"Liflig till naturen och van att obetingadt lydas hade grevinnan Posse ej lätt att tåla motsägelser och brusade då ofta upp hvarföre hon nog fruktades af omgifningen, ehuru hennes stora godhet och varma hjärta var dem välkänd." Så beskrivs grevinnan Wilhelmina Posse, född 1801 och den som för alltid satt sin prägel på egendomen Hornsberg.
 
Wilhelmina Posse växte upp på Forsby, bodde som gift med greve Claes Fredrik Posse på Fågelvik, och hade Hornsberg som sitt änkesäte i 35 år. De tre gårdarna ligger som en treenighet i den allra nordligaste delen av Tjustbygden, på gränsen mellan Småland och Östergötland.
Efter att hennes andre make dött 1839 beslutade hon sig för att lämna Fågelvik där de levt tillsammans. Hon var då 38 år. Hon lät stycka av Hornsberg och bygga en ny huvudbyggnad, den som ännu står kvar. Vid avstyckningen av Hornsberg från Fågelvik behöll hon öarna ute i havet. Här levde hon fram till sin död 1879.
1844 flyttade hon till Hornsberg. Hon bad den nye ägaren prins Karl om tillstånd att få ta med sig lusthuset från Fågelvik, där greve Posse legat på lit-de-parade efter sin död 1839. Prinsen lär ha svarat: "gärna för mig, ta skräpet". Lusthuset placerades på en ö i sjön Rånen mittemot bostadshuset.
Lusthuset är en liten pärla. Det byggdes på 1780-talet och fick takmålningar av Johan Pasch, en av rokokotidens stora konstnärer. Enligt historikern Petter Åkerman ska här också finnas det enda kända porträttet på Johan Helmich Roman som var en ofta sedd gäst på Fågelvik.
Wilhelmina förde också med sig stora delar av biblioteket på Fågelvik till Hornsberg, det som nu finns på Kunskapskällan i Västervik.
 
Sträng men god
Hon blev legendarisk under sin levnad på Hornsberg. Där kallades hon för moster Mina. Många historier berättas om henne från den tiden, flera av dem återgivna av Ada Rydström i hennes böcker om Tjust. Här beskrivs Wilhelmina som både en elegant världsdam, en omtänksam förvaltare av sitt gods, en duktig husmor och en god kvinna. "Hon höll sträng ordning över allt och hade stora fordringar på tjänare och underlydande men var också för alla den ömma, moderliga vännen" skriver Ada Rydström.
Hon höll sin enda dotter Sophie mycket kär, och hade ofta ungdomar som gäster i hemmet. Dottern gifte sig med Claes Magnus Lewenhaupt på Claestorp i Sörmland. Även hon kom som änka att bo på Hornsberg fram till sin död 1885.
 
Brev och recept
I dag kan vi läsa Wilhelminas recept, middagsmenyer och reverser, brev hon fick och dikter som tillägnades henne.
I breven tilltalas hon "Min bästa Mina" eller "Högvälborna Grefvinna!" I samlingen finns bland annat två brev från maj 1842 och juni 1843, skrivna av någon som heter Beata Maria. Det är tiggarbrev skickade till grevinnan på Hornsberg, från en som det verkar obemedlad högättad dam.
Samma år, den 11 september 1843 har hon fått ett brev från Anders Lindgren som tackar för hjälpen till sig och systerdottern " och dess barn i sitt värnlösa tillstånd" och skriver om grevinnans "nåd och moderliga omsorg".
 
Hushållet
När hon levde som änka på Hornsberg hade hon ett stort hushåll, omkring 50 personer åt vid hennes bord varje dag, både anställda, släktingar och vänner. I en odaterad supémeny kan vi läsa vad de åt: buljong och småpastejer, stuvade kastanjer och späckad kalvbräss, kycklingbröst med champinjoner, späckad köttfärs med stuvad sparris, kall skinka med sky, äggomelett med tryffel, kalkon med sallat, och till slut frukttablette med krokan.
Här finns flera av hennes egna recept, både på brännvinsdricka, middagsmat och kakor. Receptet på turinerbröd har hon fått av sin syster Marie-Louise står det på baksidan. Hon samlade recept precis som du och jag gör.
Hon tog sig också an de sjuka och medellösa. I sitt stora apoteksskåp i hallen hade hon burkar och flaskor med medikamenter och hon agerade själv både läkare och apotekare. I hennes efterlämnade papper hittar vi nedskrivna huskurer och botemedel. Mot diarré förespråkar hon stärkelsevälling eller "sirap smaksatt med någon slags kryddor" och hon har medel mot lungsot och hosta.
 
