Till deckare Nya maj 2003!!
Till drömmen om fritidshuset
Till Tillvarons atlas
Till Nostalgiboken
Till Marilyn Monroe
Till Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Den måste läsas!
Till En bok om att läsa landskapet
Till tidigare boktips
Till Peyton Place av Grace Metalious
Till Boken om Edsbruk

Magnus Mills: Tre kom till kungen. Ännu en bisarr komisk historia har han hittat på, författaren Magnus Mills i England. Den nya boken handlar om en man som bor i ett plåthus ute på den blåsiga slätten. Den handlar också om hur en sekt bildas och upplöses och om vad som kan hända när människor kommer tillhopa. En man, som vi inte får veta namnet på, bor ensligt i ett plåthus med några andra liknande själar på lite avstånd. Under berättelsens gång förändras deras tillvaro totalt. Den måste bara läsas. Den är helt i Magnus Mills anda, och vad man kan förvänta sig. Han har skapat en nästan egen genre av egendomliga historier befolkade av människor som är på samma gång galna och kloka, förutsägbara och överraskande. Och flyhänt och träffsäkert berättat.

Ami Lönnroth: Linda och Louise. Journalisten Ami Lönnroth berättar i sin debutroman om en mor och hennes tre döttrar. Vi möter dem allihop första gången i september 1983, och sista gången på senhösten 2001. Det är lätt att känna sig hemma i denna generationsberättelse, som spänner över i stort sett hela 1900-talet och in i det nya millenniet. Döttrarna är 40-talister och typiska för sin tid. Vi lär känna dem i den begynnande medelåldern på 80-talet, med allt från tonårsbarn till ofödda i magen.20 år senare har livet stabiliserats för några av dem, men blivit desto svårare för andra. Livsbanden vävs ihop, och ibland slits de åt olika håll. Förlåtelse och livsinsikt finns hela tiden i centrum. Tidsandan är komplett och träffar helt rätt, både nu och då. Romanen speglar våra föreställningar i samtiden och sätter politiska skeenden i sitt sammanhang, tillsammans med berättelsens fiktiva händelser. Det är skickligt skrivet och engagerande läsning med språklig njutning.

Kerstin Thorvall: Upptäckten. "Kära Kerstin! Du håller verkligen stilen, fast du blivit gammal, krasslig och besvärlig. Men du är ändå bäst." Så skulle jag skriva till Kerstin Thorvall om jag skulle skriva ett brev till henne och tala om vad jag tycker om hennes senaste bok, Upptäckten. Hon är en lysande berättare, i all sin egen ömklighet. Kerstin Thorvall har hunnit bli 77 nu. Hon är sjuk, hon har en neurologisk skada som gör att hon kan falla omkull, och har lite svårt att gå och klara sig själv hela tiden. Därför måste hon få hjälp av hemtjänsten. Och hon är deprimerad och får ångest.
Kerstin Thorvall har alltid varit ytterst självutlämnande, och därmed också lämnat ut sina anhöriga i sina böcker. Nu skriver hon om följderna, det pris hon får betala när hon sitter ensam. Det är så sorgligt. Men också begripligt. Hon rannsakar sig själv som mamma och konstaterar att hon satt sig själv framför barnens behov och inte begripit hur de känt det när de var mindre.hon skriver så bra. Så flyhänt och lätt och det är en fröjd att läsa, mitt i eländet. Man både skrattar och gråter, men mest gråter. Över hennes trotsiga själviskhet och aningslöshet, den knäckta livsglädjen som bara skymtar ibland, och frustrationen över minnenas tyngd.

Justin Cronin: Mary och O'Neil. En roman som inte är en roman utan snarare en samling noveller utgör en utsökt och lysande debutroman. Amerikanen Justin Cronin, språkvetare och professor vid LaSalle universitet i Philadelphia, skriver om livet utan större dramatik och med en verklig värme och närhet till sina romanfigurer i sin debutbok. Vi möter den unge O'Neal första gången 1979 när han är på college och hans föräldrar dör i ent rafikolycka. Sedan får vi följa honom fram till idag. Han studerar, reser, börjar jobba som lärare, gifter sig emd Mary och får barn. Allt det där vanliga som de flesta av oss upplever i livet. Hela livet bär han med sig den starka upplevelsen det innebar att mista sina föräldrar i ungdomen, och den påverkar honom i hans fortsatta liv. Den får honom att bli en ibland grubblande och inåtvänd person, men övermannar honom. Här behövs ingen spänning eller större dramatik, den ömsinthet och visdom som boken förmedlar är tillräckligt för att fängsla läsaren.

Kristina Olsson: Det som ingen ska veta. Det ganska händelselösa livet förändras drastiskt för den medelålders Pia Hansson när hennes dotter bestämmer sig för att konfirmeras. Pia är ett barn av 70-talet och utan kyrkliga traditioner. När hon och Bengt gifte sig för 25 år sedan valde de en borgerlig vigsel i Köpenhamn. Prästen är inte vem som helst utan en rabiat kvinnoprästmotståndare. Givetvis blir det diskussioner hemma. Sedan träffar hon präster och blir som bortkollrad. Plötsligt är hon utan sans och vett och blir besatt av prästen med det fasta handslaget. Det här pågår under hösten och hennes femtioårsdag passerar i kaos och nästan utan hennes närvaro. Hon blir sjuk och inåtvänd och både väninnor och familj oroar sig. Kristina Olsson beskriver denna gradvisa förändring med subtilitet och finess. Vi vet inte riktigt hur förändringen sker. Men det är mycket skickligt berättat. Hon har en förmåga att även i sina tidigare romaner gestalta det som är en udda sida hos människan, men som också ger liv och särskildhet.
I romanen möts det vanliga och triviala med det utanförstående och svårförståeliga. Hur kan Pia reagera som hon gör, en klok, vuxen och mogen kvinna? Kan vi alla dras in i skeenden vi inte behärskar och vad händer då? Boken väcker existentiella frågor men har också en lite raljerande och roande underton. Den är mycket välskriven och Kristina Olsson har en stor berättartalang, med blick för det speciella. Det som vi andra inte alltid ser utan står oförstående inför.

