Begreppet "rasism" tar egentligen fasta på rastillhörighet, och avser att man behandlar människor olika beroende på detta.
Genom medias sätt att använda ordet, och hur det kommit att användas i dagligt tal, har det dock kommit att få en mycket vidare innebörd. Det har blivit liktydigt med särbehandling på etniska grunder. Vi utgår från denna vidare betydelse.
Begreppet "rasism" har också kommit att förknippas med våld. Blågula Frågor tar här in också material som klargör föreningens inställning på den punkten.
Blågul antirasism Blodsprincip I-märkning? Stoppa klan-ismen! Rör inte min kompis!
Ur info-blad: BLÅGUL ANTIRASISM - vad är det?
Ur info-blad:
Vi har valt att kalla oss "blå-gula" - varför?
Uttrycket står för en ambition att värna svenska intressen.
Dit hör ett försvar av vår demokrati och yttrandefrihet.
Dit hör ett ansvarstagande för den nationella ekonomin.
Dit hör en omsorg om den sociala situationen för människorna i Sverige.
Det handlar alltså om ett försök till ansvarstagande för framtiden. Här bör inte gå någon skiljelinje mellan infödda och invandrade svenskar, här har vi ett gemensamt intresse.
"Anti-rasism", det betyder att vi är mot rasism. Med "rasism" menar vi då nedvärdering och särbehandling av människor på grund av deras utseende eller etnisk grupptillhörighet. Envar ska bedömas efter sina egna handlingar. Alla människor har ett människovärde.
Detta betyder inte att varje människa på jorden måste ha fritt tillträde till vårt land, dess territorium och ekonomi. Vi anser - i likhet med 97% av det svenska folket - att invandringen till Sverige ska vara reglerad.
Det betyder heller inte att krav ej får ställas på invandrare. Det är inget uttryck för respekt, att behandla en annan människa som otillräknelig!
Rasism är det, om ett gäng unga svenskar slår ned en invandrare, för att han är invandrare.
Men det är lika mycket rasism, om ett gäng unga invandrare slår ned en svensk, för att han är svensk.
"Apartheid i Sverige". Så lyder rubriken till en ledare i ÖstgötaCorrespondenten den 13/12 -96, skriven av Magnus Karaveli:
"I Sverige kategoriseras invånarna efter blodsbandsprincipen; den som har en förälder som är född i ett annat land hänförs till kategorin 'invandrare'. Det är på detta sätt som man etablerat siffran 1,6 miljoner invandrare som en sanning. När vi säger invandrare menar vi egentligen icke-svensk. Hur fastställer man då att någon är icke-svensk? Jo, genom att se till personens stamtavla. Det spelar ingen roll om man är född i landet, har svenskt medborgarskap och själv definierar sig som svensk i kulturell mening. Har man främmande blod i sig räknas man som invandrare.
Ozar Sunar jämför med hur nazisterna i 30-talets Tyskland delade in befolkningen efter rasmässiga kriterier. Assimilerade tyska judar kartlades och skildes ut från resten av befolkningen. Det är en till synes hårresande jämförelse, men principen är likväl densamma: de som talar om att det finns 1,6 miljoner invandrare i Sverige tillämpar samma blodsprincip som nazisterna gjorde.
Med denna statistik skapas en polarisering mellan svenskarna och alla dem som klumpas samman under beteckningen invandrare. Missbruket av termen invandrare har byggt upp en vi-och-dom-känsla i vårt samhälle. Sunar beskriver det som apartheid, som just betyder åtskillnad.
För några veckor sedan tillsatte regeringen en kommission under ledning av Mona Sahlin som skall bekämpa rasism. Kommissionen skulle göra stor nytta bara genom att föreslå att man upphör med alla kartläggningar av 'invandrarnas' representation i olika sammanhang. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att bekämpa rasism än att sätta stopp för den rasmässiga kategorisering som politiker, debattörer och forskare ägnar sig åt.
Men det kommer naturligtvis inte att ske, bland annat därför att våra välmenande politiker inte ens är medvetna om att de omedvetet styrs av rasistiska principer. Nu senast har Stockholms stad satt som mål att tjugo procent av alla tjänstemän skall ha invandrarbakgrund år 2000. I fortsättningen gör man således klokt i att bifoga sin stamtavla till ansökningshandlingen om man har en farmor eller så som invandrat från Danmark.
Föreställningen att den som har en gnutta icke-svenskt blod i sig måste representeras av personer av samma sort är ingenting annat än rasistisk. Det gäller att reda ut begreppen: det är inte rasism när svenskarna slår vakt om sin nations kulturella särart. Rasism är att förvägra människor tillträde till svenskheten på grund av deras etniska bakgrund."
