Hur man går mot ett deltagarekonomiskt samhälle är väldigt mycket en annan fråga än hur en väletablerad deltagarekonomi fungerar. Strategier som syftar till att skapa en deltagarekonomi är en del av större strategier för social förändring. Övergången till deltagarekonomin innebär hur man mobiliserar folks engagemang för social förändring, hur man medvetandehöjer och ökar engagemang, om rörelsen bör använda partipolitik som kampmetod, bygga på gräsrotsorganisationer eller använda konfrontationstaktik, vilka sidoinstitutioner som bör upprättas och hur man överkommer olika hinder medan man jobbar. Svaren varierar uppenbarligen beroende på land, vilka hinder som föreligger etc. Men redan innan vi påbörjar den "långa marschen" mot det deltagarekonomiska samhället, är det skiljda saker att veta vilket slags samhälle man önskar, hur det bör fungera och veta vad man bör göra i de tidiga stadierna när gamla värden och vanor finns kvar, när färdigheter och beslutsfattandeerfarenheter är orättvist fördelade.

Vad är det som gör en förvandling från ett ekonomiskt system till ett annat svårt? En sak är att "spelfältet" kontinuerligt förändras. Motståndare uppfinner alltid nya metoder för att förhindra förändring. Inte ens den mest genomgående förberedda rörelse kan förutspå alla kampens eventualiteter. Vad mer är, ansträngningar för att förändra ekonomiska strukturer utvecklas inte oberoende av influenser från ett samhälles politiska, frändskapliga och kulturella sfärer. Även den bäst förberedda rörelsen kommer att misslyckas om den underskattar eller missförstår slagkraften som politiska, kulturella och könsroller besitter. Av detta följer att ekonomiska aktivister måste vara flexibla och underlätta för den agenda som aktivister som kämpar med att förändra andra delar av det sociala livet i kompatibla riktningar.

Vi anser att det är uppenbart att det inte finns någon större anledning att ta upp detaljer vad gäller övergångsperioden tills det åtminstone finns en gemensam bred uppfattning om vad övergången bör leda till. Om en förändringsrörelse är kompatibel med deltagarekonomin följer dessa fyra konstateringar:

1. Marknader, centralplanering, hierarkiska produktionssätt och hierarkisk konsumtion driver koordinator-syfte snarare än deltagarekonomiska.

2. Deltagarproduktion kräver balanserade arbetskomplex och måste tillåta arbetare att förstå effekterna deras val har på andra såväl som de själva.

3. Deltagarkonsumtion måste spegla människans sociala natur samtidigt som den bevarar privatlivet; den måste tillåta konsumenter att förstå följderna deras val har på producenterna.

4. Deltagarfördelning måste uppmuntra kollektivt självstyre och solidaritet genom att förse både kvantitativ och kvalitativ information om konsekvenserna av ekonomiska val.

Men hur påverkar dessa slutsatser strategi och övergångsperiodtaktik?

Strategiska Principer

Samtida ekonomisk kamp utmärks av tre större klasser med tre olika motsatta mål: (1) kapitalister som söker att bibehålla kapitalism; (2) koordinatorer som försöker etablera eller bibehålla koordinatoriska relationer; och (3) arbetare som kämpar för att skapa deltagarekonomi.

Självklart kommer inte alla medlemmar av klasserna aktivt deltaga i kampen, och inte kommer alla de som deltar att stödja rörelser som representerar deras klassintresse. Avhoppare är viktiga, oavsett om det är arbetare som ignorerar sina intressen och agerar som polis åt kapitalisterna, eller koordinatorer som överkommer sin elitism och ställer sina tjänster till arbetarnas förfogande. I vilket fall som helst kommer de här tre motsatta målen dominera den ekonomiska kampen och alternativen.

Men medan långsiktiga program av härkomst från vardera klass står mot varandra, så kommer ibland kortsiktiga mål att sammanfalla. Likaså kommer varje rörelse att tävla för att vinna över samma aktörer, fast på olika basis. Av det kan man härleda att en viktig komponent av den deltagardemokratiska strategin kommer att vara att utveckla sätt att använda energin och kunskapen hos koordinatorerna medan man aldrig komprometterar arbetarklassens kultur, karaktär och innehållet av den deltagarekonomiska rörelsen.