Michael Moore: Korkade vita män. Boken inleds med det senaste amerikanska valet 2000. Visst minns ni valdramatiken när det stod och vacklade mellan Bush och Gore, och valet avgjordes genom rösterna i Florida. Till slut fick vi veta att trots att fler hade röstat på demokraten Gore var det ändå republikanen Bush som utsågs till segrare, tack vare valsystemet. Michael Moore berättar också om hur rösträkningen i Florida manipulerades av Bushtrogna och menar att presidenten olagligt ockuperar Vita Huset. De avslöjande detaljerna kan ge vem som helst skrämselhicka som tror på USA som försvarare av demokratin i världen.
Michael Moore kallar USA en bananrepublik. Det är det amerikanska samhället han visar oss, i en lång rad hårresande fall av orättvisor och missförhållanden. Den speciella humor han använder sig av gör att man fångas av hans framställning.
På Michael Moores hemsida www.michaelmoore.com finns ett bonuskapitel till boken, skrivet efter den 11 september 2001. Läs det!

2002-12-26:

Anne Tyler: Förr när vi var vuxna. Här berättar Anne Tyler om Rebecca, en medelålders kvinna, som plötsligt en försommardag ser sig själv i ett annat ljus än det vardagliga. Hon tycker att hon vet mindre nu, vid 53, än när hon var en ung student. Det är som om hon rest baklänges. Trots att hon är en medelålders, i samhället väl etablerad medborgare och mormor, känner hon sig vilsen. Så som vi alla kan göra. Hon fantiserar om hur hennes liv med ungdomsförälskelsen Will kunde blivit, om sonen de skulle haft, en som var lik sin far. Samtidigt är hon mitt uppe i det nuvarande livet där henens döde make Joe fortfarande, många år efter sin död, är levande i hennes minne. Rebecca erfar en kluvenhet och splittring som man lätt kan känna igen sig i.
Varför blev det som det blev? Vad var det som styrde valen? Anne Tylers varma och melankoliska berättelse om ett vardagligt men alldeles unikt liv lämnar inte läsaren i första taget utan lever kvar.
Trots att det inte händer särskilt mycket och det egentligen inte leder
fram till något avslut. Det är som livet är, pågående.

Joyce Carol Oates: Mitt i livet. Mitt i livet dör Adam Berendt, drygt 50 år gammal. Det är strax millennieskifte och han har hunnit leva många goda år i den fashionabla förorten till New York, respekterad och älskad av sina grannar och vänner. Hans vänner i förorten sörjer honom, både männen och kvinnorna. Men mest kvinnorna. De är många som älskade honom, och som tror sig vara den enda han verkligen älskade. Några hade utomäktenskapliga affärer med honom, andra ett djupt vänskapligt förhållande. Adam Berendt är en god människa, en botgörare. Han får sina medmänniskor att alla känna sig betydelsefulla och behövda. Efter hans död upptäcker hans vänner hur stor hans välgärning är. Genom sin död påverkar han också andra att bli goda människor, mer än de var förut.
Joyce Carol Oates är en säregen berättare, en av de stora i vår tid. Hon har en speciell blick för människorna i det moderna amerikanska samhället och ser dem på både gott och ont. Den värme och medkänsla hon förmedlar i gestaltningen av sina romanmänniskor är enastående.

Lena Gemzöe: Feminism. Detta är en handbok i feminism. Den är enkel och tydlig och läsvärd för alla, oavsett vilken ståndpunkt man intar. Man kan ju vara feminist på många olika sätt. Lena Gemzöe reder ut begreppen, och gör det väldigt bra.

Deborah Tannen: Jag säger så här för att jag älskar dig. Boken handlar inte om äktenskapets konversation utan om familjens. Om hur vi så lätt missförstår och feltolkar varandra i familjen för att vi utgår från vår familjegemenskap och självklara kärlek till varandra. På grund av denna blir det så lätt fel ibland. Det handlar både om samtal mellan föräldrar och barn, små eller vuxna, liksom samtalen mellan syskon och mellan flera generationer. Deborah Tannen är professor i lingvistik i USA och van att skriva begripligt, vilket märks i hennes bok. Ibland känns det kanske lite väl käckt och medelklassamerikanskt men säkert ligger det mycket visdom bakom. Emellertid känns hennes resonemang lite väl schabloniserade. Hon har till exempel tydliga åsikter om vad som skiljer kvinnor och män åt i samtalskonsten men personligen tycker jag att det snarare handlar om skillnad i personligheter än en könsrelaterad skillnad.

2002-10-30:

Donna Morrissey: Kits värld. Tolvåriga Kit blir i praktiken mamma till sin mamma Josie när mormor dör. För Kits mamma är inte som andra, hon är förståndshandikappad. Båda två bor hos mormor, utanför den lilla byn på New Foundland. Mormor dör plötlsigt en höstdag innan Kit hunnit fylla 13. Kit vägrar flytta från huset och tar i stället på sig ansvaret för sin mamma och sig själv. Detta är 1950-talets Kanada, på en utpost i havet dit den moderna tiden ännu inte nått. Självhushållning med fiske är det som gäller. Och småsinthet och inskränkthet. Men också godhet. För flera av byborna inser till slut att det bästa för Josie och Kit är att de kan leva kvar i sin egen miljö. Trots att boken utspelar sig på en liten plätt på jorden väldigt långt borta från oss i dag, både geografiskt och socialt, finns det en allmängiltighet och omedelbarhet som gör att berättelsen kan kännas giltig för alla. Det är en verklig läsupplevelse att möta en författares förstlingsverk när det är av den här kalibern. Hon behärskar en språklig lekfullhet som lyfter berättelsen mitt i det mycket ytligt sett svåra.

