the Hammondorgan |
||
|
Laurens Hammond Hammondorgeln är i särklass ett av musikvärldens mest genuina och kreativa instrument alla kategorier. Med sina starkt vibrerande toner har detta stora och stundtals ganska så otympliga instrument genom åren satt en stark prägel på en rad olika genres, alltifrån jazz och blues till rock och pop . Hammondorgeln uppfanns och designades utav klockmakaren och orgelbyggaren Laurens Hammond (1895-1973) från Evanston, Illinois i början av 1930-talet och patenterades 1934. Från början var Hammonds orglar främst tänkta att fungera som musikspridare i kyrkor och hemmamiljöer men marknaden kom att bli mycket större än så. Laurens blev tillsammans med hans chefsingenjör John Hanert de som främst skulle driva på Hammondorgelns utveckling. För att visa hur pass seriösa de var beslöt de sig för att starta upp en fabrik för orgel tillverkningen. Fabriken lokaliserades till 4200 West Diversey Avenue i Chicago där de första orglarna snart började att produceras. Ryktet om orglarnas förträfflighet spred sig snabbt genom Chicago och det dröjde inte länge förrän man upptäckte att "enmannabandet" Hammondorgeln fungerade alldeles utmärkt bland barer som i kyrkor. Det praktiska med orgeln var nämligen att det enda som eventuellt krävdes för att få ett komplett band var en trummis då organisten skötte basen på orgeln. Snart etablerade sig de första professionella organisterna som jazz organisterna Fats Waller (1904-1943) och William Strethen Davis, bättre känd som Wild Bill Davis (1918-1995). Deras insatser hjälpte till med att marknadsföra orgeln, men det skulle dröja ytterligare några år innan orgeln skulle få sitt riktigt stora genombrott.
Jimmy Smith och hans Hammond B3 I januari 1955 introducerade Hammond en ny modell som skulle komma att bli den mest framgångsrika modellen av dem alla, modell B3. Egentligen var den en förbättrad version av Hammond modell A från 1930-talet, men succén var ett faktum. Mellan 1955 och fram tills det att tillverkning av B3-an lades ner 1975, tillverkades under denna tjugo års period, i runda tal ungefär 100 000 B3-or, och det var tack vare B3-an som Hammond fick sitt stora genombrott på alla fronter. En stor del av den lavinartade intresseökningen kan även tillägnas en virtuos galning vid namn Jimmy Smith som dök upp på orgelscenen i slutet av 50-talet. Smith kunde utföra saker med sin orgel som ingen dittills trott var möjligt. Han fick sin Hammond - av kultmodell B3 - att yla och kvida, dåna och vina fram alldeles oerhörda klanger. Han bevisade även att Hammondorgeln var ett alldeles utmärkt instrument att spela be-bop med vilket ingen tidigare egentligen insett. Pionjären Smith fick snabbt efterföljare som "Brother" Jack McDuff , Shirley Scott och Jimmy McGriff som hör till de främsta av de äldre utövarna. Etableringen av Hammondorgeln som ett av världens absolut coolaste (och tyngsta) instrument var därmed ett faktum. Hammondorgeln hade nu gjort sitt definitiva intåg i musikhistorien och försäljningen ökade stadigt år efter år för att kulminera 1967, då det såldes fler orglar än någonsin tidigare. Idag tillverkas inga klassiska analoga orglar längre utan produktionen av analoga orglar ligger sedan 1976 nere. Den 3 juli 1973 avled nämligen Laurens Hammond och tråkigt nog upphörde the Hammond Organ Company med sin produktion av "tonewheel organs" (tonhjuls orglar) redan bara några år efter Laurens Hammonds död. Under årens lopp har företaget sålts och bytt ägare ett flertal gånger, men ingen av dessa ägarbyten har lyckats återskapa de forna framgångsrika glansdagarna. I takt med att digitala pianon och high-tech keyboards gjorde sitt första intåg i mitten av 70-talet, och allting bara blev mindre och mindre, upphörde nästan intresset helt för Hammondorgeln. Hammond soundet var helt enkelt ute i ett stort antal år under slutet av 1970-talet och under stora delar av 80-talet. Det efterlängtade trendbrottet skulle komma med den nya våg och musikstil som kom att kallas för acid jazz, som