Bildandet av råd

En deltagarekonomisk strategi måste understryka vikten av att bilda och stärka arbetar- och konsumentråd. Om ekonomisk förändring är att lägga emfas på kollektivt självstyre, är dessa institutioner de primära enheterna för kamp med deltagarekonomiska mål. Detta skulle börja med gräsrotsgemenskaper som organiserar kvarterskonsumentråd som samarbetar med områdets politiska, kön och kulturella kamp. Progressiva organisatörer på arbetsplatserna bör organisera arbetarråd vilka inbegriper autonoma kvinno- och minoritetssammanslutningar. Uppenbarligen skulle dessa tidiga råd bara behandla några frågor, beroende på vilka förhållandena som finns. Men kamp på arbetsplatsen måste vinna reformer som ger arbetare ännu mer att säga till om över sina arbetsliv samt ökat självförtroende, säkerhet och institutionell styrka för att vidare söka nå deltagarekonomiska vinster.

Fullföljande av kollektivt självstyre

Kampen för förändring måste alltid förstärka arbetarnas beslutsfattande auktoritet och öka arbetares tillgång till, förstående av och användande av information om deras arbetsplatser och ekonomin som helhet. Ekonomisk kamp i vilken arbetare deltar som stormtrupper medan "experter" monopoliserar beslutsfattande må vinna kortsiktiga vinster, men de kommer att stärka koordinatortendenser istället för att förbereda folk för att bestämma över sina egna liv själva.

Likaså måste konsumentkamp söka inte bara att öka konsumentens välmående, utan också att utveckla deras styrka. Nätverk av konsumentråd måste driva kampanjer mot ekologisk förgörelse och andra ineffektiva och antisociala aspekter av marknadssystem såväl som kämpa mot högre priser och farliga produkter.

Fullföljande av solidaritet

Medvetandehöjande program måste leda producenter att inte bara se till sina egna förhållanden, utan också välmåendet hos andra producenter och konsumenter. Handlingar som vinner fördelar för arbetare på en avdelning på andra arbetare eller konsumenters bekostnad kommer inte skapa psykologiska eller sociala förutsättningar som krävs för att främja deltagarekonomins mål.

Därför kommer kanske deltagarekonomiska arbetsplatsstrategier betona priskontroll såväl som löneökningar, produktförbättring såväl som arbetsplatshälsa och säkerhet, och företagens ansvar för det lokala såväl som det regionala välmåendet såväl som arbetsfördelar som förbättrar arbetslivskvaliteten.

På samma sätt borde konsumentkamp inkludera krav att inte sänka löner såväl som förespråkande av priskontroll. Likaså, krav på bättre produkter borde sammankopplas med krav på förbättrade arbetsförutsättningar för arbetarna.

Definition av Jobbstrukturer

Organisering på arbetsplatser måste lägga emfas på eftersträvandsvärdheten av jämlika jobbkomplex även när kapitalistiska ägare och koordinatorer förhindrar deras bildande.

Medan råd bildas kan de kräva att få träna många olika färdigheter och kräva förbättringar av teknologi för att underlätta teamwork snarare än fragmentation. Det är också viktigt att rörelsens organisationer och institutioner infogar deltagarnormer när de formar sina egna jobbkomplex och beslutsfattandeprocesser. Institutioner som vi kontrollerar måste fungera som praktiska exempel på fördelarna med jämlika deltagarekonomiska arrangemang. Avvikelse från deltagarnormer när man kan lyckas bättre innebär både hyckleri och verkar demoraliserande. Det kommer inte leda till mycken förbättring om man talar om fördelarna med jämlikhet och deltagande i beslutsprocesser om man samtidigt etablerar "progressiva" institutioner som förkroppsligar hierarkisk uppdelning av arbetet.

Kontrollen över information

En rörelse för deltagarekonomi måste demokratisera användandet av datorer och datoriserad information. En konsument- och producentrörelse som förstår hur datorer kan hjälpa deras medlemmar att tillgodogöra sig information och påverka beslut att vara bättre på att fullfölja sina mål än en rörelse som överlämnar de här verktygen till teknokraterna.

Att ignorera datorer och informationsteknologi, eller att utgå från att de här teknologierna automatiskt kommer att bli demokratiserade, kommer bara säkerställa att de kommer att bli dominerade av koordinatorer, och leder därför till att förminska chanserna för att uppnå deltagarekonomins mål. Vi tänker oss konsument- och producentråd som börjar bygga datornätverk och slutligen har utrustningen som behövs för deltagarplanering.