I-märkning?
I DN den 24/12 snappar vi upp ett referat från Timbros tidskrift "Smedjan". Om det amerikanska kvoteringssystemet skriver den:
"Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Efter några årtionden av affirmative actionpolitik slits USA i dag av hårda och bittra motsättningar mellan raserna. Och utan att ge kvotpolitiken hela skulden vågar man ändå dra slutsatsen att den har förvärrat situationen: om inte annat har den tvingat varje amerikan att aktivt börja tänka på vilken ras hon eller han tillhör. Det kräver nämligen företag, organisationer och myndigheter att få veta, så att de kan leva upp till föreskrifterna om lämpliga rasblandningar och undkomma risken att drabbas av stämningar och dryga skadestånd."
"...deprimerande att se hur grupp-, kvoterings- och stämningstänkande av amerikanskt slag har gjort insteg i den svenska integrationsdebatten. Kan man föreställa sig någonting värre än att somliga av oss skall gå omkring med ID-kort där det inte bara står personnummer utan också 'I' för 'Invandrare'?"
Retur
Ur Blågula Frågor nr 5/96, intervju:
Johanssons är så "normala" som en svensk familj bara kan bli. Detta ger en särskild tyngd åt deras historia. Den säger något om vårt samtida Sverige ett Sverige som maktmedia och politiska beslutsfattare tycks veta föga om.
Kjell och Eva är minst av allt några "stridisar". Politik har de aldrig sysslat med. Ingen av dem skulle så att säga kunna "göra en fluga förnär". De problem som de stött på, har de på intet sätt själva sökt upp eller framprovocerat.
Problemen gäller inte boende, för de har sedan länge funnit sig tillrätta i ett radhus, på avstånd från hyreshusen och höghusen i Rosensjön. Familjens historia kretsar kring de två sönerna deras skolgång och tillvaro på fritiden.
Den äldre sonen, Arne, hade börjat på högstadiet och kommit till en annan skola i Rosensjön, där andelen invandrarelever var hög. En incident gjorde Johanssons först varse situationen. Eva:
- Arnes kompis Robert hade stött till en kille i kön i matsalen, och den här killen vänder sig om och slår ned honom. Roberts mamma polisanmälde händelsen, och sedan dess fick ju han ett elände.
- Hurdå?
- Han blev hotad, fick brev och telefonsamtal hem. Den här killens storebröder och kusiner kom till skolan, så Robert vågade till slut knappt gå dit. När hans kompisar skulle gå ut på Valborg stannade han hemma.
- Av rädsla?
- Ja. Det är ju inte klokt!
Nästa incident inträffade inför att Lasse och hans klasskamrater skulle börja på högstadiet och var på besök där för att träffa lärarna.
- En av dem hade en grön bomberjacka, och då kom det fram en liten kille och frågade om han var rasist.
Eva menar att för Lasse och hans kompisar hade jackan ingen speciell innebörd. De blev chockade över den hotfulla atmosfären i den nya skolan.
- Sedan började Lasse där, och det märktes på honom direkt, att något var fel. Han blev på dåligt humör, var grinig. Han hade ofta ont i magen.
Snart framgick, att det var samma sak med flera av hans kompisar. En av dem kände olust redan på söndag morgon, över att behöva gå till skolan igen på måndagen.
Kjell berättar att mönstret i Lasses tröja såg annorlunda ut än i Arnes tröja, fastän det var samma sort. Förklaringen låg i att andra elever ständigt slet i den:
- Det var inga enskilda händelser, som var allvarliga, det var själva miljön. Grabbarna kunde närsomhelst få ett tuschstreck på kinden, en knuff i ryggen och så vidare. Man måttade karatesparkar, även om det inte var på allvar.
- De fick ständigt vara på sin vakt. När någon var ensam ställde han sig därför gärna i en hörna, med ryggen mot väggen, så han hade uppsikt.
Att röra sig i korridorerna var problematiskt. Andra elever stod utmed båda väggarna, och man lämnade bara en smal passage att ta sig förbi. Då var det ständigt upplagt för att man skulle råka stöta till någon.
Det var en omställning från den skola pojkarna kom från, konstaterar Eva:
- Där behövde de inte kunna slåss, och det vill vi ju heller inte att de ska göra.
- Därmed inte sagt att Lasse alltid varit så snäll, men har aldrig varit inblandad i bråk med andra elever.
Klimatet i skolan återspeglades också i att Lasse och hans kompisar alltsomoftast fick tillmälen som "rasist" och "svenne-fitta".