hade börjat utvecklas i England under slutet av 80-talet. Acid jazz rörelsen skrek efter svängig, funkig och dansant Hammond musik som var långt borta från 80-talets plastiga, digitala, och fumliga disco nummer. Det hela ledde till en hedervärd comeback för den mäktiga Hammondorgeln, och sedan dess har intresset stadigt ökat över hela världen efter detta stora men helsköna instrument. Om man idag vill skaffa sig en riktig gammal orgel får man således köpa en begagnad, eller vända sig till en hemmabyggare och få en custom made. Faktum är att tack vara Laurens Hammonds fanatiska kvalitets noja, kan man idag utan större problem finna Hammondorglar i perfekt, spelbart skick över hela världen. De orglar som idag tillverkas under märket Hammond är dock Japan tillverkade digitala sådana, med diverse high-tech finesser som ej finns på de ursprungliga orglarna. Trots att man har investerat miljontals dollar i nya tekniker i syfte att återskapat klicket från oxiderna och ljudet av slitna tonhjul osv, är det ytterst tveksamt om dessa nytillverkade orglar verkligen kan mäta sig med en riktig, gammal, hederlig Hammondorgel. För vill man ha ett riktigt äkta, fett och tidlöst Hammond sound, så får man nog helt enkelt skaffa sig en gammal hederlig tonhjuls orgel, med scanner vibrato, touch response percussion, och en unik tonhjuls generator.
En nytillverkad Hammond X-B3 med Leslie 122 Hur fungerar då en Hammond? En Hammondorgel är ett elektromekaniskt instrument med ett innanmäte som fullkomligen är en djungel av sladdar, kablar och rör. Ljudet i orgeln bildas genom att tandade små hjul roterar framför magnetiska spolar. Tonen som härvid uppstår, förstärks och omformas med skjutreglage som kallas för draw-bars ("drag-stänger"). Dessa ger teoretiskt sett, organisten möjlighet att skapa 252 miljoner olika klangfärger och ljudkombinationer på orgeln. Nästan lika viktigt för att Hammonden ska låta som en Hammond, är det sk Lesliekabinettet som uppfanns 1940 utav Don Leslie. Inuti ett Lesliekabinett bor bland annat en högtalare monterad på en roterande skiva. När denna sätts i rörelse uppstår "en periodisk förändring av klangen", och man upplever tonhöjden som växelvis högre och lägre. En av många hemligheter med Hammond/Leslie-klangen är att Leslien är släkt med sirenen, som bl a kan återfinnas på en ambulans under utryckning. Således är det inte så konstigt att musiken ofta kan uppfattas som hetsande och nervig och att pulsen stiger. De mest vanliga Leslie kabinetten är modell 122 och 147. Det finns flertalet olika Hammond modeller. Den mest kända och kultförklarade torde vara modell B-3 som nämndes tidigare och som är en modell som idag är relativt svår att få tag på i här Sverige, p.g.a. ganska få har importerats. Andra kända modeller är bl a M 100, L 100 och C-3:an, som tekniskt sett, i princip är samma sak som en B3:a, det enda som skiljer dem åt är dess yttre design. Hammondorgeln är helt klart vanligast i musikstilar som jazz, blues, funk och gospel. Störst prägel har den dock förmodligen satt på den Amerikanska gospelmusiken och dess utveckling. Hammondorgeln har i många år varit en aktiv del av gospelmusiken allt sedan 1939 då den för första gången introducerades i Chicago's First Church of Deliverance av den dåvarande körledaren Kenneth Morris. Genom åren har således gospelmusiken i många avseenden blivit synonym med Hammondorgeln och dess sound. Majoriteten av alla svarta kyrkor i USA är i de flesta fall ägare av en Hammond och en uppsättning Leslien. Fortfarande är basister relativt sällsynt i vissa traditionella kyrkor där man istället spelar basen på orgeln när det blir dags att ackompanjera församlingens kör. Får man någon gång förmånen att besöka en svart kyrka är det ett tillfälle som man ej bör låta gå förbi. Det är verkligen en upplevelse både själsligt som musikaliskt då ett visst sväng tenderar att infinna sig bland församlingen och dess musiker. Även inom bluesen och jazzen är Hammondorgeln ett relativt vanligt förekommande instrument.