Åsa Jägerhorn: Hugg i sten. Västervik har en stark stentradition med flera stenhuggerier. Ännu fler fanns ett sekel tillbaka. Och Västervik med sin sten utgör en viktig del av boken. Men den sträcker sig också långt ut i världen, till Egypten, Peru och Påskön. De egyptiska pyramiderna är våra största stenmonument av mänsklig hand, tillkomna under åratal av mänskligt slit. Här börjar bokens resa. Åsa Jägerhorns bok är en mycket fyllig och levande redogörelse över stenen och dess betydelse för människan och i samhället. Boken är en gedigen sammanfattning av stenbyggnadskonsten, framför allt i Sverige, men med utblickar ut i världen. Med den här i handen kan man ge sig ut på stensafari landet runt.

Peter Mosskin: Är du lönsam lille vän. Boken utspelar sig i slutet av 60- och början av 70-talet. I minnesfragment berättar han om livet under de här åren, i vänsterradikala kretsar. Han reste, spelade musik, demonstrerade och jobbade på fabrik. Han var med och ordnade den första Gärdetfesten i Stockholm och ordnade musikfestival på en camping vid Siljan. Det handlar en hel del om hans resor, till exempel en resa i Sovjetunionen 1968, under helt andra förhållanden än i dag. Det handlar också mycket om hans förhållanden till och med kvinnor, i både fysisk och psykisk mening. Fri sex vid den här tiden innebar en helt annan attityd till sex än i dag. Den språkliga stilen i kombination med en stark tidsanda och en förmåga att berätta levande och engagerande, men på samma gång distanserat och tankfullt, är bokens styrka. Han är en driven författare som hittat sitt rätta element.

Joakim Langer och Hélena Regius: Kung Kalle av Kurrekurreduttön. Kapten Efraim Långstrump var negerkung på en ö i Söderhavet, en figur som Astrid Lindgren hittade på i sina böcker om allas vår Pippi. Men han fanns faktiskt i verkligheten. Åtminstone tror vi det, vi som läst Joakim Langer och Hélena Regius bok. Där berättar de om de svenska sjömannen Carl Pettersson som i början av seklet förliste utanför Nya Guinea, flöt iland på en ö i Tabargruppen, gifte sig med kungadottern Singdo från kannibalfolket och blev kung själv när svärfadern dog. Boken är som ett långt och spännande reportage om en mycket intressant människa i en annan tid. Det är lätt att förstå författarnas nyfikenhet och vetgirighet, och deras skildring är lättsamt och underfundigt berättad, illustrerad av massor av bilder både från Tabaröarna i dag och från Carl Petterssons tid här.

Margaret Drabble: Mörk fjäril. Boken är en roman om Margaret Drabbles egen mor Kathleen Marie Bloor som dog 1984. men det är ingen kärleksfull historia om en älskad anmoder. Tvärtom. Margaret Drabbles mor var en intelligent, arg, besviken och manipulativ kvinna. Det är också Bessie Bawtry i romanen, alter ego för Margaret Drabbles mor. Boken bygger på brev, fotografier och andra dokument och på författarens egna, och högst personliga minnen, men är ändå en roman. Litteraturen vimlar av goda och kärleksfulla modersporträtt. Hur många är ärliga? Naturligtvis är det modigt att skriva en sådan här bok om sin egen mor. Motivet har varit att försöka förstå henne bättre.

Oscar Danielsson: Siljans konditori. Rikard, en ung man på drygt 30, är med sin mamma Barbro och hälsar på mormor Elin i Dalarna. Hans pappa Gunnar har samtidigt åkt till familjens stuga på västkusten. Barbros och Rikards mission är att försöka övertala Elin att flytta från sin stuga i Dalarna tillbaka till Stockholm, till ett serviceboende, efterson hon börjar bli gammal. Men de lyckas inte, och åker hem med outrättat ärende. Fast de har haft trevligt. Oscar Danielsson berättar i tillbakablickar om Barbros och Gunnars liv, om deras ungdomstid innan Rikard och hans bror fanns.
Rikards föräldrar är 40-talister och var aktiva i den unga vänsterrörelsen på 60- och 70-talet. Romanen är lite spretig och undflyende. Boken är snarare en berättelse bestående av ett stort antal ögonblicksbilder, då och nu. Tillsammans ger de läsaren bilden av ett antal människor, deras inbördes relationer och deras personligheter.

2002-07-28:

Stefan Malmqvist: Rockparty. Detta är en reportagebok om Hultsfredsfestivalen, en berättelse om hur det hela började och hur det gick sedan. Om en hel del av vad som ligger bakom festivalen, om arbete och hårt slit, om vilda idéer och anpassning till kommunala krav. Stefan Malmqvist berättar rappt och lättläst och mycket känner man igen. Men genom boken blir sammanhangen klarare. Han bjuder också på en del snaskiga historier om kända musiker och vad som ibland hänt bakom scenen, om slitet och bekymren, men också om musikglädje och samarbete.

Katarina Pietrzak: Så ung? Och så duktig! Det är kvinnorna som drar det tunga lasset i samhället. Som jobbar på jobbet och jobbar hemma betydligt mer än männen. Vi inbillar oss att bara vi visar hur duktiga vi är, hur mycket vi sliter och visar vad vi kan, så ska vi få erkännande, lika lön och lika jobb. Men frustrationen som kommer när detta visar sig komma på skam, när männen ändå bara befordrar sig själva, den kan få vem som helst att känna en stor stress. Så jobbar vi ändå hårdare och tror att bara lite till ska räcka… Det är detta som Katarina Pietrzak skriver om i sin rapportbok. Mycket intressant läsning!

