|
Klättring - Startsida Jag och klättring Kristinehamns-föraren! Nissedal Länkar |
NissedalNissedal midsommar -97"Skulle du vilja följa med till Nissedal och klättra?", frågade Oskar i telefonen. "Vi åker imorgon." Jag behövde inte tänka två gånger. Vid ordet Nissedal dansade bilder av 500 m granitsva förbi framför mina ögon. Menade han verkligen allvar, denna vandrande visselmaskin? Genast tackade jag ja, och satte mig ner för att börja fila på packlistan.Ibland kan livets goda fe var snäll mot mig också, och det hade hon varit då Jon, Oskar och Kent planerade att åka till Nissedal. En man kort kände de sig lite ensamma, och framförallt skulle det förenkla något med fyra personer i två replag istället för tre personer i ett. I varje fall var jag den som kunde följa med, och trots det korta varslet var jag lyckligare än en lottovinnare. Äntligen skulle jag få åka till det omskrivna svaparadiset i Norge, där vägg efter vägg formligen skriker efter bigwall-sugna nybörjare. Att där sedan fanns en 380 m lång pärla i 4:a-registret vid namn Via Lara gjorde inte precis saken sämre. Nu skulle här klättras! Kl 19.17 nästa kväll stod jag på Karlstads tågstation med full ryggsäck, kliande fingrar och tankarna upptagna av granit. Jag behövde inte spana länge innan de andra uppenbarade sig, suckande över mina stora packning. Det visade sig snart att min ryggsäck fick sitta i baksätet, tillsammans med två människor och tusen andra prylar. Sju timmars bilåkning kan ge även den tålmodigaste träsmak, men vad gör man inte när sinnet är fyllt med ljuv musik? Kl mitt i natten smög vi upp våra tält nedanförs Haegefjälls mäktiga vägg, som visade sig vara ännu finare i dagsljus. Men vem ville sova? Första dagen i denna Edens lustgård spenderades på en mindre (ca 200 hög) svaklump i andra änden av sjön Nisser, vid ett ställe som heter Troldhaugen. Här bjuder leden "Just for fun" på 4 replängders fin svaklättring. Vi rackade på och knallade genom skogen fram till insteget. En kort stund senare var vi på väg uppför väggen, som sannerligen var något annan än jag var van vid. Klipporna runt Kristinehamn, där jag bor, tenderar att nöja sig med ca 10 meter över marken som mest. Det här var något helt annat! Lycklig som en lärka anlände jag till standplatsen, och övertog racket. De båda nästföljande reporna avlöpte utan större bekymmer, även om Jon fick brottas lite med sitt psyke då ett smärre fel i vägvalet resulterade i ett känsligt och något osäkrat svaparti. Efter en stunds tvekan knallade Jon över detta utan problem. Sista repan var åter min, och då kunde även jag konstatera att sva kan vara lite känsligt ibland. 6-7 m till första säkringen, en borrbult. Därefter ca 15 m upp till en liten spricktingest som slukade min friend utan knussel. Sen blev det värre, raka vägen upp till standplatsen, med ett något halt slut, satte mitt psyke på test en smula. Jag förstod att jag inte varit med om en run-out förrän nu. Nästföljande dag var det dags för "Via Lara". Jag och Kent hade beslutat oss för att klättra denna veritabla orgie av dundersprickor, medan Jon och Oskar skulle ta sig an "Mot Sola", en något mer vertikal och svårare led. "Via Lara" erbjuder lätt klättring via ett 380 m lång system av sprickor, suveränt säkrad och med en utsikt som kan få även en berest norrman att förundras. Första repan är något diffus, men glöms snart bort när man kommit upp en bit och fått lite luft under fötterna. De goda säkringsmöjligheterna kan illustreras med att jag vid ett tillfälle, då jag skulle göra standplats, inte nådde den spricka jag skulle lägga en kil i, och därför helt enkelt klippte kilen i en slinga och med en nonchalant kaströrelse lade den på plats! Perfekt placerad, dessutom! Förutom dessa två leder, som är som gjorda för nybörjaren, hann vi med ytterligare en med det fantasirika namnet "Sternschnuppe", även den på Haegefjäll. Lite svårare än "Via Lara", med ett par känsliga om än bra säkrade krux. Det enda problemet var route-findingen, men det gick utan större bekymmer. Nöjda och grymt belåtna packade vi åter bilen full till bristningsgränsen, och begav oss hemåt. Man känner sig lite som en annan människa efter att ha klättrat sin första led på 6 repor, och det är inte utan att man måste återvända hit igen, för man kan nog inte få nog av ens de lättare lederna. Åtskilliga timmar senare, som för min del innebar en timmes promenad och en del tågåkande, kunde jag äntligen stupa i säng. Men jag sov gott!
