Tub 14

Jag heter Zed och jobbar som teknisk diplomat på teknikutbytesstation 14. Där olika civilisationer möts behövs det diplomater. En del teknik är farlig, patenterad eller i vissa fall generande för de som framställt den. Därför behövs det rymdstationer där en centralstyrd myndighet kan ta hand om de praktiska detaljerna med att ge intelligenta varelser tillgång till varandras teknik och produkter. Det mesta är rutinuppgifter men ibland kommer det in en del ovanligheter. Förra veckan var det till exempel en... låt mig ta det från början.

Måndagen började lugnt. En pleubian kom in och ville sälja en miljon ton metalliskt väte. Sedan kom det en last med radioaktivt guld, som fick säkerhetsklass 1, den lägsta. Nästan alla som har rymdfart kan handskas med radioaktivitet. Efter lunch kom den första kunden som krävde min fulla uppmärksamhet. Det var en zorg och den neurala avsökningen av honom varnade mig för att han var en potentiell skojare. Hans skeppslast angavs som monokront uran. Jag bestämde mig för att möta honom personligen...

"Kalla mig Sclecht.", sade han och skakade frenetiskt min hand med sina tre vänstertentakler. "Du förstår, det fiffiga med monokront uran är att det inte sönderfaller alls förrän dess tid är ute och sedan sönderfaller allt på en gång", fortsatte han.

"Jag är bekant med teorin bakom monokront uran. Om man kan synkronisera atomer på kvantnivå så kommer de att sönderfalla vid samma tidpunkt. Problemet är att man inte vet när de kommer att sönderfalla. Och utan den kunskapen riskerar man att produkten exploderar i ansiktet på en. Med andra ord, du måste bevisa att du kan fastställa den exakta sönderfallstiden", genmälde jag. Schlecht såg obesvärad ut.

"Här har du ett smakprov. Det sönderfaller om tio minuter. Den övriga lasten har betydligt längre hållbarhet." Jag tog den knappnålsstora biten och skickade in den med robot till strålningsavdelningen. Vissa saker studeras bäst på avstånd. Efter en liten stund fick jag bekräftelsen från strålningsavdelningen, det var uran. Nu återstod det bara att vänta. Tio minuter senare kom smällen. Energimängden stämde men något var fel. Det borde ha skapats ett överflöde av supertunga partiklar eftersom stora mängder omvandlad energi måste ta vägen någonstans. Sedan förstod jag vad zorgen hade gjort. En mikrodetonator i mitten av den lilla uranklimpen hade satt igång en vanlig kärnreaktion. Men en kärnklyvningsprocess går mycket långsammare än ett synkroniserat sönderfall och skapade inte i på något sätt samma koncentration av lössläppt energi. Jag vände mig om mot Sclecht med en min av utstuderad indignation.

"Hur vågar du försöka lura en av myndigheterna utsedd kontrollant? Det där var en vanlig bomb. Men om du ger mig en inofficiell kompensation för att du slösat med min tid kanske jag kan låta dig gå med en varning den här gången." Sclecht förstod vinken och en kredit motsvarande två månadslöner trillade in på mitt konto. När han hade gått ut från mitt kontor passade jag på att sätta en spårare på hans skepp och att lägga ut en varning till IGP att det var en misstänkt vapensmugglare. Om zorgen försökte sälja sitt uran till någon av de utbyteshandlare som smugglar vapen så skulle han åka fast ordentligt. Jag hade i alla fall gett honom en chans.

Jag gäspade stort, det var tisdag eftermiddag och hittills hade det inte kommit in några varor som krävde min uppmärksamhet. En tekniker från numeriska tittade in till mig med en kopp kaffe i sin högra klo.

"Har du tid att prata med en av våra klienter? Han har kommit in med en metod för att göra kiselkretsar och jag har inte slegm att tala om för honom hur omodernt och ineffektivt det är." Jag följde med honom ut till numeriska. Där svävade en algolit som glatt förevisade sin fantastiska process. Jag gick fram och hälsade på honom.