Inger Jalakas: Mera jävlar anamma, mamma! Nu gör Inger Jalakas ett nytt försök att ta kål på de ingrodda myterna om ensamma mammor och deras eländiga tillvaro. Hon skriver om den ensamma mammans specifika situation. Till exempel om problemet med att träffa en ny man, och vad det för med sig. Och hur man över huvud taget hittar en ny livskamrat. Och hur man sedan får det att gå ihop med de egna barnen, hans barn, och alla andra som till slut utgör den stora utvidgade familjekretsen. Det är trevligt och lättläst och, enligt författaren, gör boken inte alls några anspråk på att vara opartisk, tvärtom. Hennes syfte är att komma med glada tillrop till den ensamma mamman och visa att hon egentligen inte är så ensam.

Jörgen Gaare/Øystein Sjaastad: Pippi & Sokrates. Pippi Långstrump är filosof, i klass med den gamle Sokrates. Det menar de här två norska filosoferna. Efter att ha läst den är jag böjd att hålla med dem. Egentligen bekräftar de nog oförlösta tankar jag redan haft, efter att ha läst en stor del av Astrid Lindgrens böcker för mina barn. För Pippi, och Astrid Lindgrens andra figurer, är ju egentligen mycket kluriga tänkare av hög rang. De ifrågasätter och ställer på ända det vi vuxna tar för givet. Och det handlar om de stora livsfrågorna: varför lever vi? vad gör vi här? varför gör man på detta viset?

2002-04-20

Gillian White: Häxvaggan. Cheryl och Barry Higgins blir utsedda att gestalta den engelska fattigdomen i en dokumentärserie gjord av ett fristående tv-bolag i England. Dokusåpan om paret Higgins klipps ihop så att den ger en mycket ofördelaktig bild av de båda unga makarna, och de manipuleras in i beteenden de normalt inte skulle gått med på, Plötsligt nagelfars de av hela det brittiska folket, och mediauppbådet är efter dem som gamar på jakt efter byte. Medias häxjakt, och vad media kan göra med oss, är det centrala temat i Gillian Whites nya roman. Det handlar om hur folket blir en jagande mobb, och hur man i media i sin strävan efter sensationer inte skyr några medel och bara framhäver en sida av saken, och vinklingen blir förödande. Även om detta är en spännande roman är den mycket läsvärd, och stämmer till eftertanke.

2002-03-22

Håkan Nesser: och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. 1967 i Kumla i världens mitt dödades Kalevi Oskari Kekkonen. Han halshöggs och i hans avhuggna strupe fanns ett meddelande från mördaren. Meddelandet fick precis den effekt det var tänkt, det hindrade polisen från att lösa mordet. I sin nya roman återvänder Håkan Nesser till barndomstrakten Kumla och Hallsberg i Närke, och till sin ungdomstid. Sextonårige Mauritz Målnberg berättar historien för oss. Historien där egentligen ingenting händer, men allt ändå händer. Hela berättelsen andas 60-tal, slutet på det decennium som innebar att vi gick in i en ny tid, då 50-talet och efterkrigstiden var till ända. Den nya moderna tiden. För oss 50-talister är boken därför en säker nostalgitripp till en tid vi lätt känner igen. Det är skickligt skrivet, och mycket välskrivet. Allt känns sant.

Douglas Kennedy: Den andra kvinnan. Historien hinner alltid ifatt oss, på något sätt. Det tycks vara en devis för författaren Douglas Kennedy. Återigen har han skrivit en historia som kretsar kring detta tema. Det handlar om människor som lever med en livslögn, på ett eller annat sätt. I den nya boken avslöjas hela historien först ett halvsekel efteråt, när flera av de inblandade är döda. När Dorothy Malone i New York dött i slutet av förra millenniet får hennes medelålders dotter Kate äntligen veta den stora hemligheten i moderns och faderns liv. Det fanns en andra kvinna för hennes pappa. Efter Dorothys begravning tar kvinnan kontakt med Kate. Och historien rullas upp. En stor del av berättelsen utspelar sig under en av USA:s stora skamfläckar i sin historia, McCarthytidens hetsjakt på radikala och fritänkande amerikaner i början av 50-talet. Här ligger kanske den största behållningen av den här romanen eftersom den högst påtagligt på nytt påminner oss om vad som kan hända när fanatiker får för mycket makt. I övrigt är detta en nog så fängslande och gripande relationsroman, om än ganska förutsägbar, skriven av en författare med en tydlig berättarteknik. Douglas Kennedy kan konsten att hela tiden föra sin historia framåt, med enkla men effektiva medel.

Tawni O'Dell: Avvägar. Det är Harley som hamnar på avvägar. Han är 19 år, nästan 20, och ensamförsörjare till sina tre yngre systrar efter att deras mor dömts till fängelse för mordet på deras far. Givetvis blir detta för mycket för den unge mannen, knappast urväxt sina pojkskor. Men med sin mördade pappas jacka om sig som ett pansar mot världen tar han sig an uppgiften, "som en riktig karl".En styrka i Tawni O'Dells författande är att hon skildrar det som händer utifrån Harleys perspektiv, den unge man hon själv är långt ifrån genom att själv vara en kvinna på 35 år. Utan att kunna veta hur en 19-årig yngling i Harleys situation skulle tänka och bete sig finner jag hennes perspektiv trovärdigt, som en möjlig sanning. Därmed har hon lyckats som författare, att föra in mig i en värld utanför min egen. Det här hennes första bok, en mycket stark debut.

