Apollo 11

Innan NASA bildades 1958 hade marinen, armen och flyget sina egna rymdprogram, men när Sovjet lyckades skicka upp Sputnik I 1957 och Sputnik II, samma år, med hunden Laika förstod USA att dom måste ha ett samlat rymdprogram. Så 1958 bildades National Aeronautics and Space Administrtion (NASA) och samma år lyckades USA efter rader av misslyckanden skicka upp sin första satellit, Explorer 1. Men USA låg ännu ljusår bakom Sovjet.

Den 15 april 1961 skickades ryssen Jurij Gagarin (1934-1968) upp i rymden och blev på så sätt den första människan i rymden. Än en gång hade USA blivit dragen vid näsan. Men USA var nu inte långt efter. Klockan 09.34 den 5 maj samma år vreds en strömbrytare om och en knapp trycktes ner. När lampan lyste grönt tändes raketen och USA första astronaut, Alan B. Shepard jr (1930-1998), sköts upp i en Mercuryfarkost som man döpt till Freedom 7. När han damp ner i havet, efter 15 minuter i rymden, hade han färdas 187 km. När han krupit ut ur kapseln hissades han ombord på en helikopter som förde honom till USS Lake Champlain.

Presidenten beställde ett radiotelefonsamtal till båten. När han kom fram gratulerande han Shepard och bjöd honom till Washington.
Den 8 maj samma år hyllades Shepard och dom sex andra Mercuryastronauterna av en kvarts miljon människor utanför Vita huset i Washington. Alan Shepard fick även rymdstyrelsens medalj - Distinguished Service Medal.

Drygt en månad efter att Shepard hade gjort sin resa sa Kennedy bland annat detta i ett berömt tal:

"Now it is time to take longer strides - time for a great new American enterprise time for this nation to take a clearly leading role in space achievement, which in many ways may hold the key to our future on earth.
...I believe that this nation should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of landing a man on the moon and returning him safely to the earth. No single space project in this period will be more impressive to mankind, or more important for the long-range exploration of space; and none will be so difficult or expensive to accomplish . . . in a very real sense, it will not be one man going to the moon if we make this judgment affirmatively, it will be an entire nation. For all of us must work to put him there."

Vad det här utdraget ur talet går ut på i korthet är att Kennedy faktiskt lovar att USA ska landsätta en människa på månen inom nio år. Nu ska man ha i åtanke att när Kennedy sa detta var USA:s enda erfarenhet av bemannade rymdresor Alan Shepards 15 minuters tripp en månad tidigare.

Från katastrof till triumf

Den 27 januari 1967 ungefär en månad förre start under en träning hände det som inte fick hända; kommandomodulen började att brinna. I branden dog dom tre astronauterna Virgil "Gus" Grissom, Edward White och Roger Chaffe. En undersökningskommission gjorde noggranna genomgångar av olyckan och skrev en rapport på inte mindre än 3000 sidor. Denna rapport underkände det tekniska kunnandet bakom kommandomodulen och utdömde North Americans och NASA:s testprocedure. Även om undersökningen inte kunde fastställa någon exakt orsak till olyckan, drog man slutsatsen att några kablar i kommandomodulen hade kortslutits och givit en gnista som satt eld på isoleringen. I kabinens atmosfär, maskinellt alstrat lufttryck och rent syre, hade materialen i rymdfarkosten brunnit explosivt.

NASA:s första svar på utredningskommissionens rapport var att stryka det alltför komprimerade tidsschemat för uppskjutningar som man tvingats införa. Under de följande ett och ett halvt åren gjorde NASA mer än 1800 ändringar i kommandomodulen som till exempel att byta ut alla brännbara detaljer i kabinen och byta material i astronauternas rymddräkter mot icke brännbara material.

Den 11 oktober 1968 efter flera testflygningar av Apollos hårdvara, var NASA åter redo att skicka iväg mänskliga piloter. Den här gången blev det Wally Schirra, Walter Chunningham och Donn Eisele som skulle flyga den ombyggda farkosten som fick namnet Apollo 7.
Bortsett från att alla tre astronauterna blev förkylda var flygningen med Apollo 7 praktiskt taget perfekt. Som planerat tog besättningen kontroll- och servicemodulen på resa i omloppsbana runt jorden, övade rendezvous (dockning) med startraketens andra steg och tillbringade nästan elva dagar i kretslopp runt jorden.

