Jag lättar lite på trycket på gaspedalen när jag passerar kommungränsen strax norr om skylten till Virums säteri. Snart har jag avtagsvägen till Solstadström ner till höger. Det här skulle bli hemma: Västerviks kommun och Tjustbygden.
Året är 1981, måndagen den sista augusti och jag är på väg från Kalmar för att börja arbeta i Västervik på måndagmorgonen. Det här är början på min resa till och i Tjustbygden, en resa som fortfarande pågår.
Här tänkte jag mig några månaders arbete för att så snart tillfälle gavs återvända till den större staden Kalmar. Men det blev inte så, jag blev så förtjust i Tjust att jag valde att stanna.

Jag hade ofta passerat här, på gamla Riksväg 15, sedermera E66, numera E22:an, på min väg mellan Kalmar och Stockholm. Svischat förbi, som man gör, bråttom till tankning och en korv i Söderköping, eller hemåt. Men den här gången var jag lite nyfiken på min nya hembygd och jag minns fortfarande hur jag började se mig om med intresse sedan jag passerat kommungränsen den här sensommarkvällen. Jag upptäckte plötsligt vattnet på båda sidor om vägen. Skogsdungar, hagar och ängar. Husen längre bort i skogsbrynet. En vägskylt: Glabo. Och Gladhammar. Klart man blir glad då, och känner sig välkommen.
Så småningom skulle jag upptäcka mer och mer av Tjust rika natur på mina resor runt i kommunen i tidningens tjänst.

Jag färdades från stan till Loftahammar och Källvik. Stenhällarna vid Flatvarp gjorde ett outplånligt intryck, och dit har jag återvänt gång på gång. Jag besökte Väderskär och Vidö ute i skärgården och ville genast flytta ut.
Sommaren därpå gjorde vi en veritabel upptäcktsresa i den vackra Uknadalen med sitt betagande landskap. Ett besök på Odensviholm en gång slutade med ett dopp i Kyrskjön och en blick bort mot skogskanten på andra sidan sjön.
Numera kommer hemkänslan så fort vi närmar oss Helgenäs och Tindered och vägen till Falerum norrifrån. Äntligen hemma, även om det är flera mil kvar.

I Tjustbygden finns hela Sverige. Ja, faktiskt. Har ni inte tänkt på det? De djupa skogarna inåt landet, det kuperade landskapet, dalgångarna och de öppna fälten längre ut mot kusten. Skärgården med både lövskogsdungar, fur och en, och kala klippor ute i yttersta havsbandet.
Det är en gåva att få bo i en sådan omgivning. Att hitta här är att känna sig hemma.
Så många gånger jag åkt iväg på små grusvägar med fotografen för att träffa en bonde, en lanthandlare, en dagmamma eller en annan märkvärdig och speciell människa. Vi får en vägbeskrivning och vi tror oss hitta. Men var ligger Marsgölehult, Karrum, Stämshult, och Bjulebo? I letandet får vi på köpet upplevelser av vår omgivnings natur som berikar våra liv.

Ge dig ut. Se dig om, i glädje över vad vi har. Stanna till vid kanten av vägen och stig ur bilen och andas. Lyssna på tystnaden över fälten och suset från skogen, kornas betande i gräset och en rovfågels vingslag.
Ta med dig kaffekorgen och slå dig ner på en sten i hagen eller i gläntan i skogen där solen tittar ner.
Gå barfota på stenhällarna som slipats av havet i tusentals år, och känn hur lena de är. Lägg dig ner i gräset och blicka upp mot molnen som drar förbi den här högsommardagen. När det kittlar på benet är det bara en nyckelpiga som gör sin visit.
Naturen är inte farlig.
© EVA JOHANSSON

åter till startsidan