliberala vågen ebbade ut och vi fyllde tomrummet och var efterlängtade.
Det är svårt att riktigt förstå Attacs popularitet våren 2001. Jag visste ju hur svårt det kunde vara att få träffa ministrar och övriga i den politiska ledningen, men för Attac var det fritt fram. Hans Abrahamsson, fredsforskare från Göteborg och med i Attac Sveriges gemensamma arbetsgrupp, GA, det första året, hade ständiga kontakter med Roger Hällhag och Jenny Ohlsson på statsrådsberedningen. Även Göran Persson själv tog emot och fick finna sig i att Karen Austin och de övriga ungdomarna från Attac vägrade ställa upp på något som helst fotograferingstillfälle. Man ville behålla sin kritiska och självständiga ställning och inte låna ut ett dugg av sin enorma popularitet till statsministern! Så stark var man.
Jag deltog aldrig i de direkta kontakterna på grund av min socialdemokratiska bakgrund. Attac var inte partipolitiskt och vi som var medlemmar i olika partier låg lågt. Det var inte av partipolitiska skäl vi var medlemmar i Attac, snarare tvärtom. Samtliga partier i Sverige hade allvarligt försummat att på allvar ta itu med de globala ödesfrågorna. Nu arbetade vi inom attacrörelsen för att skapa den opinion som skulle lyfta de globala rättvisefrågorna till den politiska nivån. Och partierna skulle tvingas att bekänna färg. Vi vill genom vad vi började kalla "konfrontativa dialoger" synliggöra var skiljelinjerna gick mellan olika förslag och var möjligheterna till förändring fanns. Partierna lät alltför lika varandra och det var alldeles för mycket ord och alldeles för lite handling.
Efter en fantastisk start i januari 2001 kulminerade allt arbete i ett enormt samarbetsprojekt i Göteborg, i samband med EU-toppmötet den 14 - 16 juni. Fler än hundra olika organisationer samarbetade i Fritt Forum, det fria ordets festival. Här skulle Attac, tillsammans med andra organisationer försöka närma EU-topparna till folket. Genom storbildsvideo skulle representanter från organisationerna få tillfälle att ställa frågor till statsminister Göran Persson, EU-kommissionens ordförande Romani Prodi och EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solana. Vi försökte för första gången få till stånd en ”konfrontativ dialog” för att göra alternativen tydliga. Förhandlingarna med regeringen hade lett fram till att denna möjlighet prövades för allra första gången. Vi satt i solen på Pustervikskajen och njöt av att se Hans Abrahamsson, Susan George och Dot Keet med flera ställa våra frågor, stående på ett lastbilsflak, till EU:s allra högsta makthavare. På länk från Brasilien hade vi kontakt med MST, de jordlösa lantarbetarnas rörelse, från andra sidan jordklotet. Vi kände att vi var del av en global solidaritetsrörelse, som var på väg att gripa ett gyllene tillfälle till förändring.
Samtidigt och strax innan hade det utbrutit kravaller på Avenyn. De flesta av oss som satt där var helt okunniga om omfattningen. Men vi var oroade över det som hänt dagen innan, omringningen av Hvidtfeldtska skolan med containrar och vad som hänt de ungdomar Attac hade varit med och ordnat fram sovplatser till. Jag hade passerat avenyn några timmar tidigare och sett några kullvälta bajamajor och fått vänta förgäves på en buss som skulle ta journalister till Mässan. Jag skulle vara med i ett radioprogram och fick ta mig dit till fots. Jag möttes av avstängda gator, containrar med beväpnade män som blockerade vägen. Jag fick ta omvägar till Mässans allra bortersta hörn för att hitta en ingång där jag blev insläppt. Först då såg jag ett kvällstidningsuppslag med hemska bilder. Tog avstånd från handlingarna men hävdade, till stort förtret för Lena Hjelm-Wallén som deltog i samma radioprogram, att man måste fortsätta att prata med dem som utfört dem. Vandrade tillbaka genom stan, inga kravaller i sikte, men poliser i långa rader som låg och vilade och åt bakom avspärrningarna. Höll min föreläsning på Världshuset innan jag avslutade med att lyssna i solskenet till den ovan nämnda ”konfrontativa dialogen”.
Dagen därpå skulle den stora demonstrationen gå av stapeln. Parollerna attacrörelsen skulle gå under var "Nej till den nyliberala politiken i EU" och "Gör inte offentlig sektor och miljö till handelsvaror". Hemma hade vi planerat att åka till Göteborg och vara med hela familjen med barn och barnbarn. Därav blev intet. När jag kom hem till Alingsås på fredagskvällen möttes jag av oroliga anhöriga och kravallbilder som rullade om och om igen på TV. Jag fick aldrig med mig familjen på någon demonstration.