Vid den här tiden hade dom flesta negativa röster om månprogrammet tystnat. Den 18 maj 1969 var det dags för genrepet inför månlandningen. Då sköts Apollo 10 upp från Kennedy Space Center. Meningen med hela färden var att prova månlandaren. Efter fem dagar hade Apollo 10 lagt sig i bana runt månen och det var dags för dom två astronauterna, Thomas Stafford och Eugene Cerman, att krypa över till månlandaren. Dom flyg till 14.327 meters höjd över månen innan dom återvände till Apollo-kapseln. Fem dagar senare landade Apollo 10 säkert i Atlanten.

Allt hade gått enligt planerna så nu var NASA beredd på det stora uppdraget: Att landsätta en människa på månen och ta honom säkert tillbaka till jorden igen.

Apollo 11 - att landsätta en människa på månen

1. Det ena var att bygga ett rymdskepp som skulle skjutas upp från jorden, färdas till månen, landa och återvända till jorden. Detta alternativ skulle kräva stora vätskedrivna motorer, och mycket bränsle, och skulle följaktligen kräva en startraket som var mycket större än vad man skulle kunna åstadkomma före utgången av decenniet.
2. Alternativ två var en så kallad rendezvous. Med rendezvous mennas att man dockar med en annan rymdfarkost. Enligt denna planen skulle en Saturnusraket lyfta upp ett stort rymdskepp i en omloppsbana runt jorden. Det nödvändiga bränsle som behövdes skulle skjutas upp separat. Rymdskeppet skulle tankas i omloppsbanan och sedan sätta kurs mot månen och sedan tillbaka till jorden.

På detta sätt föddes den så kallade månlandaren. Eftersom månlandaren endast skulle flyga i vakuum behövde den inte vara strömlinjeformad.

Förseningen som orsakades av Apollo 1 ledde också till att astronauterna fick mer tid att studera geologi och planetära vetenskaper, liksom att öva i simulatorer.

Apollo 11:s Command Service Module (CSM), kommando-service-modul, och Lunar Module (LM), månlandaren, skilde sig bara på några få detaljer från Apollo 10:s månlandare.

Kommando-service-modulen var uppdelad i två delar. En servicemodul (SM), som var 6,88 meter hög. Det var i servicemodulen som alla livsuppehållande system fanns. Den andra delen var kommandomodulen. Den var 3, 63 meter hög och var formad som en strut.

Det var i kommandomodulen astronauterna höll till. Kommando-service-modulen var den farkost som man använde vid återinträder i jorden atmosfär. När man sedan kom fram till månen behöde man en farkost att landa på månen med:

Eagle: Apollo 11:s månlandare
Månlandaren (LM) var gjord i aluminium och bestod också av två olika delar. Det understa steget använde man som startplattform när man startade från månen. Det understa steget var bara 3, 23 meter högt och 9, 45 meter i diameter på det bredaste stället.

Det översta steget var 4, 29 meter högt och 3, 75 meter i diameter. Det var i denna del som Armstrong och Aldrin satt i under ned- och uppstigningen från månen. Astronauterna hade bara ett utrymme på 4, 5 kubikmeter. Den totala vikten var ungefär 15 ton.

På Apollo 13 använde man månlandaren som en livbåt efter att en syretank exploderat.

Saturn V

NASA hade beställt 103 motorer, som kostade 24 miljoner kronor styck. Boeing var NASA:s huvudleverantör. De levererade varannan månad ett startsteg från någon av sina fabriker. Eftersom ett 2135 tons startsteg är så besvärligt att transportera på land, valde man vattenvägen. Det andra raketsteget vägde fulltankat med väte och syre 458 ton. Steget drevs med fem J2 motorer som kunde styras från marken. Stegen hade byggts vid fabriker i Kalifornien och hade också fraktats vattenvägen runt hela USA:s kust.

Tillverkarna av det tredje raketsteget var Mc Donnel-Douglas. De hade flugit steget till Cape Kennedy i Florida. Steget drevs av en enda J2 motor. Alla de tre stegen var tillsammans den väldiga Saturn V raketen. Stegen hade monterats samman i NASA:s egna hangar, VAB (Vehicle Assembly Building). Byggnaden är 150 meter hög och har 140 meter höga dörrar. Verkstadsgolvet är på 4 hektar vilket behövdes för 4 färdigmonterade Saturn V raketer. Raketen kördes med bandfordon ut från VAB till Launch Complex 39 där den skickades iväg.