Dr Blues jammandes på en fet Hammond under en resa till "världens Hammond tätaste" stad, Chicago, 1998. Diskografi: Självfallet finns det en hel uppsjö med Hammond organister som så att säga svänger, och är värda att omnämnas. Men, i och med att vi inte har hur mycket plats som helst omnämns bara här ett visst selektivt urval av de främsta och mest inflytelserika. Värda att nämnas av de äldre jazzorganisterna är naturligtvis pionjären Jimmy Smith vars flesta plattor är mer eller mindre måsten i skivsamlingen. Hans senaste platta, blues projektet, "Dot Com Blues" utgiven januari 2001, är en sällsamt skön upplevelse som varmt rekommenderas. Trots sin 70 + år visar han med en övertygande musikalisk briljans och energi att han fortfarande är Hammondorgelns okrönte kung. Andra ytterst hörvärda organister på skiva av den äldre generationen är även Jack McDuff, Jimmy McGriff, Richard "Groove" Holmes, Charles Earland, Lonnie Liston Smith och Shirley Scott, som alla släppt flertalet svängiga orgelplattor inom jazz, blues och funk. Av dagens unga moderna organister rekommenderas speciellt Larry Goldings och hans soloplattor. En rutinerad kille som spelat och turnerat tillsammans med bl a gitarristen John Scofield och funk saxofonisten, Maceo Parker, vilkas plattor med Goldings rekommenderas. Goldings första skiva inkluderade för övrigt sådana eminenta gäster som saxofonisterna Maceo Parker, Joshua Redman och David Sanborn, samt trombonisten Fred Wesley. Andra ytterst hörvärda organister ur den yngre årgången är den fenomenale Joey Defranseco, John Medeski och Billy Preston.
Den svenska Hammondfantomen Pierre Swärd. Det finns även ett flertal svenska och skandinaviska organister som är väl värda att ha i skivsamlingen. Den fenomenale Kjell Öhman, som med sitt band Öhman Organ Grinders försett världen med flertalet Hammond dränkta skivor, är ett lysande exempel på det. Sveriges mest lojale Hammond organist Pierre Swärd har med sin Hammond Jazz´n Soul Group släppt den köpvärda plattan "Organ Jazz´n Soul". Han kan för övrigt även höras på en mängd studioplattor bl a, tillsammans med Blacknuss Allstars, då han tillhör en av de mest anlitade studioorganisterna i landet. Andra svenskar som ofta kan hittas bakom orgeln är Monica Dominique, Knud Jörgensen och Merit Hemingson. En annan svängig Hammondfantom är den svenskfödde Paul Wagnberg, som sedan 1986 dock är bosatt i vårt eminenta grannland Norge. Där bildar han tillsammans med några av Norges främsta jazzmusiker den ytterst Hammond dränkta kvartetten the Real Thing, som torde vara ett måste för alla Hammondälskare. Gruppen har släppt ett flertal plattor, bland annat en live platta ("the Real Thing Live") som kort och gott svänger något djuriskt. Kort och koncist......tight som värsta nylonstrumpan från Lindex....... I början utav 1999 släppte herr Wagnberg även sin första egna soloplatta, vid namn Eat Meat. Där får man förutom honom även möjligheten att stifta bekantskap med den eminente amerikanske jazzgitarristen Randy Johnston.
Länkar: |