Attacrörelsen fick helt oförskyllt en stor del av skulden för kravallerna i Göteborg. Kanske tog vi ett för stort ansvar att förhandla med kommunen och ordna fram bostäder till tillresta demonstranter. Helt klart är ändå att Attac inte förespråkar våld och är helt emot våld som metod. Inga attacmedlemmar deltog i kravallerna och inga är heller dömda för någon våldsamhet. De demonstrationer som vi deltog i var helt fredliga. Kravallerna skedde inte under några demonstrationer.
Attacrörelsen tog naturligtvis skada av Göteborgshändelserna. Medlemstillströmningen mattades av men under de första två åren startades drygt 30 lokalgrupper. Så också i min hemstad Alingsås. Vi studerar, samtalar, demonstrerar ihop med andra, nu senast mot krig i Irak. Jag är tillbaka bland gräsrötterna med insikten att ingen förändring är möjlig utan ett tryck underifrån.
Inför demonstrationerna i Göteborg hade Attac förgäves försökt få med LO. Våra krav var deras krav, såväl skuldavskrivning som tobinskatt och skulle det inte vara bra att samarbeta? De behövde entusiasmen från alla intresserade ungdomar. Vi behövde deras stabila demonstrationsvana äldre medlemmar. Men de ville inte. Parollerna var inte entydiga nog och de hade inte fått vara med och påverka dem. Det hade inte vi i Attac heller fått göra. Planeringen var redan så långt framskriden när vi bildades och kom med och det var så många organisationer inblandade att det inte var möjligt för en senkommen intresserad organisation att diktera några villkor. Vi löste problemet genom att ställa oss bakom två av de fyra parollerna: Gör inte miljö och offentlig sektor till handelsvaror! och Nej till den nyliberala politiken i EU! Dessa paroller kunde LO också ha ställt sig bakom om de hade velat, men det fanns inget tryck bland LO-medlemmarna i Göteborg.
Ändå visade LO-ledningen ett visst intresse. Vid manifestationen på Sergels torg vid lanseringen i januari 2001 hade ordförande Wanja Lundby-Wedin smugit omkring försiktigt och kollat in entusiasmen, Finanshajen och Monopolspelet. Det var synd att LO-medlemmarna var så misstänksamma mot Attac i början. De hade ju annars haft alla nödvändiga resurser för att driva kraftfulla kampanjer för tobinskatt och annat och dela med sig av sina erfarenheter.
Försöken att få igång samarbetet med LO fortsätter. I samarbete med LO-idédebatt och ABF har vi fått igång sommarseminarier på Brunnsviks folkhögskola i Dalarna, där vi kan mötas på individuell och lokal nivå för att bygga upp ett förtroende underifrån. Men i oktober 2003 meddelas att LO-idédebatt ska läggas ner.
Att vara med och skapa Attac i Sverige var att bli del av den globala rättviserörelse. Det var inte bara Attac som blev en sorts paraply för många andra rörelser. Attac blev själv en liten del av en mycket större social rörelse som började träffas på global nivå. Globalisering blev inte längre något diffust för några andra där uppe. Globalisering var något man själv kunde delta i.
2001 arrangerades för första gången World Social Forum i Porto Alegre i Brasilien. Idén kom från en brasiliansk leksakstillverkare som när han såg bilderna från det årligen återkommande World Economic Forum i Davos, där världens ekonomiska och politiska elit träffas för att diskutera mänsklighetens framtid, frågade sig varför inte också vi i de sociala rörelserna träffades för att diskutera hur vi vill att mänsklighetens framtid ska bli. Tanken med World Social Forum var att visa att det fanns alternativ, att marknaden är till för människorna och att ekonomin ska tjäna samhället, inte tvärtom.
Att man valde Porto Alegre i Brasilien som plats för det första World Social Forum 2001, berodde på att det där fanns ett mångårigt demokratiskt experiment med deltagande demokrati. Totalt deltog 20.000 människor från 117 länder. Ryktet om forumet spred sig, behovet att mötas var stort. Antalet deltagare året därpå var mångdubbelt större. Inför det tredje World Social Forum som skulle äga rum i januari 2003 beslöt jag mig för att delta. Jag ville veta om det var så bra som det sades. Om det verkligen var den enorma kraft som skulle kunna rucka på den nyliberala världsordning som vi tvingades leva under. Intresset att delta var så stort att det blev svårt att hitta flygbiljetter och rum. In i det sista var jag orolig för att inte få någonstans att sova, men det löste sig. Genom tips från den svenska ambassaden fick jag tag på en svensk kvinna som hyrde ut några rum i sin lägenhet.