"Hej, jag heter Zed och jobbar som teknisk diplomat på tub 14." Algoliten vred sig i horisontalplanet till hälsning och började om från början av sin presentation.

"Jag har uppfunnit självreproducerande nanomaskiner som kan göra kretsar av alla kiselhaltiga ämnen. De gör tre olika typer beroende på renhetsgraden i materialet som de placeras på. De drivs av ljud, ljus eller värme. Nu säger du att nanomaskiner inte kan bygga kretsar eftersom varje maskin skulle behöva innehålla ritningen till hela processorn. Det är sant om man gör en konventionell specialiserad processor, men om man gör en programmerbar parallell processor så består den av mängder av programmerbara grindar som alla ser lika ut och ritningen till en sådan ryms i nanomaskinen."

Jag suckade invärtes. Det var en gammal idé och den hade kunnat fungera bortsett från att det fanns snabbare tekniker med bättre material. Även om nanomaskinerna var aldrig så snabba kunde de inte tillverka processorer snabbare än en materielaser styrd genom en holografisk lins. Kisel hade inte heller den stryktålighet som kunde få kunderna att överge billiga kretsar. Jag vände mig mot algoliten fast besluten att säga honom sanningen. Han tittade förhoppningsfullt på mig med sina stora prismatiska ögon. Jag sade:

"Ge mig ett prov på dina nanomaskiner så skall jag titta på dem tills imorgon."

Jag suckade när jag satte mig i soffan i min lägenhet. Nanomaskinerna såg ut som vit sand. Jag kunde möjligen lura någon knarkare att det här var hans favoritdrog men att sälja det till någon annan skulle inte bli lätt. Jag skruvade på locket igen och ställde ner burken på bordet. Mitt i natten vaknade jag, det var ovanligt svalt och skönt i rummet, jag somnade om. När jag kom ut i vardagsrummet på morgonen så trodde jag knappt mina ögon. Någon hade stulit mitt glasbord och ställ dit en iridiserande skapelse i dess ställe. Bordet som stod där skimrade i alla möjliga färger, från djuprött till blått till vitt och till svart. En kopp noganoga senare så förstod jag vad som hade hänt. Jag hade andats lite oförsiktigt i burken med nanomaskiner och de hade jobbat med att göra om mitt matsalsbord till en dator hela natten, för glas innehåller en hel massa kisel. Jag testade hållfastheten på bordet och det dög fortfarande till att ställa saker på det. Jag meddelade den glada nyheten till algoliten att stationen kunde tänka sig att köpa processen med en royalty åt honom. Däremot talade jag inte om vad vi tänkte använda den till. Samma dag slöt vi ett avtal med möbelindustrin som gav oss en inte oansenlig summa pengar. Storsint som jag var lät jag numeriska få tio procent av summan i anslag till nya datorer. Tjänster och gentjänster. En tjej därifrån var och tittade på mitt bord. Hon programmerade om det till att beräkna när och vilka kanaler jag skulle se för att få min favoritserie med ett års samlade avsnitt i kronologisk ordning under en veckas tid. Den visas med repris på så många kanaler med olika tidsförskjutning att jag har vetat att det borde vara möjligt. Dock hade jag hört att min gamla dator var för klen om jag ville söka i det galaktiska medieutbudet. Nu var min nya bordsdator inte så snabb men den var parallell och enbart inriktad på en enda uppgift, att hitta mina favoritprogram...

Det var fortfarande onsdag. Jag gjorde ett besök på den fysikaliska avdelningen. En uppretad kund stod och trätte med en av teknikerna.

"Vad är det som händer här då?", frågade jag dem. Teknikern vände sig med en min av lättnad mot mig.

"Jo, gentlevarelsen här påstår sig ha en last med magnetiska monopoler och jag har kört den genom vår testmaskin men den säger att det inte ens är en magnet. Och, hrmm, testprovet försvinner på vägen." Jag tittade på vår testmaskin, den gör en del standardtest som fältstyrka och supraledningsegenskaper.