Allmän infoVägbeskrivningDet är ganska lätt att hitta till Nissedal, ta en titt i närmaste bilatlas, med sikte på sjön Nisser. Bil är som sagt smidigast, om än omiljövänligt. Flera vägar är möjliga. T.ex. kan man som vi åka över Oslo, och därifrån via Drammen-Kongsberg-Notodden-Seljord och vidare till Nissedal. Från Oslo är det kanske 3-4 timmar, och tänk på att det går inte att stå på med vilken blyfot som helst på de slingriga norska vägarna! För de som kommer ifrån Götet och ännu längre söderifrån kan man ta färja över mellan t.ex. Strömstad-Sandefjord. Kolla upp tider och så, för jag vet ej när dessa färjor går.Det är minsann inga promenadsträckor mellan bergen i Nissedal. Haegefjell ligger i norra delen av sjön. Kommer man in i dalen norrifrån kan man ta en pytteliten bilfärja över på mitten av sjön, och på så sätt spara en bra bit körning ner till södra ändan. Notera dock att denna färja går fram till kl 22.00 (dock ej torsdagar (hmmm, Bergsport plagiat?). Den sista biten upp till Haegefjell är en liten grusväg, som inte är så snäll mot din Saab 900 om du har en. Glöm inte bomavgiften, som ska betalas då du svänger in på vägen! Troldhaugen ligger söder om sjön, kanske 30-40 minuters bilåkning från Haegefjell. Vägbeskrivning till alla klippor finns i föraren.
ÖvernattningMan kan slå upp sitt tält på ganska många fina platser. Nedanför Haegefjell, alldeles vid parkering, är ett populärt ställe. Här finns bra dricksvatten i älven som rinner förbi, och det är nära till berget, ca 10-20 minuters anmarsch till de närmaste lederna. Kom bara ihåg att städa upp efter dig, slitaget är redan hårt på naturen här!Handla mat?Om du inte har tagit med dig allt vad du behöver i matväg finns det ett par affärer i området. Bli inte förvånad dock över de något suspekta öppettiderna, det är bättre att ta med sig käk hemifrån (i varje fall om man inte ska stanna så länge). Bensinmackar finns det också, en Shellmack bl.a.Vad finns det då i ledväg?Bra fråga. Det finns ganska mycket, även för icke så erfarna. Allt från svårighetsgrad 4 till 9, tysk grad iofs! "Via Lara" är ju förstås en klassiker och en utmärkt nybörjarled. Förutom den kan man prova både "Just For Fun" och "Sternschnuppe", men de är snäppet svårare, och inte roliga att göra i regn. Dessutom lite längre mellan säkringarna! Åker man runt lite i området kan man hitta ganska många i 5:a-registret, så man har att göra ett tag.För den som känner sig lite mer vågad har Nissedal mycket att erbjuda. Bara på Haegefjell finns en hel del fina svåra leder, som jag ej klättrat, och därför inte har några kommentarer om. "Mot Sola" har jag hört ska vara en klassiker. Till sist; några ord om förarenEtt råd: köp den tyska! Den norska duger endast i nödfall, och knappt då. Själv har jag inte sett den tyska, men det finns ingen chans att den skulle vara sämre. Tvärtom, efter vad jag har hört är den ett riktigt skolexempel på hur en förare ska se ut!Senast uppdaterad 1 augusti 1997 av Daniel Hallgren, hebbe42@hem2.passagen.se |