Nicolas Jacquemot: Inkognito. Författaren, som är etnolog och journalist, har frågat ett stort antal människor som söker kontakt på nätet om hurd et går till och vad det betyder för dem. Många av de han frågat uppger att det är spänningen att ha kontakt med en okänd som får dem att chatta. Och man är själv okänd, åtminstone har man känslan av att vara okänd eftersom det innebär vissa svårigheter att spåra någons identitet på nätet även om det går. Detta inger också en trygghet. Hans bok är ett mycket intressant resonemang kring ett modernt och relativt nytt fenomen, som vi ännu inte vet så mycket om. Även om vi alla vet att det förekommer och leder till djupare kontakter.

Heidi Julavits: Det glömda palatset. Det här är en bisarr historia om den egendomliga Bena Jonsson och hennes liv. Hennes förhållande till maken är mångsidigt. Han är otrogen, vilket hon vet om. Men hon fördrar det och fantiserar då och då om de kvinnor han träffar. Den som står hennes hjärta närmast är lille Ted, sonen som ligger still i sin säng och sover eller vid hennes bröst och diar. Bena känner på sig att något inte är som det ska och hon oroas alltmer. Bena är besatt av siffror. Hon mäter och väger sonen, flera gånger per dag. Hon relaterar allt hon upplever till siffror: lyckotal eller olycksbådande tal. Den här berättelsen liknar ingen annan. Det är en mycket välskriven historia hon skrivit, med flitigt användande av metaforer och en förmåga att sätta fingret på absurditeter och inlemma dem i historien så att det känns självklart och riktigt. Men berättelsen saknar värme, snarare är det absurditet som för den vidare.

2001-11-10:

John Irving: Den fjärde handen. De handlar om Patrick Wallingford som är en drygt 30-årig tv-journalist i USA. Vid ett reportage från en indisk cirkus blir hans ena hand uppäten av ett lejon – i direktsändning! Patrick blir känd som lejonkillen. Han strular med kvinnor och är allmänt slarvig och omogen. Han är gift men hans fru tar ut skilsmässa.
Flera år efter olyckan blir han kontaktad av en läkare som är handkirurg och som berättar att man nu fått en lämplig donatorhand. Det är först när Patrick befinner sig på sjukhuset som han får veta att donatorhandens änka kräver umgängesrätt med handen och dess nye ägare. Hon heter Doris Clausen och lever i en helt annan värld än Patricks. Med henne tar hans liv en helt ny vändning.
Det är att berätta om sådana här otroliga händelser som John Irving gör så bra i sina böcker. Han berättar så självklart om det absurda och oväntade, och gör det till en vardaglig och samtidigt häpnadsväckande historia om människans liv och leverne, om kärlek, sorg och värme.

2001-08-10:

Hasse Alfredsson: Attentatet i Pålsjö skog. Vad hade hänt om Sverige dragits in i andra världskriget? Om Tyskland invaderat Sverige, liksom Danmark och Norge? Den tråden spinner Hasse Alfredsson sin bok om som kom ut 1997. Här berättar han om några sabotörer under den tyska ockupationen av Sverige, och vad som hände sedan. Det är både spännande och fantasifullt, och samtidigt obehagligt att tänka att det kunde ha varit sant. Han är som alltid en verkligt skicklig berättare.

Fay Weldon: Big women. Den här boken handlar om en grupp kvinnor som var unga på 70-talet i flower power- och hippiegenerationen i London. Vi möter dem då, och deras barn i dag. Barnen är nu vuxna och en del av medie- och yuppieetablissemanget. Några av kvinnorna startar ett feministiskt bokförlag på 70-talet och grundarna är i dag antingen utflippade eller penningsuktande. En typisk Fay Weldon.

Majgull Axelsson: Slumpvandring. Den 16-åriga Angelica är ett vinddrivet maskrosbarn, med en mamma som inte riktigt orkar bry sig och en styvpappa som ibland sitter på kåken. Hennes mormors mormor är Augusta, vars hus finns kvar i samhället och som används av släktingarna. Bland annat den medelålders akademikern Alice och hennes syster Marianne som arbetar på fabrik. Detta är en mycket ömsint och varm skildring av de svaga, så som bara Majgull Axelsson kan berätta.

Pamela Jaskoviak: Agadir my love. En annorlunda och speciell bok. Författaren är en ung kvinna som uppenbarligen knyter ihop trådarna i sitt eget liv i den här boken. Hon berättar om 60- och 70-talets USA där hennes mamma bor med hennes amerikanske pappa. Sedan skiljer sig föräldrarna och mamman och Eva flyttar hem. Som vuxen på 90-talet söker sig Eva till en del av de platser där hennes pappa senare vistats, bland annat Mallorca. Eva är inte någon sympatisk kvinna, tvärtom, utan överger sitt lilla barn hemma i Sverige för att ge sig iväg och söka efter sina rötter. Men för henne är det nödvändigt.

Petri Mykkänen: Exist - det blinda seendet. Författaren föddes 1967 och växte upp i Ankarsrum. Numera arbetar han som psykoterapeut i Örebro.Han är reumatiker och blind och är sedan barndomen hänvisad till rullstol för att förflytta sig. Nu har han skrivit en bok om sitt liv. Det är fascinerande läsning, skrivet av en mycket ovanlig människa.
Han berättar om en barndom fylld av plågor och skräck, men också glädje trots sin svåra sjukdom. Han berättar om ständiga övergrepp då han utsatts för den ena operationen efter den andra. En del lyckade, andra som inte lett till förbättringar. Han berättar om läkare som inte förstått det barn de får uppgiften att vårda. Han berättar om frustration och uppgivenhet men också om sin starka vilja att besegra sitt handikapp. Tack vare humor och livstro blir hans liv inte bara uthärdligt utan också fullt och helt. Trots att han på grund av att han är både blind och rörelsehindrad känner sig som en fånge i sin egen kropp. Det här är en bok som bör läsas av alla, inte minst alla som har med sjuka barn att göra.