"Stoppa i ett nytt prov. Jag vill se vad som händer." Teknikern stoppade i en liten sfärisk metallblänkande klump. Den sögs in i maskinens innandömen och den magnetiska fältstyrkan vid rumstemperatur mättes. Sedan började kylanläggningen gå igång och andra mer avancerade test startade. Plötsligt hördes ett ljudligt PLING. Maskinen meddelade nu att provet inte längre var magnetiskt men inget prov matades ut när programmet var klart.

"Det här verkar som ett fel i testprogrammet", sade jag till teknikern och kopplade upp mig mot leverantören till maskinen. På supportavdelningen hade de aldrig hört talas om felet.

"Det där felet är inte möjligt, ni måste ha testat ett instabilt material eftersom provet inte fanns kvar i slutet av testet. Vad som än har hänt så är det inte vår maskin som har gjort fel." Jag bad dom att skicka mig ett flödesschema för hur maskinen fungerade för säkerhets skull.

"Visst, det är inget fel på er maskin men det skulle underlätta för mig att ta reda på vad som egentligen hänt." Flödesschemat var i själva verket en förtäckt reklamfilm där man fick se hela processen. Filmen avbildade maskinen ur perspektivet att man var ett prov som genomgick alla tester. Jag snabbspolade allt reklamsnack tills jag kom fram till momentet där de kylde ner provet för att testa supraledning. När provet blivit supraledande accelererades det först i ena riktningen genom ett rör, bromsades in efter halva sträckan, och for sedan tillbaka. Nu visste jag vad som hade gått snett. Styrningen var utformad för en magnetisk bipol och vårt prov hade genom en miss i programmet fortsatt genom röret med ökande hastighet för att slutligen... Jag och teknikern kastade oss över maskinen för att utröna vart röret slutade. Det var riktat mot den motsatta väggen från där vi stod och den var full med misstänkta hål.

"Vem jobbar på andra sidan väggen?", frågade vi varandra och rusade mot dörren till nästa rum. Turligt nog testade man roterande magnetfält på andra sidan. De fragment som fattades svävade som ett litet asteroidbälte i luften kring centrum av det roterande magnetfältet. Jag vände mig tillbaka till varelsen som otåligt väntade i det andra rummet.

"Testerna är klara. Vi är beredda att godkänna dina prover som genuina magnetiska monopoler. Du skulle inte vilja sälja några stycken till mig privat? Jag känner till ett företag som skulle behöva felsöka sina program."

(Nej, jag är inte så hämndgirig att jag skickar prover utan att varna dem först. Men om de vägrade betala för skadorna med hänvisning till att det inte var fel på deras program så tänkte jag personligen tvinga dem att köra ett test med sin stora modell. Den borde bli en riktigt skaplig inomhuskanon.)

Torsdagar är alltid den mest aktiva dagen i mitt yrke. Man kunde tro att det borde vara måndagar eller någon annan veckodag men problemet beror på att rymdfarten ser ut som den gör. Kunderna vill naturligtvis vara här tidigt på måndagen (eftersom vi är lediga från lördag till plandag), men innan hälften av dem har fått dockningstillstånd så är det redan torsdag och då väller samtliga in genom slussarna.

Jag sprang omkring på stationen som en galen surdu och önskade att jag hade mer tid att blidka upprörda känslor på de olika avdelningarna. Zahile kom in genom dörren just när jag hade gått hela ronden och åter satt mig på mitt kontor.

"Jag har en försäljare här som säljer en vara med säkerhetsklass fem." Hon ruskade urskuldande på huvudena. "Ledsen, jag ser att du just hunnit sätta dig."

Jag log uppgivet. "Det kan inte hjälpas. Regler är regler." Jag var mot min vilja intresserad. Säkerhetsklass fem innebar att det måste hanteras av en tjänsteman av diplomatgrad eller högre. Det är inte så konstigt när man betänker att teknik av säkerhetsgrad fyra är all teknik som genom misstag kan förstöra stjärnhopar. Säkerhetsgrad fem kan med lite otur släcka en galax. Ingen nu existerande ras förväntas experimentera med teknik på nivå sex men det hörs lite rykten ibland. Universum har dock inte slutat fungera än så det är som sagt bara rykten.