Hennes liv
Genom handlingarna och nedskrivna berättelser får man bilden av en kvinna som levde ett rikt liv, i både timlig och själslig bemärkelse.
Även om hon aldrig skänkte feminism och jämställdhet en tanke praktiserade hon det, utifrån sina egna förutsättningar. Trots att hon bara var 38 år, med en 15-årig faderlös dotter, när hon blev änka andra gången gifte hon aldrig om sig. I stället valde hon att leva sitt eget liv, med inriktning på kultur och sällskapsliv.
Så vitt jag kan förstå saknade hon inte kavaljerer och friare, åtminstone att döma av brev och biljetter bland hennes efterlämnade handlingar. Jag hoppas hon fann nöje i deras uppvaktning, kanske fick hon en och annan glädjestund därav.
Visst levde hon ett skyddat och uppburet liv, i överklassens hägn. Hon saknade inte penningproblem, men de löstes genom lån och reverser inom släkten. Någon risk för att hon skulle ställas i verkligt trångmål fanns knappast.
Hennes värld befolkades av en lång rad människor som aldrig fick något eftermäle; torparna, fattighjonen, pigor och drängar, kopojkar och hantverkare. Men tack vare hennes räkenskapsböcker kan vi i alla fall få en liten inblick även i deras liv.
 
©EVA JOHANSSON
 
Fakta/Wilhelmina Posse
Född 1801, död 1879
Född Lybecker på Forsby.
Först gift med generalmajoren Gustaf Bergenstråhle 1823-1829, sedan med greven Claes Fredrik Posse 1832-1839.
En dotter, Sophie, född 1823 och gift med Claes Magnus Lewenhaupt.

åter till startsidan

Åter till Att skriva

Slotten och herrgårdarna i Tjust har till stor del präglat bygdens liv ändå in på 1900-talet. De stora godsen ägdes och brukades av ett antal släkter med korsvisa förbindelser i generation efter generation. Under den här tiden, när samhället var uppdelat i andra skikt än i dag, och respekten för överheten togs för given, var livet annorlunda i vår bygd. Klyftan mellan rika och fattiga kan i dag vara svår att föreställa sig, även om många berättelser från den här tiden vittnar om godsherrarnas omsorg om sina underlydande.
 
Här var makt och rikedom koncentrerad under en lång följd av år.
 
I vår bygd finns ett relativt stort antal stora gods. Uppe i norr Fågelvik, Hornsberg och Forsby. Vi har Vinäs med sina medeltida anor, Åkerholm, Nygård, Odensviholm, Stensnäs, Blekhems slott, Casimirsborg, Gränsö slott, Helgerum och Sundsholm. Och fler därtill.
Släkterna som ägde och befolkade godsen var Posse, Lybecker, Bergenstråhle, Key, Lewenhaupt, Raab, Horn, Gyllenstierna, Dichman, Hamilton, Granshoug, Fleetwood, Risellschöld, Cederbaum, Adelswärd och några till.
Mycket av den här tidens liv och leverne är dokumenterat och känt. Ada Rydström berättar i sina sju böcker om Tjust om godsens historia och om ägarna. Hon berättar om bjudningar och baler, jakter och bröllop, om hur familjerna umgicks och hur de omhuldade sitt gårdsfolk, även om det ibland sticker fram antydningar om mindre passande beteenden. Dock får man känslan av en evig idyll där alla visste sin plats. Utom en och annan, som till exempel äventyraren Arvid Posse.
 
Naturligtvis var verkligheten betydligt mer nyanserad än så.
 
Kulturlivet frodades på herrgårdarna och slotten. Gunnar Wennerberg vistades ofta hos sin dotter på Odensviholm. Carl Michael Bellman hade varit en tidigare besökare. Fågelvik gästades flitigt av Johan Helmich Roman då det ägdes av riksrådet Arvid Horn, en upplysningstidens kulturmänniska.
På Fågelvik, Hornsberg och Forsby samlades digra bibliotek med böcker som i dag utgör en verklig skatt och som donerats till Kunskapskällan i Västervik.
I dag kan vi ta del av handlingar och böcker, om vi ger oss den tiden, och få en inblick i en annan värld. Utan vår historia har vi ingen framtid.
 
©EVA JOHANSSON