En påtaglig händelse var dock när man stal Lasses cykel. Familjens val av handlingslinje i samband med den säger en del om situationen. Cykeln stod låst ihop med kompisen Bertils cykel. Båda blev stulna, men Bertil fick tillbaka sin, genom att hans storsyster var ihop med brodern till den som stulit cykeln.
Johanssons visste alltså vem - en invandrarelev - som stulit cykeln, ändå valde de att inte kontakta hans föräldrar. Därför att de befarade att Lasse då skulle råka mer illa ut.
Kjell: - Vi såg naturligtvis tillbaka på vad som hade hänt Robert.
- Men måste man inte kunna prata med varandra, som vuxna, och lösa problem?
- Dom föräldrarna kommer aldrig på föräldramötena. Dom visar ju inget intresse. Och man känner dom inte.
Det är, säger Eva, föräldrar som flera gånger kontaktats av lärare och rektor, men utan resultat.
Den bild som Kjell har är att det finns en klan-mentalitet, en sammanhållning mellan släktingar, som kan betyda mer än vad som är rätt och fel.
Efter dessa erfarenheter hade Kjell och Eva kontakt med andra svenska föräldrar, och man arbetade tillsammans för att deras barn skulle få byta klass inför nästa termin. Vilket lyckades.
Eva: - Det var faktiskt som en helt annan unge. Otroligt!
Andra föräldrar i Rosensjön hade på ett långt tidigare stadium vidtagit liknande åtgärder. Så fort möjlighet öppnades att välja skola såg de till att deras barn fick gå i Källtorpsskolan - där andelen invandrarelever är låg - trots att detta medförde dagliga resor på över en mil.
En otäck händelse inträffade i våras. Ett 50-tal svenska ungdomar, däribland Lasse, hade en lördagkväll samlats i ett friluftsområde nära Rosensjön, för att ha trevligt.
Då dök det upp ett gäng unga invandrare. Dessa var bara åtta, och de var yngre än svenskarna. Men de var aggressiva. De var dessutom beväpnade - med käppar, knivar och pistol. Så de körde iväg Lasse och hans kompisar.
Många fick ta emot sparkar i ryggen. Några, som hamnade litet på efterkälken, blev nedslagna. En bestals på sin mobiltelefon.
Eva: - Lasse var så arg, när han kom hem. Han tyckte att "vi var så många, ändå ska dom kunna komma och ta över".
Lasse var uppskakad lång tid efteråt. Han går inte mer till detta friluftsområde, annat än dagtid. När han och hans kompisar nu ska träffas är de diskreta, och håller till i en skogsglänta nära hemmet.
Johanssons är naturligtvis, efter erfarenheterna de gjort, kritiska mot många invandrare i området - elever såväl som föräldrar. Men det beror, betonar de, inte på att dessa är invandrare. Det beror på deras beteende. Hade svenskar agerat på detta sätt så skulle de ha reagerat likadant.
Eva tror att om invandrarungdomarna på friluftsområdet bett att fått vara med på festen, då hade det inte varit något problem. Hennes söner umgås gärna med invandrare, de har många kompisar som är invandrare.
Men i gängen, där man bara talar t ex turkiska, stängs ju svenskar automatiskt ute. Kjells intryck är att många invandrarungdomar inte vill ha svenskar som kompisar.
- Det talas mycket om rasism, men våra erfarenheter är att det är våra söner som är utsatta, inte tvärtom.
Ur Blågula Frågor, nr 6/96:
Blågula FRÅGOR ställer helt upp på den ursprungliga betydelsen av rockmärket "Rör inte min kompis!". Vi tar fullständigt avstånd från våld mot invandrare eller människor med avvikande utseende. Men vi anser att denna symbol ske ges en vidare innebörd, den måste betyda ett lika klart avståndtagande från våld mot svenskar.
Artikeln "Stoppa klan-ismen!" i förra numret visade på nödvändigheten av detta. I denna artikel ska vi ge ytterligare tre exempel, hämtade ur olika tidningsklipp.
Den första tidningsartikeln är från ÖstgötaCorrespondenten, den 17 juni 1996:
"16-årige zz från Linköping kan inte leva ett normalt liv. Ett ungdomsgäng har sedan augusti förra året tvingat honom att leva i ständig fruktan. Enligt z är denna situation dock inte unik för honom och hans kompiskrets."
Den 28 augusti var z , skriver ÖC, på väg hem från skolan, när "två okända ungdomar med flyktingbakgrund kom ifatt honom och anklagade z för att vara rasist.