Det första seminarium jag söker mig till är arrangerat av den internationella småbondeorganisationen Via Campesina. Det var deras franska medlemsorganisation som var med och bildade Attac från allra första början. Seminariet äger rum i en jesuitskola och när vi anländer pågår grupparbete för de olika regionerna, Afrika, Europa, Asien, Latinamerika. Vi ansluter oss till den europeiska gruppen som pratar om den globala antikrigsdemonstrationen som ska äga rum den 15 februari, mot USA:s planer på att bomba Irak. De planerar också en kampanj mot genmodifierade organismer. Kolibrierna fladdrar utanför fönstren. Det är varmt. Hemma i Sverige är det vinter.
När alla samlas i plenum och rapporterar talas det mycket om Via Campesinas paradfråga "Food sovereignty", livsmedelssuveränitet, vilket betyder att varje land ska ha rätt att besluta om sin egen jordbruks- och livsmedelspolitik, utan dumpning till tredje land. Från flera håll planerar de kampanjer mot företaget Monsanto, de vill att jordbruksavtalet ska tas bort ur WTO, de vill ha subventioner till småjordbrukare, de är emot alla typer av krig, de vill inte ha regionala handelsblock som det planerade ALCA i Sydamerika, de vill kunna spara fröer för att använda nästa säsong. Kort sagt de vill ha kvar lite självbestämmande och oberoende.
Jag känner stor sympati med de engagerade deltagarna. Vilken rätt har vi i de rika länderna att pracka på de fattigare våra lösningar? Visst borde vi ta bort våra tullmurar och ge dem möjlighet att exportera till oss. Vi i EU kan ju inte konsumera all mat bara för att vi är rika. De vill ha "rätten att välja" och inte bara "rätten att sälja". Och hur kommer det att bli när fattigare länder blir rikare och de också avvecklar sitt jordbruk och inte heller längre ska ha så många bönder, varifrån ska vi då köpa vår billiga mat? Vore det inte rimligt att alla länder kunde försörja sina befolkningar med basbehoven av livsmedel. Inte ska vi väl fortsätta att utfordra våra djur med importerad soja från Brasilien och USA och låta våra svenska betesmarker växa igen, bara för att det inte är några tullar på sojaprotein? Och om vi fortsätter att sälja mat till priser som är lägre än vad det kostat att producera den, såsom vi gör med EU:s exportsubventioner, då kommer vi att fortsätta förstöra för alla de småbönder i den fattiga delen av världen som producerar utan subventioner.
På kvällen är det en jättedemonstration som tycks sakna både början och slut. Vi samlas på serveringen mitt emot saluhallen och det tar ett par timmar innan det syns att tåget börjar röra sig. Attacflaggorna är många och det känns som om vi dominerar tåget, men det är bara lokalt. Vi ser varken början eller slutet. Susan George och José Bové från franska Attac går framför oss och håller sin stora banderoll framför sig. De drar till sig många fotografer och andra intresserade. Vi passar på att få bekräftat att Susan kommer till vårt årsmöte i Sverige i mars. America Vera-Zavala, Hans Abrahamsson, Jens Ergon, Helena Tagesson och Lars-Olof Karlsson är några av de svenska attacmedlemmar som jag har runt omkring mig. Stämningen är hög. Efter några timmar är vi framme vid den magiska amfiteatern vid havet där tiotusentals människor har samlats framför scenen. Mörkret börjar komma, kvällen är varm. Fanorna vajar, Lula talar, musiken flödar, sammanhållningen stärks. Känslan av att vara med om en födelse av något nytt och mycket hoppfullt är stark och härlig.
Efter några hektiska dagar får vi äntligen ett program. Då har forumet pågått flera dagar. I vanliga fall hade detta gjort mig irriterad. Men här spelar det inte samma roll som det brukar. Genom internet har vi kunnat ta reda på de viktigaste programpunkterna i förväg och alla sinnen är fyllda av härliga intryck. Det är verkligen något nytt och kraftfullt på gång. Mycket sprids också från mun till mun och vi har alla lånat brasilianska mobiltelefoner så vi kan hitta varandra i detta myller, tipsa varandra och hålla oss informerade. Det verkar bara vara LO-folket som inte riktigt har koll på läget och uteblir från den panel om fackets betydelse för de radikala rörelserna som de har blivit inbjudna till. Ja, ja... De är ju här i alla fall.
Alla organisationer och individer som deltar har möjlighet att arrangera egna seminarier och workshops. Ellen Hultmans feministseminarium lockar mer än tjugo deltagare. Många är mycket erfarna och kunniga och vi får en bra diskussion. Egentligen hade jag bara tänkt titta in en stund, men blir kvar, så intressant är det. En stor del av forumet är just den här typen av möten, uttänkta hemma och medtagna hit som en möjlighet att få diskutera viktiga frågor med andra intresserade från hela världen. Men många organisationer passar på att ha internationella möten. Så också Attac.