Första steget lyfte raketen till en höjd av 62 km. Det andra steget lyfte raketen ytterligare 123 km och det tredje steget användes för att få farkosten ur omloppsbanan och sätta kurs mot månen.

Besättningen

Neil Alden Armstrong - Misson Commander
Neil Alden Armstrong föddes i Wapakoneta, Ohio, den femte augusti 1930. Han tog sin B.S i flygteknik 1955 vid Purdue University. 1970 tog han examen som rymdingenjör på University of Southern California.

Han blev utvald bland den andra gruppen av astronauter 1962.
Tidigare hade han varit reservkommandopilot för Gemini 5 och 8. Han hade också varit kommandopilot på Gemini 10 och reservkommandopilot på Apollo 8. Neil hade tagit sitt flygcertifikat när han var sexton år. Han var berömd för sitt lugn och han hade varit stridspilot i Koreakriget. Neil slutade på NASA i augusti 1971.

Neil hann med 15 flyguppdrag i X-15 programet. Han blev professor i flygteknik på University of Cincinnati. Han tjänstgjorde också som medlem av nationella rymdkommittén mellan 1985 och 1986.

Michael Collins - Command Module Pilot
Michael Collins föddes i Rom den 31 oktober 1930. Han tog sin B.S vid U.S. Military Academy at West Point i New York 1952.
Han blev utvald bland den tredje gruppen av astronauter 1963.
Tidigare hade han varit reservpilot på Gemini 7 och pilot på Gemini 10. Han var också påtänkt som besättning på Apollo 8, men blev utbytt i sista stund. Michael var regerande mästare i handboll bland astronauterna.

Efter att han hade slutat på NASA i januari 1970 blev han sekreterare på State for Public Affairs. Efter det blev han chef på National Air and Space Museum.

När han slutade på Flygvapnet 1970 var han Major general i US Air Force. Michael har skrivit två böcker, Carrying the Fire och Liftoff.

Edwin "Buzz" Eugene Aldrin - Lunar Module Pilot
Edwin Eugene Aldrin föddes i Montclair, New Jersey, den 20 januari 1930. Han tog också sin B.S från U.S. Military Academey, men ett år tidigare än Michael. Han tog också en Doctor of Science in Astronautics från MIT 1963. Han blev utvald bland den tredje gruppen av astronauter 1963.
Tidigare hade han varit reservpilot på Gemini 9, pilot på Gemini 12 och reservmodulkommandopilot för Apollo 8.

På college hade han varit en av dom bästa på stavhopp.
Edwin hade, liksom Neil, varit stridspilot i Koreeakriget.
Han slutade på NASA i juli 1971.
Sitt smeknamn, Buzz, fick han av sin syster när han var liten.

Samma år som Edwin slutade på NASA blev han kommendant på Aerospace Research Pilot's School i Califonien.
Han slutade på flygvapnet 1972 och blev konsult för Comprehensive Care Corporation i Kalifornien.

Edwin har också skrivit två böcker, Return to Earth och Men From Earth. Edwins farmor och farfar hade utvandrat från Sverige. Så man kan säga att en 1/4 svensk har gått på månen.

Reservbesättning

James A. Lovel var reserv för Neil Armstrong.
Han hade tidigare varit reservpilot för Gemini 4, pilot på Gemini 7, reservkommandopilot för Gemini 9, kommandopilot på Gemini 12 och modulpilot på Apollo 8.

William A. Anders var reserv för Michael Collins.
Han hade tidigare varit reservpilot för Gemini 11 och pilot för månlandaren på Apollo 8.

Fred W. Haise var reserv för Edwin Eugene Aldrin.
Han hade tidigare varit reservpilot för månlandaren på Apollo 8

Kameror och annan utrustning

Har följer ett urval av kamerorna som man hade: en 70-mm Hasselblad electric camera, en Hasselblad EI data camera, två 16-mm Maurer data acquistion cameras, två 70-mm moon landing superwide-angle cameras, en 35-mm surface closeup steroscopic camera och till sist hade man också en tv-kamera.

Dom flesta bilder som togs var på Edwin Eugene Aldrin. Detta berodde på att det mest var Neil som tog bilderna.

Förutom kameror hade man också en del vetenskapliga instrument som bl.a. mätte avståndet till jorden med 15 centimeters noggrannhet. Man hade också ett instrument som mätte strålningen från solen. Dessutom hade man med sig en seismograf, som skulle registrera dunsarna från deras fotsteg och sända ner datan till jorden.

