Ur foldern "Vad är Föreningen Blågula Frågor":
Ett nyckel ord är 'respekt'.
Om etablissemanget i Sverige inte respekterar det egna folket och dess uppfattningar inom invandringspolitiken kan resultatet aldrig bli bra.
Vi svenskar - infödda såväl som invandrade - finns. Det är vi som håller produktionshjulen igång. Utan våra dagliga arbetsinsatser skulle ingenting fungera.
Vår existens måste erkännas, liksom vår rätt att ha synpunkter på frågor av betydelse för vår framtid, däribland invandringspolitiken.
Om etablissemanget vill driva en annan politik än vad svenska folket önskar, då får man först övertyga oss. Intill dess att detta har lyckats måste man avvakta.
Försöken att övertyga ska då ske med sakliga argument, inte genom vare sig skrämsel eller skuldbeläggning. Dessutom måste fakta få komma fram, och båda sidor komma till tals!
Som det utvecklats har svensk invandringspolitik i grundläggande avseenden kommit att handla om demokrati.
Föreningen Blågula Frågor förkastar 'den generösa flyktingpolitiken' - vi vill istället ha en klok flyktingpolitik.
Föreningen Blågula Frågor motsätter sig den okontrollerade massinvandring som skett - vi vill istället ha en reglerad invandring.
Men för att uppnå detta måste vi först lyckas driva igenom respekt för grundläggande demokratiska principer. Kampen gäller till stor del yttrandefrihet.
Vi, medlemmar i Föreningen Blågula Frågor, blir precis som andra människor beklämda och ledsna inför rapporterna om övergrepp mot civilbefolkningen i olika krigsområden.
Hade vi bara makten därtill skulle vi omedelbart stoppa lidandet i världen. Fick vi bestämma, skulle överallt fred råda, alla människor skulle få äta sig mätta och inget förtryck skulle förekomma.
NU HAR TYVÄRR varken vi eller svenska folket som helhet makten att åstadkomma detta. Vårt inflytande och våra möjligheter att hjälpa är begränsade.
Inte desto mindre bör Sverige lämna sitt bidrag. Föreningen Blågula Frågor hyllar värderingar om solidaritet med svaga grupper och om internationellt ansvarstagande.
Men för det första måste hänsyn då tas till hur långt svenska folket är berett att gå i solidaritet. Man måste respektera viljan hos dem som ska betala.
För det andra är våra resurser - även med maximal 'betalningsvilja - begränsade. Vi kan inte hjälpa alla världens nödlidande. Det gör att en fråga anmäler sig: Hur hjälper vi flest? Var gör vår - med nödvändighet begränsade - insatser bäst resultat?
När Föreningen Blågula Frågor förespråkar en klok flyktingpolitik så är innebörden att våra insatser ska göras så att de kan få maximal effekt. De ska inte göras för att vara symbolhandlingar med syfte att lindra ett dåligt samvete eller ge oss själva en känsla av att vara goda.
En klok flyktingpolitik utgår också från att det finns flera grupper, och flera intressen, i sammanhanget:
1. Svenskar - infödda såväl som invandrade.
2. Folken i de fattiga länderna.
3. De aktuella migranterna.
Det gäller att se till mer än en av dessa tre gruppers intressen...
Föreningen Blågula Frågor motsätter sig den omfattande och i praktiken oreglerade invandring som förekommit till Sverige under de senaste 10-15 åren. Det har kommit för många, och det har till stor del kommit fel människor.
Detta betyder inte att vi är emot varje form av invandring! Tidigare seklers invandring skedde i en lugn takt, så att de nya invånarna kunde inpassas i samhället. Arbetskraftsinvandringen under 60- och 70-talen medförde en ekonomisk injektion för vårt land. Den arbetskraftsinvandring som nu sker är dessutom av liten omfattning.
Nej, problemet gäller den stora asylinvandringen och all anknytningsinvandring som följer med denna! Bara under loppet av två år - 1993-94 - har Sverige beviljat över 130.000 permanenta uppehållstillstånd!
En stor del av dessa har tillkommit efter mediakampanjer och panikåtgärder, som olika former av tidsamnestier.
De flesta av de nyanlända har hamnat i en arbetslöshet som tenderar att bli permanent. Av somalierna i Stockholm är nästan samtliga arbetslösa. I Malmö går 65% av socialbidragsutgifterna till invandrarhushåll.
Till detta kommer segregeringen och de ofta dåliga kunskaperna i svenska språket. Alla dessa 'tickande bomber'...
Intill dess att anpassningen till vårt svenska samhälle har klarats av, av dem som redan kommit hit, behövs en paus beträffande fortsatt asylinvandring.