En hel dag samlas internationella Attac i en luftkonditionerad konferenssal utan fönster för att diskutera strategi och organisation. Det skall också göras. Helena Tagesson från Göteborg är en av de tongivande och håller suveränt i alla trådar. Efter snabba genomgångar sätter vi oss i arbetsgrupper och diskuterar. En grupp tar hand om det hotfulla GATS-avtalet som håller på att förhandlas fram inom världshandelsorganisationen WTO. En annan grupp diskuterar, dessvärre på franska, den europeiska unionens framtid. De afrikanska och östeuropeiska delegaterna vill berätta om sina svårigheter. Finska Attac har bidragit ekonomiskt så att delegaten från Burkina Faso har kunnat ta sig hit. Solidaritet i praktiken.
Den grupp jag ansluter mig till diskuterar hur tobinskatten ska förverkligas. Ett lagförslag inom det belgiska parlamentet ska diskuteras i april. Det blir i så fall det andra landet, efter Frankrike, som har tagit ställning för tobinskatten. Vilket land kommer härnäst inom EU? I Sverige har ju riksdagen för länge sedan beslutat att utreda frågan, men vad blev resultatet av det? Jag inser plötsligt att jag glömt att följa upp det. Finländaren Patomäki har arbetat fram ett förslag till fördrag för tobinskattens införande. Lusten väcks på nytt att börja dra i frågan i Sverige.
En kväll talar Noam Chomsky på den stora globenliknande idrottsarenan. Jag kommer i god tid och ser mer och mer folk strömma in. Tills slut är läktarna och trapporna så packade med folk att jag inte vågar vända på huvudet och se mig om för att inte drabbas av klaustrofobi. Hur i all sin dar skulle man ta sig ut här om det skulle behövas. Chomsky möts med ovationsartade applåder. En orkester hetsar upp stämningen, folk gör vågen. Det liknar mest en blandning av rockkonsert, olympiad och föreläsning. Jag sitter med anteckningsboken i knät, applåderar, svettas, njuter. Chomsky rapporterar om en ny undersökning om människors förtroende för olika sorters ledare i världen. Förtroendet för företagsledare har sjunkit dramatiskt. Humöret har sjunkit i Davos. Förtroendet för de sociala rörelsernas ledare stiger. Ju mer han berättar desto mer stiger humöret hos oss. Protesterna mot USA och de transnationella företagen är på historiskt höga nivåer. Mycket handlar om det hotande kriget mot Irak. Det har aldrig tidigare hänt att protesterna mot ett krig har varit så stora innan det ens har brutit ut.
Efter Chomsky talar Arundati Roy, den indiska författarinnan som skrivit De två tingens gud. Hon berättar att hundratals indiska småbönder begått självmord sedan de lurats in i skuldsättning och beroende av transnationella växtförädlingsföretag.
"Om det som skett i Indien hade skett i Irak skulle det ha visats på CNN, säger hon. Men Indien är öppet för marknaden och då är allt i sin ordning. Den indiska regeringen som är lojal, korrupt och lydig har privatiserat och sålt ut folkets egendom. Den allmänna infrastrukturen monteras ner. Den ekonomiska basen för samhällenas överlevnad vittrar sönder. Den så kallade frihandeln har monterat ner vår demokrati."
Det var ord och inga visor.
"Visst skulle det irakiska folket klara sig bättre utan Saddam Hussein," menade Arundati Roy, "men världen skulle klara sig bättre utan en viss Mr Bush. Han säger att om vi inte är med honom är vi emot honom, men vi behöver inte alls välja på det sättet! Tacka nej till ett sådant val och starta lite civil olydnad i stället. De behöver oss mer än vad vi behöver dem. Vägra köpa vad de amerikanska företagen producerar. Vi är många! De är få! De behöver oss mycket mer än vad vi behöver dem. En annan värld är redan på gång!"
Arundati Roy pekar på viktiga sammanhang. Världsekonomin hålls igång av vår konsumtion. Om vi som har råd att konsumera ändå inte gör det underminerar vi företagens makt. De är beroende av att få sälja. De behöver kunder. Om den halva av jordens befolkning som lever på mindre än en tjuga om dagen skulle fördubbla sin köpkraft skulle det betyda mycket för företagens livskraft och lugnet i våra globala byar. Det borde väl snart vara uppenbart för alla, att om vi låter de ekonomiska klyftorna växa ännu mer, så kommer de människor som har råd att konsumera att vara alldeles för få, för att hålla företagens produktion i gång. Och eftersom den västerländska livsstilen inte är någon hemlighet utan visas upp dagligen i TV i de fattigaste byar, så vet alla i vilket överflöd vi lever. När allt fler människor inte bara är fattiga utan också upplever den enorma kontrasten mellan de olika livsvillkoren, börjar det snart pysa av frustration. Varför skulle inte alla ha råd med åtminstone något?