Heleen van Royen: Den lyckliga hemmafrun. Förlossningsdepressioner är i dag ett välkänt begrepp men frågan är varför de drabbar så många. En av dem är Heleen van Royen i Holland. Hon har skrivit en roman som bygger på hennes egna erfarenheter av just detta. Förlossningsdepressioner är skrämmande och farliga. Det finns knappast något farligare än en mor som inte vill ha sitt barn, som ser barnet som en inkräktare i hennes liv.
Det gör Lea Meyer i den här boken.
Efter en traumatisk förlossning tappar hon fotfästet i tillvaron och tycker sig inte längre bli sedd. Några dagar efter att hon kommit hem från BB tar hon den nyfödde och stoppar undan honom i en låda på vinden. Hennes make upptäcker vad som hänt. Psykjouren rycker ut och Lea blir tvångsomhänder-tagen i några veckor. Boken ger mig ett lite väl påtagligt intryck av glättighet och publikfrieri. Samtidigt finns det passager i historien som är omedelbara och starka och som jag utifrån egna erfarenhet direkt kan känna att detta är högsta allvar.

2001-06-26:

Karen Stolz: Pajernas värld. En varm och rar bok om en kvinnas uppväxt från 50-talet och framåt i en småstad i USA. Vi följer Roxanne i episoder som är nedslag i hennes liv under drygt 30 år. Hon har en trygg uppväxt i ett kärleksfullt hem. Men det känns aldrig sockersött, för det är inte någon entydig idyll hon lever i utan ett liv ungefär som många av oss har. Det handlar mycket om bakning av både pajer, kakor och efterrrätter och många recept följer med boken.

2001-05-06:

Ylva Elvin-Nowak: I sällskap med skulden. Den här boken önskar jag att jag haft när mina barn varit små. Då hade jag nog blivit en bättre mamma. Jag hade åtminstone kunnat förstå mig själv bättre, och därmed lättat lite på skuldbördan. För skuldbördan, den bär vi alla mammor på. Det vet Ylva Elvin-Nowak, forskare och filosofie doktor i psykologi, och med tre barn. Hon har studerat mammabeteende och mammaattityder hos ett antal kvinnor med barn. 14 mammor har intervjuats och följts under tre år. Hon skriver om den moderna familjen som en skuldfälla för kvinnorna. Vi ska jobba och försörja oss, vi ska ta ansvar för våra barn och inte låta det egna jobbet gå ut över barnen, så som pappornas jobb tillåts göra. Om ett barn inte mår bra utgår vi från att det beror på mamman, som jobbar för mycket, är för slarvig eller något annat. Det är en befriande bok att läsa när man är en mamma. Allt jag känt får jag bekräftat. Den ständiga vardagsskulden, otillräckligheten, tvivlen om jag räcker till som mamma, känslan av att lägga sig på kvällen med frågan om jag kunde gjort något bättre av dagen, gnaget och oron över barnen.

2001-04-10:

Kristina Olsson: Alldeles röd. Det är så härligt att läsa om det gamla goda 70-talet, då klasskampen ännu levde, då 68-generationen ännu inte förborgerligats, och då idealitet och solidaritet var verklighet. Det är så skönt att få idealisera den här tiden, nu när den blivit så avlägsen. Men idealiserar, det gör inte Kristina Olsson i sin nya roman. Nej i stället berättar hon rakt på hur det var. Inga omskrivningar, inga försköningar, inga smygvägar förbi. Det känns att detta är äkta och trovärdigt. Det är den absolut rätta tidsandan. En ren nostalgitripp och samtidigt en ytterst välskriven berättelse. Den är ett dopp ner i minnenas flod. I boken får vi möta Isabell och Eva. Det är början av 70-talet och de är 19 och 20 år. De bor i en studentstad. Isabell och Eva är engagerade i en FNL-grupp. De säljer Vietnambulletinen utanför Systemet. De trasslar med olika killar men ganska snart är de båda fast i förhållanden, Isabell med den rättrogne Knut som är ordförande i lokalgruppen, och Eva med den charmige Roger som inte är lika engagerad i den politiska vänstern. Eva och Isabell är helt olika personligheter, kanske som symboler för två sidor av en och samma person. Den ena, Isabell, är den förlamande rädda och skygga med en ibland tvivelaktig verklighetsuppfattning. Den andra, Eva, är klokare och lättsammare och mer förankrad i verkligheten.

Christina Schwarz: Fruset vatten. Det handlar om Amanda, flera år äldre storasyster till Mathilda. De bor i Wisconsin i USA och föds på var sin sida om sekelskiftet. Amanda blir sjuksköterska och lägger sin kraft i arbetet. Mathilda gifter sig tidigt med Carl och tar över gården. De får dottern Ruth. De två systrarna flyttar, tillsammans med den lilla ettåriga Ruth, till en ö i sjön på gårdens ägor. Där bor de för sig själva ett halvår, fram till en ödesdiger novembernatt. Det som händer den här natten när Mathilda går ner sig på isen och drunknar förändrar för alltid Amandas liv. Inte bara till det yttre utan även inombords. Först när Ruth är vuxen kan hon klara av att konfronteras med sanningen. Naturligtvis finns det en ingrediens av spänning i berättelsen. Men det väsentligaste är berättelsen om Amanda, porträttet av Amanda och hennes sätt att tackla svårigheter.Man skulle kunna tro att det är en thriller hon skrivit, men jag ser den snarare som en berättelse om kvinnors villkor i det tidiga 1900-talet. Att något dramatiskt sker ute på ön en novembernatt har sin grund i den tidens samhälle och synen på vad som är anständigt och inte. Och framför allt synen på kvinnors levnadssätt. Det är en mycket fängslande roman. Välskriven i både språk och uppbyggnad, och som skickligt skildrar ett kvinnoliv och människans utsatthet i ett trångt och instängt samhälle.