Mötet med försäljaren var ett antiklimax.

"Hej, du kanske inte har hört talas om mitt företag, vi säljer vacuumtermosar." Jag dolde snabbt min besvikelse och fnös artigt mot honom.

"Förlåt mig, varför är era termosar klassade som en femma?" Han ruskade på axlarna.

"Ja, personligen tycker jag det är onödigt. De är så säkra att de har en garanterad inneslutningstid på en miljon år. Men exiterat vacuum kan under fel förhållanden vara ganska farligt för den omgivande rymdtiden." Aha, nu började jag förstå. Exiterat vacuum är inte något för den som vill prata med pipig röst. Precis som en kärnladdning kan tända på en planets atmosfär så kan under speciella omständigheter exiterat vacuum starta en kedjereaktion i den omgivande rymden. Jag slog på sekretessknappen så att inte någon förbipasserande skulle höra vårt samtal. "Låt mig dra teorin bakom vacuumkvantfysik så att vi talar om samma sak här... Vacuum eller rymtid har liksom elektroner ett antal lägen det kan anta. Eftersom mer energi förenklat innebär mer massa så går tiden långsammare vid högre nivåer. Att gravitationen är en så svag kraft beror på att partiklarnas energi är liten relativt vacuumets energi. Vid tillräckligt stora energinivåer så lämnar vacuumet sin omloppsbana och rymden lämnar tiden likt en elektron gör sig fri från sin atom. Ingen vet vad som i så fall händer men den vanligaste teorin är att rymden kommer att plumsa ner någon annanstans i tiden och bilda ett nytt universum." Jag pustade ut och väntade på försäljarens respons. Han ruskade på huvudet.

"Nej, något så ambitiöst som att skapa nya universum ägnar vi oss inte åt. Vi hjälper varelser som behöver mer tid. Och vi har tagit fram alternativ till att byta kvantnivå för den som vill köpa en billigare produkt med färre risker. De här provexemplaren här t.ex. innehåller kylt vacuum. Genom att ändra takten som materia/antimateriapar skapas i vacuum kan man gradvis kyla det tills det innehåller mindre energi än vanlig simpel rymd. Du förstår naturligtvis vad det innebär..." Jag förstod. Inuti termosen gick tiden kanske dubbelt så fort som utanför. Det fanns tillämpningar där det kunde vara väl värt pengarna. Han fortsatte sitt försäljningssnack.

"Det finns företag som köpt hela fabriksrum av oss för att hinna ut med en produkt före konkurrenten, som vi brukar skämta till det i branschen, tid är pengar." Arrrgh, hans skämt var nog nivå två om inte värre. Han hade dock en rätt att sälja sin produkt. Jag gav honom de nödvändiga digitala stämplarna som talade om att han hade tillstånd att sälja tekniken till några få utvalda multistellära företag. Dock bara lätt kylt eller upphettat vacuum. De mer avancerade modellerna var helt enkelt för farliga för att köras i en tätbebyggd del av galaxen som det här ändå var. Han verkade inte alltför besviken så jag antar att han hade förväntat sig precis det svaret. Vi skildes som vänner, jag förlät honom allt efter att ha njutit av en tre gånger längre lunch än vanligt. Det var en väldigt trevlig och avslappnad affärslunch i en av hans demonstrationstidskapslar.

Fredag var jämfört med föregående dag väldigt lugn. Inte förrän på eftermiddagen var det någon ur personalen som behövde hjälp med en krånglig kund. Det var en av de där varelserna som har en hopplös produkt men behöver få veta det på ett skonsamt sätt. Den blåfärgade lilla tripoden höll stolt upp en spiralformad tratt. Den såg mest ut som något slags bombastiskt dryckeshorn. Helt i stil med vad en primitiv barbar skulle gilla. När han fick syn på mig började han genast tala för sin vara.