World Social Forum bjöd på en sådan enorm mängd föredrag, seminarier och workshops att det var omöjligt att hitta rätt. Och det var fullt överallt. 140.000 människor hade kommit till Porto Alegre. Det var aktiviteter inte bara på den stora idrottsarenan och på jesuitskolan, utan också i hamnmagasinen, i uppsatta jättetält och på ett stort universitet. Mellan dessa platser gick extrainsatta nya bussar i skytteltrafik, fullproppade. Det försenade programmet var tjockt och småstilt nyinsatta möten fanns inte med. Så jag missade t.ex. en storhet som Eduardo Galeano som skrivit Latinamerikas öppna ådror. Bättre tur hade jag med andra möten.
Av en lycklig slump blev det jag som fick bli en av de 70 personer, som fick möjlighet att träffa Brasiliens nyvalde president Lula när han kom till World Social Forum. Mina förväntningar var naturligtvis stora. Göran Persson hade ju fått nobben när han var här vid installationen vid nyår några veckor tidigare och försökte sälja JAS-planet till den nyvalde presidenten. Det gick inte, för pengarna skulle användas till att bekämpa fattigdomen.
"Äter du JAS-plan?" frågade Lula Göran Persson. "Jaså inte, då väntar vi med det!"
Denne märklige president har som mål att inga brasilianare ska gå hungriga. Han förstår uppenbarligen vad det innebär att leva med ständig hunger. Han lär inte ha smakat på bröd innan han var sex år. Alla brasilianare har rätt att äta tre mål mat om dagen, har han deklarerat. Kampen mot hungern har högsta prioritet.
"Vi har ett historiskt åtagande," sa Lula, "ett gyllene tillfälle att nu visa att demokrati kan fungera i praktiken och vi måste kunna visa på goda exempel. Människor gör misstag, men vi får inte göra några. Därför kommer vi att ta försiktiga och små steg. Vi har fyra år på oss. Förväntningarna är enorma. Vi har väntat länge. Jag är ett resultat av en politisk utveckling som pågått bland fattiga människor i Brasilien under lång tid."
Lula kallade oss bröder och systrar och betonade betydelsen av World Social Forum.
"Inse vad detta ni gör betyder för mänskligheten! Det minst viktiga är de stora demonstrationerna. Det allra viktigaste är det ni gör i liten skala. Men det inser ni kanske inte när ni jobbar i det lilla, men vad som görs där kan växa och bli något stort. Det är inte alltid man inser vilken styrka man har, men vi har en enorm makt och styrka i vår förmåga att mobilisera människor. Förr när alla vänstergrupper bekämpade varandra och alla hade sina sanningar, trodde vi aldrig att vi skulle kunna ena oss i en samlad rörelse. Det enda som förenade Argentinas alla grupper t. ex. var ju bara Maradona. Men nu har vi först skapat ett medborgarnas utbildningsforum, där människor fått möjlighet att upptäcka saker och börja diskutera. Och för tredje gången samlas nu World Social Forum i Porto Alegre."
Lula avslutade med att förklara varför han också skulle åka till World Economic Forum i Davos.
"Jag kommer att säga det ni vill att jag ska säga. Människor i den så kallade tredje världen kommer att vara stolta över mig."
Det program Lula har lanserat kallar han FOME ZERO, nollsvält. Det innebär bland annat att alla fattiga familjer med barn i skolåldern får en så kallad "bolsa escola", ett särskilt ekonomiskt bidrag kombinerat med krav på att mammorna ska se till att barnen kommer till skolan. Totalt innehåller nollsvältsprogrammet sextio åtgärder, alltifrån att skapa nya arbetstillfällen till alfabetiseringskampanjer och jordreformer. Trycket på Lula underifrån, från bl. a. de jordlösa lantarbetarnas organisation MST är enormt. Det behövs. Har man politisk vilja, opinionstryck underifrån, så är det bara de ekonomiska resurserna som fattas. Här försöker Lula såväl reformera det orättvisa pensionssystemet som skapa en fond mot hungern där pengarna bland annat ska komma från en skatt på vapenexport. För detta behöver han omvärldens stöd.
Aldrig i mitt liv har jag träffat på en ledare med sådana politiska visioner. Det är viktigt att en sådan politisk ledare får lyckas. Utan ledare av Lulas typ kommer inte fattiga länders fattiga medborgare att få det bättre. Men den globala rättviserörelsen är skeptisk mot politiska ledare. Misstron mot det så kallade etablissemanget är starkt. Politiska partier ska hållas borta från de sociala forumen. Det är alla överens om. Men på något sätt måste det ändå vara politiker som fattar de beslut som krävs för att en förändring ska ske. Opinionstryck underifrån och politiker som hämtar sitt stöd där, det är så det måste gå till.