Av praktiska skäl kan ett tvärstopp inte införas - Sverige har ju undertecknat Genevekonventionen och är förpliktat att behandla ansökningar från dem som tagit sig hit och lagt in om asyl.
Men viljeinriktningen bör vara klar: att nu minimera antalet beviljade uppehållstillstånd.
Vårt grannland Finland har också undertecknat FN-konventionen, men dit kom under 1994 bara 800 asylsökande - till Sverige kom över 18.000.
De asylinvandrade som kommit till Sverige sedan mitten av 80-talet, och som inte kan klara sin egen försörjning i Sverige, bör i princip återvända, om de inte längre har - eller aldrig haft - skyddsbehov.
Samtidigt rymmer återvandringen i många fall stora praktiska problem, individerna kan behöva hjälp att åter finna en plats i sitt hemland. Här måste därför återvandringsprogram utarbetas.
Redan omfattningen på invandringen under senare år har lett till integrationsproblem. Till detta kommer att många av de nya invandrarna kommer hit med höga förväntningar och dåliga attityder. Ett stort ansvar för detta bär makthavarna i vårt eget samhälle, genom att ha givit fel signaler.
Som det nu fungerar får en invandrad fulla sociala rättigheter så fort som uppehållstillstånd har beviljats. I praktiken innebär detta att barnrika familjer omedelbart kan lyfta höga bidragsbelopp, kanske direkt flytta in i egen villa.
Detta strider mot vår rättskänsla, upplevs antagligen av de flesta svenskar som stötande och orättvist. I den mån det verkligen handlar om skyddsbehövande, som flytt för att kunna rädda sina liv, kan det inte vara viktigt att genast få allt!
Som nykomling kan det inte vara orimligt att man får genomgå en inslussningsperiod att vissa karenstider och kvalifikationskrav gäller för tillgång till fulla svenska sociala förmåner.
Under denna tid ska bosättningen inte vara fri, utan ske inom anvisad kommun.
Medborgarskapet kan spela en viktig roll för integrationen...
...Ett självklart krav ska vara att man kan uttrycka sig på, och förstå, svenska!
- - -
Det främsta enskilda argumentet mot den förda invandringspolitiken är att den bryter mot grundläggande demokratiska principer.
Redan att denna politik - i en så viktig fråga och under så lång tid - bedrivs på tvärs mot folkviljan utgör ett grovt antidemokratiskt agerande.
Folket får inte en riktig bild av den aktuella invandringen - vare sig dess omfattning eller dess kostnader.
- - -
HUR MÅNGA vet att Sverige är världsetta i asylinvandring?
HUR MÅNGA vet att anknytningsinvandringen varit lika stor som asylinvandringen?
HUR MYCKET journalistiskt grävande har ägnats åt felaktigt beviljade uppehållstillstånd?
Kritiker tillåts sällan komma till tals. Får de någon gång synas i media så får de inte prata till punkt, deras resonemang hackas sönder.
Till detta kommer rena säkerhetsaspekter - eller rättare sagt 'osäkerhets-aspekter'. Denna frågas laddning i sig, i kombination med medias svart-vit-målning, skapar ett klimat där våldet ligger i luften.
Även där det inte går så långt som till fysiska övergrepp finns detta etiketterande, om 'invandrarfientlighet'.
- - -
...kan vi inte längre tala fritt i en angelägen samhällsfråga pga hittillsvarande invandring...är väl detta ett blytungt argument mot ytterligare invandring!
Invandrings- och invandrarpolitik är ett svårt område. Så mycket viktigare blir då att vi här kan få tillstånd en demokratisk dialog och ett civiliserat samtal.
Med detta menar vi ett samtal där alla parter får prata till punkt, och sammanhängande lägga fram sina synpunkter. Ett samtal där man lyssnar till varandra, och bemöter varandra med fakta och argument - inte tillmälen.
Ett samtal, där det till och med är tillåtet att ta intryck av varandras synpunkter, att ändra sig och på vissa punkter erkänna sig ha fel, om man upptäcker att så är fallet.
Vi inom Föreningen Blågula Frågor kan bidraga med att ställa frågor, men har själva inte svar på alla frågor, lika litet som vi sitter inne med all kunskap. På vissa punkter har vi 'provisoriska åsikter' - utifrån vad vi idag vet och kan bedöma.
Så är det väl med oss alla - vi är inte mer än människor. Det måste bli en process, där vi kan ge varandra impulser... Det viktiga är att det finns en ömsesidig strävan till förståelse.
|
|