Kjell Westö: Vådan av att vara Skrake. Viktor Skrake föds sommaren 1960, när världen just står på randen till den nya moderna tiden. 40 år senare sitter han i familjens gamla villa i Råberga och skriver om sitt och släktingarnas liv. Råberga ligger utanför Helsingfors i Finland, och Kjell Westö är en de moderna och uppmärksammade finlandssvenska författarna, själv född 1961. Det här är hans andra roman. Den är skriven med mycket kärlek, ömsinthet och ödmjukhet.
Och med mycket humor. Samtidigt är det en mycket engagerande och underhållande lektion i Finlands nutidshistoria. Vi följer Viktor genom livets alla plågor, stora som små. Glädjeämnena tycks färre, men finns där givetvis. Allt mynnar ut i en stor livsvisdom och insikt i sitt eget öde, utan att han faller i ödesfällan. En nyckelreplik i boken är onkel Leos ord: "Jag försöker finna mig till rätta i en värld som inte är gjord för mig." Kjell Westö är en författare jag vill läsa mer av.
Joanna Rubin Dranger; Fröken Märkvärdig och karriären. Håller man bara på med kloddar och inte gör något tjusigt och märkvärdigt är det inte så lätt att göra karriär. Det fattar ju Fröken Märkvärdig till slut, även om det tar lite tid för henne att förstå att hon inte ska förhäva sig. Joanna Rubin Dranger har gjort ytterligare en underbar tecknad roman om Fröken Märkvärdig. Det är charmigt, det är härligt och det är roligt. Så träffande och hemskt, så ångestfyllt som det bara kan vara för den som upplevt att försöka få gehör för det man vill men ingen bryr sig. Den här tecknade utvecklingsromanen måste både läsas och ses.

Sebastian Junger: Den perfekta stormen. Det här är det optimala reportaget. Det handlar om de dagar i slutet av oktober 1991 då en orkan blåste upp på Nordatlanten. Boken är en form av dramadokumentär. Den skildrar ett antal människor som på olika sätt drabbas av stormen, de som utgör besättningen på fiskefartyget Andrea Gail. Fartyget går under och deras liv tar slut i havet. Sebastian Jungers berättelse är så välskriven att jag nästan blir sjösjuk när jag läser den. Jag har för länge sedan upplevt en storm här ute på Nordatlanten, dock inte alls av sådan här styrka, och det han beskriver är precis hur det känns att se och känna vågorna stora som hus, som en grå vägg, komma emot en och man kan ingenting göra annat än följa med.

Astrid Trotzig: Ibland undrar jag om jag minns rätt. En kvinna försvinner spårlöst från sitt hem och sin familj. Hon är i 30-årsåldern och har make och ett litet barn, en liten ettårig son. Det är ingen deckare eller thriller, utan en ganska stillsam berättelse om en kvinna. Vi får aldrig möta den försvunna Anna själv utan lär känna henne genom hennes man, hennes väninna och hennes föräldrar. Dessa personer, plus kriminalinspektören som utreder försvinnandet, ger oss sin syn på Anna och sina egna tankar tiden efter hennes försvinnande. Det är en lättläst och ganska snabbt avverkad bok. Men läs den inte alltför snabbt, för den kräver lite eftertanke och att få sjunka in i medvetandet. Det är den värd.

Montague Ullman/Claire Limmer: Drömmen löser problem. Psykoanalytiker har i många år använt drömmarna i terapiarbetet, som ett hjälpmedel för patienten att nå inre förståelse. Detta kan ske enskilt eller i grupp. Om sådant arbete skriver ett antal psykoterapeuter, samlat i den här boken. Montague Ullman skriver om hur drömmarna tjänar som vägvisare till det förflutna och på så sätt kan sprida ljus över aktuella problem och frågeställningar. Claire Limmer påpekar i sin text att psykoterapeuten inte har några nycklar till den enskilde patientens drömmar, som många kanske tror, utan bara kan tyda drömmarnas symbolspråk tillsammans med drömmaren själv. I detta ligger också den stora vinsten för den enskilde, att få lära sig tolka sina egna drömmar, i syfte att nå bättre självinsikt.
Boken är en klassiker, en för andra gången omarbetad nyutgåva.

Jeremy Harding: De ovälkomna. När Schengenavtalet trädde i kraft blev många svenskar medvetna om att plötsligt stängdes gränserna helt för de många flyktingar ute i världen som behöver vår hjälp. Stängslet runt det välmående Europa blev nästan ointagligt, för den som inte är lika välmående själv. Om detta skriver den engelske journalisten Jeremy Harding i den här boken. Jeremy Harding har granskat EU:s flyktingpolitik, den politik som förs på samma sätt i alla EU-länder för att hindra flyktingar att välja ett EU-land framför ett annat. Han tar också upp perspektivet ur Europas behov: den paradox att vi i Europa kommer att lida av arbetskraftsbrist i framtiden men ändå till varje pris ska hindra en flyktinginvandring.

2001-02-10:

Björn Elmbrant: Hyperkapitalismen. Den globala ekonomin har ersatt den lokala och regionala. I dag påverkas vi i Ankarsrum och Alingsås om Nasdaqbörsen i New York rasar. Om hur det har blivit så skriver journalisten Björn Elmbrant i sin senaste bok Hyperkapitalismen. Framför allt handlar det om hur marknadens krav på vinster och marknadens nervositet allt mer påverkar oss alla. Han skriver också om svårigheterna att hantera den nya ekonomismen, om hur villrådiga många beslutsfattare är inför den globala marknadens villkor. Hela boken handlar om att göra vår omvärld mer förståelig, i stället för tvärtom. Det här är en epokgörande bok, skriven av en person som verkligen tänkt längre och djupare än de flesta av oss, och som förklarar många av de svåra sammanhangen. Författaren har ett pedagogiskt och lättförståeligt sätt att förklara sammanhangen så att även de ekonomiskt obevandrade kan förstå. Han inte bara pekar på hur saker och ting förhåller sig, han ställer också frågor som får läsaren att fundera själv. Och han har förslag till förändringar inför framtiden.

