Sluta leta efter bästa företaget för att ta billiga mikrolån på 1000 kronor
. Hos Passagen konsumentguider hittar du en bra samling av olika låneföretag på ett ställe.
Posten hade under 1850-talet allt mer blivit en allmänhetens tjänare. Frimärkena hade införts (vilket gett ett lägre brevporto), och posten hade reformerats i grunden. Dock var det främst industrins krav som skyndade på reformen.
Inledningsvis befordrades lösa trälådor som ställdes in i vaganrna. För att inga stölder skulle begås följde en beväpnad postiljon med på resorna. Sorteringen skedde på poststationerna som var inrymda i järnvägsstationerna.
Det blev snart av vikt för en postskrivare att följa med på resorna för att överlämnande och utväxling av posten skulle ske på ett mer ansvarsfullt sätt. För att utnyttja tiden på ett effektivare sätt sattes postskrivarna att sortera posten på lämpligaste sätt för att den snabbt skulle kunna skickas vidare.
Den 4'e december 1859 avgick de två första postkupéerna avgå från Västra Stambanans två ändpunkter (Göteborg resp. Töreboda). Tre resepostexpeditörer hade utsetts att sköta kupéerna: Postexpeditör Carl Fredrik Lundin från Lysekil och de båda postskrivarna Frans Oskar Wallander och Frans Mauritz Holm. Deras lön var 66 2/3 Riksdaler per månad, hyresersättning 16 1/3 Riksdaler och traktamente 2 Riksdaler per dag.
Förhållendena var dåliga järnvägspostens anställda. Vagnarna var dragiga och kalla, giftig rök från loket tog sig lätt in vagnarna och ljuset var under all kritik. Endast mycket långsamt blev det bättre.
Järnvägsposten kom att innebära stora framsteg för posten i det outvecklade Sverige. Innan järnvägen stod klar, tog ett brev mellan Sveriges två största städer tre dagar. I och med järnvägen var denna tid reducerad till 13 timmar. Inte bara posten hurrade, utan även folket som innan järnvägen var tvugna att färdas på gropiga eländiga vägar med snigelfart. Tåget var snabbt och rälsen släta.
Öppnadet av West. St. Banans postkupé (Stockholm - Göteborg) sker den 8 november 1862. Södra St. Banans järnvägspostkupé (Falköping - Nässjö - Malmö) öppnas 1864. Under 1868 öppnas även postkupéer på N.S.B. (Stockholm - Bräcke), N.W.S.B. (Laxå - Charlottenberg), Ö.S.B. (Katrineholm - Norrköping - Laxå). Den första järnvägspostkupén på en privat järnväg var den på K.Ö.H.B. (Köping - Örebro - Hallsberg - banan).
Då Södra stambanan invigdes 1864 fick denna sträcka i uppgift att handha sorteringen av de 1000 brev som dagligen kom från utlandet. De dagar Amerikaposten kom kunde antalet fördubblas. Det svenska postkontoret i Hamburg, som tidigare hade haft detta till sin uppgift, hade lagts ned i mitten på 1860-talet.
De mest populära tågen var snälltågen, då de inte stannade på alla stationer utmed linjen. Post till de mindre stationerna gick med de blandade tågen. De anställda på dessa tåg fick stå ut med mycket små kupéer, så kallade Postiljonskupéer (plk). De allra minsta kupéerna var fack med (bevakning av) postiljon (fkmp) och fack med postiljon (fkmb).
Sorteringen började så snart som tåget satts i rörelse. Med ombord fanns orekommenderade portobref till in- och utrikes orter med frimärken, rekommenderade slutna portobref ävenså till in- och utrikes orter, även de frankerade med frimärken och fribref till inrikes orter från personer som ånjuta fribrefsrätt.
Respektive stationföreståndare skulle grovsortera posten för att underlätta arbetet för postkupén folk. Det var sedan postkuén anställdas sak att bedöma vilken väg posten skulle färdas för att befordras snabbast.
Alla rekommenderade och registrerade brev katalogiserades noga i speciella listor. Ett mycket krävande arbete. Vanlig post registrerades enbart i styckeantal. Brefförteckningan skulle sedan omgående återsändas till den postanstalt från vilken den utgått och förses med kvitto. Även de skrymmande tidningarna och tidskrifterna befordrades med järnvägsposten. Dessa tog plats men var enkla att behandla då frakten redan var betald.
För att underlätta det tunga arbetet hade de anställda en särskild utrustning med sig ombord: brevvåg med vikter, sigill, stämpel och stämpelbollar, alla erforderliga postförfattningar, blanketter och den journal där breven registrerades.
Trots de extrema arbetsförhållandena, på vintern kunde bläcket i bläckhornen frysa till is (kaminen räckte inte långt), och hårda arbetstempot var platserna på postkupéerna mycket eftertraktade. Arbetet var fritt och omväxlande, dessutom gav de geografiska kunskaper som krävdes hög status och goda möjligheter till avancemang inom posten.
1863 levererades de första specialbyggda
järnvägspostkupéerna.