Tyvärr lämnade man kvar alla kameror och instrument på månen. Orsaken till detta var att man ville få med sig så mycket sten och mångrus som möjligt.

Nedräkningen

När man har en besättning och utrustning kan man börja nedräkningen...
T-10...9...8...7...6...5...4...3...2...

Man kan lätt tro att Neil, Edwin och Michael valdes ut för att dom var speciellt bra, men det stämmer inte. För när besättningarna till de olika Apollofärderna utsågs visste man nämligen inte vilket skepp som skulle bli det första att försöka sig på att landa på månen. Om några problem med rymdfarkosten hade dykt upp under utveckling och test, hade förseningar troligen uppskjutit månlandningen till Apollo 12.

...1...0...Lift off, we have a lift off, 32 minute past the hour, lift off of Apollo 11

I flera månader före starten hade man kollat och dubbelkollat alla system och dom två farkosterna. Allting såg bra ut, men om man mot förmodan skulle ha hittat något fel skulle hela färden ha fått skjutis upp.

På morgonen den 16 juli 1969 hade tusentals människor samlas på Kennedy Space Center (KSC) för att se den historiska uppskjutningen av Apollo 11. Och klockan 08:32:00 Eastern Standard Time (EST), 14:32:00 svensk tid, kunde miljontals tv-tittare över hela världen se hur Apollokapseln högst upp på den enorma Saturn V raketen lyfte från uppskjutningsplats 39A på Kennedy Space Center. Dånet från raketen var öronbedövade, men det var det nog ingen av dom hundratusentals människor som hade samlas på Kennedy Space Center sig om.

Om exakt 109 timmar, 24 minuter och 15 sekunder skulle miljontals människor sitta framför sina tv-apparater och se när Neil A. Armstrong satte sin fot på månens yta.

"Houston, Tranquility Base here. The Eagle has landed."

Efter att ha utfört en rutindockning med månmodulen och sedan övergivit det tredje raketsteget, satte astronauterna sin farkost i en så kallad "grillningsroll". Denna manöver innebär att skeppet en gång var tjugonde minut roterar en liten bit. På så sätt lyckas man sprida solvärmen jämnt över skeppets yta.

När skeppet väl var inne i en omloppsbana runt månen skulle astronauterna enligt planerna vila i nio timmar som en förberedelse för kommande dags historiska aktiviteter. Men alla tre hade svårt att sova. Den kanske mest nervöse av dem var Michael Collins. Han som inte ens skulle vara med under nedstigningen till månen. Och det var just därför han var nervös. Han var övertygad om att oddsen för en framgångsrik landning och återresa med månmodulen inte var bättre än fifty-fifty. Även om han klarade sig var risken stor att han skulle behöva lämna sina kamrater strandsatta på månen eller i en månbana.

På tionde varvet runt månen gick Armstrong och Aldrin in i månlandaren som de döpt till Eagle (Örnen), och två varv senare backade de bort från kommandomodulen. Sedan slog de på Eagles landningsmotor för att gå ner i en lägre omloppsbana. På en höjd av 16 kilometer tände de återigen landningsmotorn. Enligt planerna skulle motorn gå oavbrutet i tolv minuter, tills Eagle var tryggt nere på månytan.

De första fem minuterna gick allt bra men sedan tändes det ett varningsmeddelande på dataskärmen i kommandomodulen och på bildskärmarna hemma i Houston. Månlandarens dator var överbelastad. Armstrong och Aldrin fick aldrig tid att räkna ut vad som var felet, så ansvaret för beslutet att avbryta uppdraget eller ej föll på en tjugosjuårig dataspecialist i Houston vid namn Steve Bales. Även om Bales senare medgav att han var dödsförskräckt, drog Bales slutsatsen att det inte skulle vara någon fara att fortsätta. Detta var ett av de viktigaste beslut som togs under hela Apollo 11-flygningen, och för sitt mod skulle Bales senare tillsammans med de tre astronauterna få Frihetsmedaljen av president Richard Nixon.

Omkring 60 meter ovanför månens yta insåg Armstrong att datorn skulle sätta ner dem på ett fält av stora klippblock som omgav en krater. Därför tog han själv över kommandot över månlandaren och förde den till ett säkrare landningsställe. Och med bara 30 sekunders bränsle kvar tändes ett blått ljus i modulen: Fotplattorna hade fått kontakt. Klockan var nu 15:17:40, Eastern Standard Time, 22.17.40 svensk tid, den 20 juli 1969.