Magnus Mills: På Orientexpressen intet nytt. Magnus Mills nya roman handlar egentligen om ingenting. Men den är så välskriven att det inte märks. En man kommer som turist till en campingplats i sjödistriktet i nordvästra England, i slutet av säsongen. Han blir kvar när alla turisterna åkt hem och börjar hjälpa campingägaren med lite sysslor, för att ha något att göra och slippa betala för sin tältning.Det blir mer och mer att göra och han inrättar sig i det nya livet. Och tiden går och snart är det jul. Fast egentligen är han på väg till Indien. Allting flyter på och det känns som om ingenting händer fast det naturligtvis gör det.
Dramatiska situationer saknas inte, men de framställs som högst vardagliga. Det är just detta som är Magnus Mills specialitet, att framställa det ovanliga som vanligt, tvärt emot vad de flesta andra författare gör. Författaren har ävenen förmåga att skriva om arbete och arbetande som få andra. Man känner nästan arbetet i kroppen. Boken är skriven ur arbetarklassperspektiv, om hur det är att ta order av chefen fast man egentligen vill säga ifrån när kroppen värker.

2001-01-23:

Doris Lessing: Mara och Dann.Flera hundra, troligen några tusen år framåt i tiden, lever syskonen Mara och Dann. I deras livstid upplever jorden en ny istid.
Europa är täckt av is, Medelhavet har torkat ut och människorna, de som är kvar, har dragit sig tillbaka till Afrika..Så börjar deras långa vandring som inte tar slut förrän flera år senare. Mara och Dann är i tonåren när de ger sig på flykt norrut, där de tror att de ska slippa torkan och finna ett bättre liv. De är beredda på svårigheter men de har i alla fall varandra. Tror de. Till och från skiljs de åt, genom våld och andra människors beslut. De upplever det mest ohyggliga men möter också kärlek och vänlighet. Deras tro på sig själva och på livet sätts på ideliga prov.Det som driver Mara framåt i livet är hennes kunskapstörst och hennes tro på ett bättre liv och hennes tro på mänskligheten. Hon är rättfram och ärlig och bär även på en tilltro till människorna. Hon har förmågan att älska utan att utplåna sig själv.Doris Lessing är till stor del pessimist. Hon förutser att den nutida kulturen kommer att förgöras på grund av vår teknik, och den teknologi vi gjort oss beroende av i dag. Den framstår som en utopi för kommande generationer. Det handlar om att se livet i ett perspektiv både bakåt och framåt. Att läsa den här boken innebär att det är oundvikligt att fundera över de existentiella livsfrågorna.

Claire Messud: Sista livet. Sagesse LaBasse bor på franska Rivieran där hennes farfar driver ett hotell med sonen, Sagesses pappa, som medhjälpare. De lever ett beständigt liv, ett liv de strävat efter under år av målmedvetenhet. Men beständigheten rämnar när farfar tar bössan och skjuter från sitt fönster ner mot ungdomarna som skriker och skränar i hotellets simbassäng. En av Sagesses kamrater skadas och vid rättegången döms farfar LaBasse till sju månaders fängelse. Men splittringen kommer också inifrån. Faderns självmord ett år efter beskjutningen blir en chock för Sagesse och resten av familjen. Detta är en utsökt berättelse, skriven med värme, inlevelse och förståelse, på en prosa som är en glädje att läsa.Claire messud berättar en skimrande och djupt gripande historia om livet, så som vilket liv som helst skulle kunna framställas av rätt berättare.

Susan Vreeland: Flicka i hyacintblått. En okänd målning av Vermeer dyker upp i USA i vår tid. Så börjar historien om målningen av flickan i hyacintblå klänning. Egentligen är det ingen roman utan en samling sammanhängande berättelser. Berättelserna består oss alla med sin lilla del av målningens historia. Vi får följa den bakåt ända till 1600-talets Holland då den store Vermeer åstadkom sin målning. Författaren Susan Vreeland har vävt ett utsökt stycke gobeläng kring den okända tavlan av Vermeer. Hennes kärlek till bilden och ljuset är uppenbar liksom hennes historiska kunskaper. Det är en fröjd att läsa dessa små textstycken som säger så mycket om livet och människan.

2000-11-20:

Kate Atkinsson: Känslomässigt udda. Det handlar om Effie som studerar på universitet i Dundee i Skottland 1972, några dagar under hennes liv där. I alla möjliga och omöjliga situationer seglar hon ut och in, som om hon både hör till och egentligen bara är där för att iaktta vad som sker. Det liv som pågår runt henne är det flummiga 70-talslivet då människan var till synes fri. (Boken har uppenbara nostalgipoäng för 40- och 50-talister.) Att läsa Känslomässigt udda är som att resa i en annan värld, en värld utan våra vanliga lagar och regler. Det är fascinerande, men ibland så absurt att det bara går att registrera handlingen, knappast reflektera över den. Jag gillar den här.

Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula. 60-talet, det var då Pajala tog klivet in i nutiden. Precis som övriga Sverige. Pojken Matti är fem år när berättelsen börjar. Han träffar den tystlåtne Niila som blir hans följeslagare under uppväxten. Det här är verkligen 60-tal. Och 70-tal. Lätt att känna igen, även om man växt upp någon annanstans i Sverige. Men det är också en mycket varm och inträngande berättelse om en pojke som växer upp i en ganska tuff värld. Han har sitt ursprung i det finlandssvenska Tornedalen och ser sig som icke tillhörig det riktiga Sverige. Det här är en härlig berättelse med studs och humor, svårmod och kärlek.