Fördelning

Deltagarekonomiska rörelser måste kontinuerligt betona problemen som orsakas av marknader och centralplanering. Skulden till ekologisk förgörelse måste läggas vid marknadsfördelningens och den teknokratiska instrumentalismens fötter. Centralplanerings bankrutt måste ses som en konsekvens av dess förhindrande av allmänt deltagande snarare än dålig balansering mellan decentralisering och centralisering i en ny teknologisk era.

Kampen för att använda deltagarstrukturer vid sidan av marknader och hierarkisk planering kan demonstrera varför deltagarfördelning kommer att lösa problem som centralplanerings- och marknadsfördelning skapar.

Förhållandet till andra rörelser

Alla aktivister måste utveckla interaktiva strategier. Detta kommer ha en stor betydelse för sättet den ekonomiska kampen hanterar frågor om kön, ras, ekologi och internationella relationer, inte bara på lägre nivåer, utan även på den organisationella nivån och rörelsekulturen. En princip som borde tillämpas i all aktivitet rörelsen deltar i är respekt för legitimiteten och den strategiska prioriteten av frigörelsekamp på alla livets områden. Det får inte förekomma på förespråkarna av deltagarekonomins sida att deras kamp är viktigare än ansträngningar som görs för att förändra köns-, politik, ras-, ekologi- och internationella frågor. De deltagarekonomiska rörelsernas framgång baseras på andra rörelsers framgångar vad gäller att förändra andra områden av livet, lika mycket som dessa rörelser beror på den deltagarekonomiska förändringen av ekonomin. Att sätta klassernas teoretiska och politiska prioritet över politik, ras och kön vad gäller progressiva sociala förändringar är icke önskvärt och har länge visat sig motverka de rörelserelationer som behövs för att eliminera alla orättfärdiga förtryck.

Dessa implikationer diskrediterar grundläggande tankar inom de auktoritära marxistiska och leninistiska strategierna. Därför anser vi att de deltagarekonomiska tankarna har stor betydelse för hur rörelser borde agera för att nå sina mål. Självklart är det aktivister inom alla faser av ekonomisk kamp som kommer att förbättra den deltagarekonomiska visionen, såvål som att utveckla strategier för att uppnå den.

Övergång från Koordinatorekonomi till Deltagarekonomi

Vi har sagt att marknader och centralplanering motverkar deltagardemokratiska värden, och att samhällen som inte har arbetar- och konsumentråd, balanserade jobbkomplex, betalning beroende av ansträngning och folkligt deltagande i beslut om fördelning av resurser inte upphöjer arbetare och konsumenter till den punkt där de kan ta makten över sina egna liv. I andra böcker har vi behandlat dessa frågor, såväl som andra vad gäller strategi, i större djup, relationer mellan arbetare och koordinatorer, och mellan fraktioner av koordinatorer i Sovjet, Kina och Kuba. Vi har förklarat att kamp ofta fortsätter längs "koordinator versus arbetare"-vägen långt efter att kapitalism har avskaffats. Två frågor uppstår nu:

1. Hur kan en övergång från en koordinatorekonomi till en deltagarekonomi se ut?

2. Hur kan arbetare kämpa för deltagarekonomins sak i en efterkapitalistisk setting där koordinatorer styre inte är fullt genomförd?

Fackföreningen Solidaritets erfarenheter under dess tidiga år i Polen förser oss med information rörande den första frågan. Solidaritets tidiga försök innebar byggandet av ett nätverk av råd baserade primärt på produktionen men ändå känsliga för konsumentbehov. Vidare så lade Solidaritets tidiga krav, såväl som rörelsens språk, emfas på inte bara materiella förändringar, distributionen av inkomster och investeringspolicies utan också de kvalitativa ändringarna vad gäller sociala relationer som rättvisa och deltagande.