När jag var riksdagsledamot för socialdemokraterna 1991-1998 var opinionstrycket underifrån till stöd för global rättvisa och skydd för miljön alldeles för svagt. Ingen brydde sig om klimatförändringarna om det hotade jobben på Saab i Trollhättan. Endast några få brydde sig om att protestera när biståndet sänktes till skammens gräns, trots kongressbeslut. Kunskaperna om att de nya handelsreglerna bidrog till ökad svält fanns inte. Sambanden var inte tydliga. Intresset lågt. Ord som tillväxt och frihandel användes som positiva mål utan närmare analys. Det var lätt att byta ut en kontroversiell riksdagsledamot med internationellt engagemang och samvete. Så småningom kom GLOBKOM, utredningen om Sveriges politik för global utveckling. En av de ledande priciperna skulle vara koherens, samstämmighet. Sveriges politik på ett område skulle inte få motarbeta politiken på ett annat. En självklarhet. Nu återstå att se hur detta kommer att fungera i praktiken när olika intressen kolliderar med varandra. Att JAS-planet fortfarande ska exporteras till fattiga länder, med svenska exportkrediters hjälp och med ökad skuldsättning för landet som köper blir det nog dessvärre ingen ändring på. Eller kan man hoppas? Ska äntligen detta orättfärdiga projekt avbrytas, så att vi åtminstone inte vältrar över kostnaderna för våra misstag på andra länder.
Som före detta riksdagsledamot har jag ibland blivit ombedd att delta i delegationer som skulle resa ut i världen för att hjälpa till att sprida idén om den parlamentariska demokratin. Våren 1999 fick jag på den förre riksdagsdirektören Gunnar Grenfors förslag följa med till Vietnam. Där finns det bara ett parti och det tycker vi är odemokratiskt. Människor måste få välja mellan olika partier. För att demonstrera hur det fungerar med flera partier var vi två för detta riksdagsledamöter som deltog i det parlamentariska seminariet i Hanoi, jag som kom från regeringspartiet och Christer Eirefeldt från folkpartiet. Vår uppgift var att berätta om hur vi utövade parlamentets roll som övervakare av regeringen genom att ställa frågor och interpellationer. För vietnameser, där det enda partiets åsikt blir lag, är det en ovan tanke att ha parlamentsledamöter som frågar och kritiserar. För oss i Sverige är det naturligt, men det är självklart så att det mest är oppositionens parlamentariker som ställer kritiska frågor. Regeringsunderlagets ledamöter ska helst vara så passiva som möjligt i sin kritik eller helst ställa sådana frågor som ger ministrarna möjlighet att framstå i så bra dager som möjligt. Kritiska riksdagsledamöter som tillhör regeringspartiet bör inte framföra sin kritik offentligt. Så fungerar det i praktiken. Och då är det desto viktigare att den interna debatten i regeringspartiet är desto livligare och ger utrymme för olika åsikter och moget övervägande innan beslut fattas. Men så är det ju inte alls i Sverige.
I Vietnam fick vi också berätta hur det gick till att bli vald till riksdagsledamot. Det som förvånade vietnameserna allra mest var att det inte krävdes någon särskild utbildning. De kunde knappt tro att det bara var förtroendet hos den egna partigruppen som avgjorde om man blev nominerad. För dem var det självklart att ha så högutbildade människor som möjligt. För Sverige är det självklart att ha människor som är så representativa för befolkningen som möjligt.
Detta speglar olika syn på vem som bäst kan ta tillvara ett folks intressen, de som har fått kunskap och utbildning och genom sin större överblick skulle kunna se till allas behov eller de som genom sina liv och praktiskt slit på verkstadsgolvet är de enda som verkligen vet vad det innebär och som behövs i parlamentet just på grund av sin praktiska erfarenhet. Men det senare innebär också att man underkänner tanken att de som genom att utbilda sig skaffat sig större möjligheter fortfarande kan ha solidaritet med fattigare människor och länder som sin ideologiska ledstjärna. Och då blir ju solidaritet bara något som man känner när man ligger långt ner och kan kräva något från underläge. Inte något som man kan leva efter om man ligger ovanför mittlinjen.
Jag tror på att utbildning och solidaritet nedåt är möjlig och precis det många känner och vill leva efter i den globala rättviserörelsen. Dessvärre tycks många inom LO inte förstå detta. En av anledningarna till att inte LO ville delta i demonstrationerna i EU-toppmötet i Göteborg var att de uppfattade de demonstrerande ungdomarna som bortskämda överklassungar. LO, med sina två miljoner medlemmar, är dock en sårbar koloss som snart kommer att tappa mark. Ungdomar har inte längre fasta jobb. Den fackliga tillhörigheten är inte självklar. De har inget att strejka mot eftersom de inte har några arbetsplatser.
