Ombord



		Till M/S Vikingland, M/S Arizona, M/S Kratos, startsidan Till sjöss 1974-77 Jag bestämde för att gå till sjöss då yrkesvägledaren tyckte att jag skulle utbilda mig till sjuksköterska eller lärare för att det passade begåvade flickor. Det passade inte mig. Därför valde jag i stället Sjöbefälsskolan i Kalmar och telegrafistutbildningen där. Som telegrafist är jag den administrativa avdelningen ombord på fartyget. Alla som arbetar på en svensk båt ska mönstras på, d v s registreras på sjömansförmedlingen. När man åker hem mönstras man av. Det där sköter jag, liksom att skriva ny besättningslista så fort någon förändring skett. Jag räknar löner, skriver alla papper som ska vara i ordning till varje hamn, sköter kontantutbetalningar till de anställda och beställer valuta till detta i förväg. Jag sköter kommunikationerna med land, både med rederiet och med hamnen vi är på väg till. Och ordnar med telefonsamtal för dem som vill ringa, vilket sker via radiotelefoni. Så här var det när jag var till sjöss på 70-talet. Idag är det nog mycket som är annorlunda. Man kommunicerar nu via e-post i stället t ex. Då var det telegram via Göteborgradio som gällde, eller maritex, d v s marin telex, och vhf-telefoni utmed kusterna. Varje fartyg har en anropsssignal på fyra bokstäver och Arizona hade SIPD. Kratos hade SGFN, om jag minns rätt. Göteborgradio hade anropssignalen SAG. Telegrammen sänds med hjälp av morsealfabetet, korta och långa pip. SAG = ... .__ __ __. (minns jag rätt??)
			Ofta hade vi fint väder när vi åkte på värmen. De första resorna med Arizona gick till Västafrika och då kunde man sola ute på däck på middagsrasten.
		Att arbeta ombord på ett fartyg innebär att man lever tätt ihop med en grupp människor man som regel inte känner i förväg. Oftast var vi 25-30 personer ombord och kanske hade jag seglat ihop med 10-15 av dem när jag kom ombord, åtminstone efter min första resa på Arizona och på Kratos. Glada återseenden i de flesta fall, en och annan kunde man vara utan men det var få. Flera kom jag att betrakta som nära vänner under tiden till sjöss, men det förekom ingen kontakt i land. Då ville man ägna sig åt sin egen familj och sina gamla vänner och så kände nog de flesta. Det var att leva två liv, ett ombord och ett hemma. Ibland kändes det svårt att kombinera det här och efter tre år till sjöss kände jag att jag ville gå iland, vakna i min egen säng varje morgon, läsa morgontidnignen och gå till ett vanligt jobb och vara ledig på lördag-söndag. Det som avgjorde att jag gick iland för gott var dock en storm på Nordsjön under min sista resa på Kratos, då ett annat fartyg gick under norr om Skottland. Själv var vi på väg till Immingham längre söderut.
			Så har kunde det vara när det var blåsigt och kallt. Här är M/S Arizona på väg över Nordatlanten en januaridag 1977, innan det började storma. Då blev jag sjösjuk.
		Arbetet till sjöss innebar att jag fick se en stor del av världen. Jag tror att jag har besökt omkring 40 länder, de flesta av dessa under min tid till sjöss. Vikingland och Arizona som var styckegodsare låg länge i hamn, ofta i dagar, några gånger i flera veckor. Då fick vi möjlighet att göra utflykter i land för i hamn var man ledig på helgerna. Mest spännande var det i Västafrika, med en kultur jag inte kunde föreställa mig hur den var innan jag kom dit. Jan-Åke Börjessons sjösida hittar du här Honkens sjösida för alla som vill hitta gamla medseglare. Till M/S Vikingland, M/S Arizona, M/S Kratos, startsidan