Ur Blågula FRÅGOR nr 4/98:

Sydafrika har just avslutat sin Sanningskommission. Detta gamla förtryckarsamhälle som nu startat sin demokratiska vandring och försöker göra upp med sitt mörka förflutna.

Meningen har inte varit att sätta en massa människor i fängelse för de brott som begåtts. Nej avsikten har varit att få klarhet i vad som verkligen hände och varför människor agerat som de gjort.

Historiskt sett är det något enastående som denna unga demokrati har genomfört. Det nya ledarskapet, med Nelson Mandela i spetsen, har naturligtvis haft en helt avgörande roll för det nya klimatet i landet.

Men medan Sydafrika likt ett litet frö kan hoppas på en blomstrande framtid, så går vårt gamla Sverige åt helt motsatt håll. Har vi kanske haft vår demokratiska storhetstid, håller vår demokratiska blomma på att vissna?

Vilka är det som slår vakt om demokratiska principer i dagens Sverige? Ja, inte är det massmedia och det politiska etablissemanget.

Nu är det Sverigedemokrater som genomför föredömligt demokratiska torgmöten. Nästan överallt där de framträder störs deras möten av skränande anarkister, kommunister och s.k. antirasister.

Och vad säger det politiskt korrekta Sverige? De tiger! Djupare satt inte den demokratsiak fernissan.

Hur har det kunnat gå så snett ? Förklaringen hittar vi i den sjuka invandringspolitiken. Det är denna fråga som har förgiftat hela debattklimatet i Sverige under de senaste tjugo åren. Sverige har på rekordfart förvandlats från ett etniskt homogent och harmoniskt land till en mångkulturell krutdurk.

Sverige måste nu få sin egen Sanningskommission. Jag menar inte att vi ska sätta de ansvariga på långa fängelstraff. Inte blir Sverige bättre därför att Bengt Westerberg, Birgit Friggebo, Pierre Schori, Mona Sahlin, Per T Ohlsson, Eva X Moberg, Andreas Rosenlund, Birger Schlaug, Juan Fonseca med flera sätts på kåken. Nej, jag skulle bara vilja veta vad det var som gjorde att alla dessa personer tog död på det nödvändiga samtalet.

Om man sätter gränser och ringar in, vad man anser vara oacceptabla åsikter, då är risken stor att cirkeln blir större och större. Till slut så omfattas en majoritet av befolkningen av dessa oacceptabla åsikter och det finns till slut ingen att samtala med. Så ser det ut i Sverige idag.

Likt megafoner basunerar man ut slagord och sjösätter kampanjer för att få rättning i leden. Och visst har man lyckats. Kampanjerna har varit framgångsrika. Det som eliten inte vill höra det slipper man också höra. I media, vill säga.

Men man ska veta att det pratas runt köksborden och snart exploderar det. Vem vinner på en sådan utveckling? Ingen.

Visst kan man fortsätta att köra över en stor majoritet av folket när det gäller invandringspolitiken. Men det är särskilt olyckligt inom just detta område. Det är ju de vanliga människorna som skall stå för mottagandet och introduktionen i det svenska samhället.

Nu röstar folk med fötterna - man flyttar helt enkelt, när man fått nog. Så får vi denna katastrofsituation i våra större städer.

Kanske behöver vi hjälp utifrån för att få till stånd denna Sanningskommission.

Välkommen, Nelson Mandela!

Anders Sundholm