I Sverige är samarbetet mellan det regeringsbärande partiet och LO mycket starkt. I andra länder tillhör facket den globala rättviserörelsen.
Hösten 2002 blir jag ombedd att åka med den amerikanska demokratiorganisationen NDI, National Democratic Institute, till Tanzania. Det gör jag gärna. Vi ska göra en förberedande studie av hur man kan stärka det tanzaniska parlamentet. Uppdraget kommer från svenska Sida och det är många frågor vi ska ställa för att ta reda på vad de behöver. Liksom Vietnam har Tanzania en tradition av att ett parti helt har dominerat parlamentet, men 1992 beslutade man att skilja det regerande partiet från parlamentet. Resultatet har inte blivit vad man trodde. När man hade ett parti i parlamentet var det ofta grundläggande diskussioner bland ledamöterna. Nu när det finns några få och svaga oppositionspartier har den offentliga debatten i parlamentet tonats ner. Om den politiska debatten hade flyttat inom partiets interna väggar och fortsatt där eller om den hade försvunnit vet jag inte, men jag tänkte på Sverige. Är det särskilt demokratiskt att bara ha en partiintern debatt där alla ska hålla sams utåt? Vem tjänar på det?
År 1992 beslöt man också att skilja det regerande partiet från facket. Skilsmässan blev tydligen total. I Tanzania finns det inte en enda parlamentariker som är medlem i fackföreningen. Trade Union Congress of Tanzania har aldrig ens blivit inviterad till parlamentet för samtal. Samarbetet är obefintligt. När lagen om organisationsfrihet drevs igenom i all hast hösten 2002 hade facket flera invändningar. Inga togs till vara, trots att lagförslaget på flera punkter stred mot ILO-konventionens bestämmelser om arbetares rättigheter, en konvention som Tanzania skrivit på. Det fanns inget motstånd i det riksdagsutskott som behandlade lagförslaget. Kunskaperna och kontakterna var helt enkelt för dåliga.
Tanzanias parlament sammanträder bara några veckor varje år i Dodoma, den formella huvudstaden som är en trist liten dammig håla mitt i landet. Parlamentarikerna har nästan inga datorer och nästan ingen utredningstjänst och alldeles för få handläggare. Det finns mycket de skulle behöva för att kunna sköta sina uppdrag bättre.
En av de frågor vi skulle ställa om parlamentets kapacitet löd: Hur många lagförslag kommer från ledamöterna och hur många av dem går igenom? Och jag tog mig en funderare. "Private members bill", hur många sådana går igenom i den svenska riksdagen? Jag har aldrig varit med om, vad jag vet, att en motion i den svenska riksdagen som kommer från en enskild ledamot, har resulterat i ett lagförslag. I det svenska parlamentet är det regel att alla motioner av enskilda riksdagsledamöter röstas ner. Det är inte så lätt här heller för den parlamentariska demokratin att genom enskilda riksdagsledamöter möta medborgarnas behov.
Hur ska Vietnams, Tanzanias och Sveriges medborgare få större tilltro till demokratins möjligheter. Hur ska enskilda riksdagsledamöter kunna representera en ny och starkt framväxande rörelse för global rättvisa och solidaritet när partierna förväntas vara så slutna och eniga utåt? Hur ska nya idéer kunna slå rot tillräckligt snabbt för att kunna lösa de problem som tränger sig på med allt större kraft?
Vi skulle behöva en vitalisering av de svenska partierna och jag tror att vi i Sverige behöver åtminstone ett nytt parti. Det stora socialdemokratiska partiet borde spricka eftersom åsiktsskillnaderna är så stora. Ska den parlamentariska demokratin överleva måste det vara tydligt vad partierna står för och partierna måste vara olika.
Men ännu viktigare för en fungerande demokrati är att det finns intresserade och aktiva människor som vill delta i det demokratiska arbetet. Alla människor är bärare av idéer. Alla är vi fulla av energi som påverkar människor runt omkring oss. Alla måste vi ta ansvaret att göra någonting för samhällsutvecklingen i den riktning vi tror är den rätta. Sedan underlättar det förstås om vi har en klok och framsynt regering.
I mars 2002 presenterade GLOBKOM, den parlamentariska utredningen om Sveriges politik för global utveckling, sitt betänkande. Målet för deras uppdrag hade varit att presentera en svensk politik som skulle bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Det bästa med utredningen var idén att Sveriges politik på olika områden skulle stämma överens och att t.ex. handelspolitiken och försvarspolitiken inte skulle få motverka en rättvis global utveckling.