- De ställde sig på mina kängor. Jag fick först motta både en örfil och ett knytnävsslag, sedan sparkades jag i magen.
Z tvingades att uppsöka sjukhuset, eftersom han hade en sårskada på insidan av överläppen. Under ett par veckor hade han problem med att äta på grund av såret."
Det var dock ett mindre obehag i sammanhanget. Familjen gjorde nämligen "misstaget" att polisanmäla saken och gärningsmannen dömdes till skadestånd. Detta förde med sig att familjen sedan inte har kunnat leva ett normalt liv.
ÖC uppger att z "vid upprepade tillfällen utsatts för trakasserier från andra flyktingungdomar som känner igen honom. Man har också ringt anonymt hem till familjen och bland annat sagt till z:s lillasyster att hennes bror ska dö. Detta har lett till att han inte vågar vistas i Linköpings centrum.
- Bara för att jag har anmält två invandrarungdomar så tror man att jag är rasist och att det rätt åt mig att få stryk. Man jag har inte gjort någonting illa och jag är heller inte rasist, ...Det hatet som de känner för mig är nästan overkligt, som en dröm. De ska liksom bara få tag i mig."
Z:s mamma uttalar sig i artikeln, och uppger att många bekanta har det likadant:
"- Det är alla sorters killar som råkar ut för misshandel. Nästan varje helg är det någon annans barn som får stryk på det här sättet, helt oprovocerat."
Z berättar att den här typen av beteende går allt längre ned i åldrarna: "För dem är det ett sätt att återvinna respekt.. Men jag skaffar mig respekt genom att vara hygglig mot folk, och inte genom att sprida skräck runtomkring mig."
Nästa exempel är ur tidningen Arbetet, den 18 augusti 1996:
"Villainbrott, cykelstölder och misshandel. Återkomsten till lilla Malmö efter tre år i metropolen London blev en chock för xx. På två år har familjen utsatts för nio fall av brottslig verksamhet.
- Jag har aldrig upplevt Malmö så tidigare...."
"Värst är förstås att 14-årige Y helt oprovocerat blev misshandlad en lördagseftermiddag på Ribersborg förra sommaren.
Han gick över cykelbanan och kom i vägen för ett gäng ungdomar på cykel. Y fick en spark bakifrån och när han förbluffat vände sig om för att fråga varför, fälldes han till marken med ett knytnävsslag i ansiktet."
"- Y fick tandskador som han får dras med resten av livet. Han har redan varit hos tandläkare fyra gånger, säger xx."
Det var ett invandrargäng som slog ned Y.
Xx uppsökte därefter polisen, för att göra anmälan:
"- Jag möttes av en lätt resignerad attityd. Polisen var inte ett dugg förvånad. De sade att det händer varje dag."
Just denna uppgivenhet är vad som skrämmer xx mest.
"- Vi måste lära alla ungdomar att de inte kan göra brott ostraffat och gå fira dagen efter."
Avslutningsvis säger han :
"- Doktor Spock sade: 'Barn bär sig illa åt för att de vill ha uppmärksamhet'. Det tror jag stämmer".
I en bildtext sägs det: "Efter misshandeln får inte Y längre åka buss in till stan på kvällarna. Pappa xx skjutsar och hämtar honom om han vill gå på bio. Han har blivit räddare efter överfallet.
- Jag vill inte vara ute sent på kvällarna..."
Det tredje exemplet kan vi hämta ur GT, den 27 augusti 1996. En artikel med rubriken "Invandrargänget nära döda J."
"J, 12, har haft så många hjärnskakningar att han kan dö av bara ett lättare slag mot huvudet. På Näsets badstrand överfölls han brutalt ... Trots att J vad för sitt liv sparkade gänget honom upprepade gånger i ansiktet.
- Jag trodde att jag skulle bli förlamad för resten av mitt liv, säger han till GT."
J:s mamma uttalar sig:
"- När jag flyttade till Frölunda trodde jag att det var ett lugnt område för J att växa upp i. Men våldet här har blivit allt råare med tiden och är en del av vår verklighet nu."
J:
"- Efter badet gick vi för att leta efter björnbär. När vi kom tillbaka för att hämta våra handdukar och badbyxor dök plötsligt ett gäng på 13-15 invandrarkillar upp. De skrek 'fascistjävel' och "rasistsvin" efter mig."
GT fortsätter:
"Tonårsgänget hade retat sig på J:s nyfriserade huvud. J:s centimeterstubb och blonda lugg gillades inte. Därför gick de till samlad attack. Att J bar en T-shirt med texten 'Mot våld och rasism' väckte ingen tanke hos förövarna."