"Det här är en katalytisk atmosfärsrenare som jag tillverkar. Insidan av tratten är porös och fylld med katalytiska molekylbindare. Om restprodukter i rymdskeppets atmosfär såsom koldioxid och vatten byggs upp är den här uppfinningen precis vad man behöver för att omvandla det tillbaka till etanol och syre. Allt den behöver för att fungera är värme." Mannen var uppenbart yzbek och van vid en atmosfär av etanol, syre och kväve. Det är en vanlig ide för nykomlingar i rymden att uppfinna atmosfärsförbättrare som var idiotsäkra och inte krävde ström eller tillförsel av grundämnen. Rädslan för att bli strandsatt i rymden finns hos de flesta raser som behöver andas. Nu var dock inte frågan om han kunde sälja prylen till en annan varelse av sin egen ras. För att göra det behövde han inget tillstånd från oss. Vi lägger oss inte i någon regerings interna teknikrelationer. Vår jurisdiktion är utbytet mellan civilisationer. Varan måste dels vara godkänd att sälja till andra raser och dels vara säljbar. Det kan finnas hinder som att en bättre teknik redan är registrerad eller att den helt enkelt inte är intressant för någon annan ras. I det här fallet lutade det åt att den var helt ointressant för alla utom just yzbeker. Frågan var, kunde jag komma på något användningsområde för en katalysator som drevs av värme, koldioxid och vatten? Plötsligt kom jag ihåg att det fanns några varelser på dataavdelningen som brukade dricka en blandning som passade perfekt. De kallade den för "kola" om mitt minne inte svek mig.

"Hallå, datavdelningen, kan ni skicka upp de där killarna som staplar rödvita burkar på bordet bredvid sina terminaler?" Efter bara några minuter kom tre tekniker springande. Två av den rosa sorten och en av den gulaktiga.

"Hej, jag har en kund här med en katalysator som vi behöver testa. Har någon av er en burk med varm kolsyrad kola?" Jag berättade för dem vad resultatet borde bli och sa att jag ville veta verkningsgraden på katalysatorn för att kunna göra en riktig bedömning. De verkade glada att vara till hjälp, om jag var någon bedömare av jordlingar. Ja, faktiskt riktigt entusiastiska. En hällde några burkar varm kola genom tratten och en annan höll en tillbringare under för att fånga upp resultatet.

"Jo, ursäkta Zed, men jag och mina polare kan bedöma mängden etanol i provet utan att vi behöver springa till labbet med det." Jag ruskade på axlarna.

"Visst om ni sparar tid så..." En av dem tog en mugg och smuttade försiktigt på blandningen.

"Hrrf, trettiofem procent etanol. Smaken är kvar och kyld är den också. Något avslagen utan kolsyran men syret ger definitivt en kick om man andas in ångorna. Prova grabbar!" De samlades runt bägaren. Jag tittade åt yzbekens håll och visade med miner att inte heller jag förstod något av vad de höll på med. Jag bestämde mig för att avbryta provsmakningen.

"Jaha, ni sade trettiofem procent eller hur? Jag tror att det innebär att verkningsgraden är för låg och att den här katalysatorn inte går att sälja till någon. Håller ni med?" De skruvade lite på sig. En av dem harklade sig och sade:

"Nja, jag tror faktiskt att du skulle kunna sälja den här som dryckförbättrare i ganska stora mängder till oss jordlingar. En bättre katalysator skulle vara för mycket av det goda." De fnissade. Vad hade det tagit åt mina tekniker? "Fast du bör fortsätta att kalla den yzbekisk atmosfärsrenare. Den kommer att vara lättare att sälja under det namnet." Jag förstod fortfarande ingenting. En överordnad har dock möjligheten att delegera ansvaret.

"Okej, ni får ta hand om det här. Ge yzbeken standardprovision på försäljningen och sälj så mycket ni kan på det sätt som ni finner bäst."

Till min förvåning sålde den yzbekiska atmosfärsrenaren i stora mängder i cirka en månad. Sedan blev det plötsligt slut efter det att deras regering förbjudit dem att köpa fler. Antagligen något med importrestriktioner. De flesta regeringar är lite kinkiga när bytesbalansen bara går åt det ena hållet...

Av Alf Rynefors