Ändå fanns det inte med några förslag om att man borde utreda hur de nya reglerna för världshandeln påverkade svälten. Inte heller fanns det ett enda ord om att skuldsättningen i fattiga länder som Sydafrika ökar dramatiskt när vi prackar på dem JAS-plan. Det var som om man ändå inte riktigt vill veta effekterna av den faktiska svenska politiken.
I maj 2003 kom så regeringens proposition, Gemensamt ansvar, som grundade sig på GLOBKOM och alla remissvar. Där fanns det tydligt skrivet att den nya politiken skulle ha ett rättighetsperspektiv och ett fattigdomsperspektiv och att målet skulle vara att FN:s s. k. millenniemål skulle uppfyllas. Det första av millenniemålen är att extrem fattigdom och hunger ska utplånas.
Trots att utrotandet av fattigdom och hunger är det högst prioriterade målet nämns inte rätten till mat som en viktig mänsklig rättighet. Sverige motarbetar fortfarande att ESK-konventionen, konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, ska få ett så kallat tilläggsprotokoll, som skulle göra det möjligt för individer att klaga på sina regeringar. Det är obegripligt och skamligt. Sverige är förutom Storbritannien det enda land i EU som sätter sig på tvären.
Inte heller finns det förslag på någon finansiering av utveckling med hjälp av tobinskatten, som Attac föreslog i sitt remissvar. Inte heller några krav på utvärderingar av de globala handelsreglernas effekter på fattiga människors livsvillkor. Sverige fortsätter att hävda att frihandel är bra för alla. Hur det fungerar i verkligheten för fattiga människor vill man inte utreda trots att man skriver att den nya politiken ska utgå från den fattiga människans behov.
Nej regeringen konstaterar bara att "tusentals barn dör av sjukdomar som kan botas", men de flesta småbarn dör av svält och det är ingen sjukdom. Det behövs ingen medicin, bara vatten och mat. Svälten är fortfarande en "ingentingfråga". Det är som om vi hade skygglappar och inte förmår se fattiga människors grundläggande behov. Det blir så abstrakt: fattigdomen ska utrotas, men hur gör man det? Genom ökad tillväxt? Hur kommer den i så fall igång?
Låt oss gå till oss själva. Jobbar vi bra när vi är hungriga? Tänker vi kloka tankar? Lär sig de barn något som kommer till skolan utan att ha ätit frukost? Människor är sig ganska lika över hela jorden. Hunger minskar effektiviteten för alla över allt. Utan mat i magen får man lätt ont i huvudet, magen värker och man blir snart yr.
I forskarrapporten Undernourishment and economic growth, The efficiency cost of hunger av Jean-Louis Arcand. (FAO Economic and social development paper 147) kan man lära sig att tillväxten i länderna söder om Sahara skulle ha varit 1-2 procent högre per år om människor fått 2770 kalorier per dag. Det skulle ha betytt en fördubbling av deras BNP på 35 år!
Det är väl ganska självklart. Först måste man ha mat i magen, sedan kan man sätta igång och jobba och studera. Mänskliga rättigheter och utveckling börjar med en rejäl frukost. Varför är denna självklarhet är så svår att ta till sig?
Slutsats: segrar som en gång vunnits är inte säkra för framtiden. Den sociala välfärden i Sverige hotas av att marknadskrafterna har fått breda ut sig. Allt mer av det vi vant oss vid som rättigheter förvandlas till varor på en marknad. Privatiseringar och avregleringar drabbar vanliga människor i både syd och nord. Den svenska regeringen talar vackra ord, men har i den praktiska politiken ännu inte visat sig förmögen att ompröva och granska de medel som man tror ska leda till det mål man säger sig vilja uppnå. Fortfarande används begrepp som tillväxt och frihandel utan djupare analys och utvärdering av effekterna för de människor vars behov man säger sig utgå ifrån.
Den nya sociala rörelsen som växer fram kämpar för rättvisa och demokrati över hela världen. Denna rörelse blir allt starkare. Äntligen finns det en mängd alternativa lösningar och framtidsvisioner som alla grundar sig på att mänskliga rättigheter går före företagens rättigheter. Hoppet om att en annan värld är möjlig har slagit rot.
Om globaliseringen ska komma alla människor till godo behöver vi bygga upp en global välfärd finansierad med någon form av globala skatter. Att införa ett globalt barnbidrag finansierat av en tobinskatt skulle kunna vara ett första steg.
Ledarskap utgår inte längre från den ekonomiska och politiska eliten. Varje människa har makt att påverka utvecklingen. Vi alla som bär drömmen om en rättvisare värld visar vägen varje dag i vår vardag.
Manuset har förberetts för webbpublicering av Siv Eliasson, siv(snabel-a)eliasson.org