Erfarenheterna från Solidaritet på det tidiga 1980-talet, av rörelserna i Ungern 1950 och Tjeckoslovakien 1960, såväl som deras misslyckanden, leder en till att misstänka att många av de strategiska grunddragen och de möjliga fällorna som tidigare har skissats upp som behandlat övergången från kapitalism till deltagarekonomi också gäller övergången från koordinatorekonomi till deltagarekonomi. Å ena sidan visar det här hur ofärdiga riktlinjerna är, eftersom koordinator och kapitalistekonomier är olika och ett detaljerat förslag för hur man bör omvandla dessa två typer av ekonomier bör skilja sig åt i viktiga aspekter. Men att den är delvis täckande visar också att kampen för full ekonomisk frigörelse som förs i de två olika sorterna av ekonomi liknar varandra på viktiga punkter också.

I en koordinatorekonomi, såväl som i en kapitalistisk sådan, måste deltagarekonomins strategi betona detta:

1. Bildandet av arbetar- och konsumentråd

2. Reformer som förbättrar terrängen från vilken ny kamp förs, som bemäktigar folk som jobbar och som demystifierar expertis

3. Ökande solidaritet mellan arbetare, konsumenter och frihetsrörelser i alla livets områden.

4. Definiering av jämlika jobbkomplex

5. Demokratisk dissemination av information och färdigheter.

6. Kritik av marknads- och centralplaneringsmodeller och framförandet av deltagarekonomin som ett bättre alternativ.

Varesig vi pratar om att omvandla en kapitalistisk ekonomi eller en koordinatoristisk pratar vi om en ekonomisk revolution som högst troligen kommer involvera hård klasskamp. Hur de än må på olika sätt skydda sig är det säkert att båda kommer att klamra sig fast vid makt och privilegium. Som "1989 års revolutioner" har visat så kan omvandlingar av koordinatoristisk ekonomi och kapitalistisk ekonomi, i utbytbara riktningar, ske utan större störningar om stora segment av de härskande eliterna i något av systemen får det knapert och blir övertygade om att förändring ligger i sina intressen. Men omvandlingar från antingen koordinatorekonomi eller kapitalistisk ekonomi till en deltagarekonomi kommer säkerligen innebära mycket mer konfrontation. Översimplifierat, ja, men anledningen är uppenbar. Att byta ut en elit mot en annan - speciellt när många individer framgångsrikt kan hoppa från den tidigare till den senare - är en helt annan sak än att eliminera privilegierade eliter överhuvudtaget. I vilket fall som helst så måste minimering av de mänskliga kostnaderna av frigörelse ha en hög prioritet för den strategiska planeringen.

I en situation som Kubas, där koordinator- och arbetarklasstendenser än kämpar mot varandra utan någon slutgiltig överenskommelse kan det förekomma försök att minimera inkomstskillnader utan försök att definiera jämlika arbetskomplex. Olika fraktioner kan kämpa om vilket slags incentiv som bör användas och om planerarnas roll. Den nationella regeringen kan använda auktoritära centrala tillvägagångssätt samtidigt som mer demokratiska lokala varianter. Kamp mot chauvinistiskt medvetande kan utkämpas medan patriarkala uppdelningar av arbeten återskapas i ekonomin varje dag. Experiment med kulturell mångfald kan samexistera med försök att påtvinga artistisk eller litterär konformitet. En övergång skulle kunna äga rum utan alltför stora störningar, jämfört med etablerade kapitalistiska och koordinatoriska ekonomier, om arbetarklassens krafter drog kraft från staten och ekonomin samtidigt.

Men oavsett andra faktorer som skulle kunna påverka balansen av krafter mellan de som hellre ser frigörande utkomster och de som favoriserar nya hierarkier, i vilken sådan situation som helst, i alla existerande ekonomier finns det en nackdel som alla progressiva människor möter. Nämligen att upp till idag har de enda väletablerade modellerna för revolutionär social omvälvning betonat ickefrigörande former. När dammet efter slaget slår sig till ro och tiden för konstruktion kommer så är de enda böckerna och blueprintsen de som nekar möjligheten av egalitära och deltagande former av resultat. Kamp verkar alltid leda till att sätta pragmatiker med svar mot aktivister med hopp. En sida presenterar skisser över hur en ekonomi bör vara organiserad; den andra sidan klagar på hur skisserna misslyckas med att uppfylla de frihetliga kraven. Vi hoppas att vårt försök att staka ut visionen om ett deltarekonomiskt samhälle kommer att ge substans till dina frihetliga hopp.

Michael Albert och Robin Hahnel. Ur boken "Looking Forward: participatory economics for the 21st century" Översättning av Mikael Altemark.