När Eagle hade landat sa Edwin följande ord: "Houston, Tranquility Base here. The Eagle has landed."
Nu var det meningen att dom två astronauterna skulle sova några timmar innan dom skulle börja förbereda för månvadringen. Men Edwin och Neil var så ivriga att få komma ut på månytan att dom bad Huston om tillstånd att få börja förberedelserna direkt, och Houston som var minst lika upphetsade som Neil och Edwin gav dom tillstånd direkt utan att tveka.

Trots att man började förberedelserna direkt tog det ändå sex timmar innan man hade kollat och dubbelkollat alla system och kollat att syretillförseln fungerade i dräkterna.

För att dom två astronauternas kroppar inte skulle få en chock på grund av den stora tryckförändringen var man tvungen att långsamt sänka trycket i Eagle.

När klockan var 21:39:33 Eastern Standard Time 20 juli var det dags för Neil Alden Armstrong att börja krypa ut ur månlandaren. Det tog några minuter innan han stod på stegen och detta berodde på att när man kryper ut måste man ta det lugnt så man inte råkar riva upp dräkten. Om man skulle råka riva upp dräkten skulle det i värsta fall leda till att man dog. När han väl stod på det översta steget satte han igång en videokamera som skulle filma hans första historiska steg på månen. För första gången skulle människor kunna se en människa gå på en annan himlakropp än jorden.

Klockan 21:56:15 Eastern Standard Time den 20 juli, 03:56:15 svensk tid, den 21 juli, satte Neil Alden Armstrong sin vänstra fot på månen och sa följande odödliga replik: "That's one small step for man, one giant leap for mankind." Egentligen skulle ha sagt "That's one small step for a man, one giant leap for mankind", men av olika anledningar råkade han enligt sig själv säga fel. Men en del tror att Neil sa fel med flit för att reta NASA.

Armstrong började genast med att samla in några stenar som slumpmässiga prov, för den händelse att de skulle bli tvungna att lämna månen i all hast.

15 minuter senare satte Edwin Eugene Aldrin sina fötter på månen. Egentligen skulle det ha varit Edwin som skulle ha blivit först på månen, men precis före starten från jorden hade NASA ändrat sig. Många astronauter trodde att Edwin var bitter på det här beslutet och det var han nog också. Vad Neil sa när han satte sin vänstra fot på månen är välkänt, men vad Edwin sa är det inte så många som vet. Så för er som legat sömnlösa varje natt i nästan 30 år och undrat vad han sa så kommer nu avslöjandet.
Edwin Eugene Aldrin sa följande, "Now I want to partially close the hatch, making sure not to lock it on my way out." På det här svarade Armstrong, "A good thought."

Några minuter efter att man landad avtäckte man följande platta, som fortfarande finns kvar bredvid det nedersta steget av månlandaren i Stillhetens hav.

Inskriften lyder:
HERE MAN FROM THE PLANET EARTH
FIRST SET FOOT UPON THE MOON
JULY 1969 A. D.
WE CAME IN PEACE FOR ALL MANKIND.

Texten är underskriven av Neil A. Armstrong, Michael Collins, Edwin E. Aldrin och Richard Nixon.
För att hedra Vladimir Komarov, Virgil Grissom, Edward White, Roger Chaffe och Jurij Gagarin finns deras gradbetekningar vid sidan av plattan.

Konsten att hissa en flagga

Det första man gjorde efter att man avtäckt plattan och att Neil och Edwin hade lekt lite med månens låga gravitation var att sätta ut den armikanska flaggan.

Trots att det här var en ganska viktig uppgift hade man nästan inte tränat någonting på det.
Flaggan bestod av två delar: en del var själva flaggan och den andra pinnen som flaggdelen skulle sitta fast i. Det första problemet var att sätta ihop flaggan. På grund av att pinnen var väldigt tunn var det risk att den gick sönder om skulle trycks för hårt. Nästa problem uppstod när man skulle sätta ner flaggan i marken. Det visade sig att bara några centimeter på månytan bestod av lös jord. Längre ner i marken var det hårt som sten, och för att komma ner i det hårda var man tvungen att trycka. Detta höll på att sluta olyckligt när flaggstången höll på att gå itu, men till sist lyckas man att få flaggan att stå upp med nöd och näppe.

När man ser bilder på flaggan ser det ut som att det blåser, men det vet dom flesta att det inte gör på månen. Detta var också ett misstag för det var meningen att flaggan skulle vara spikrak men av någon anledning tyckte Neil och Edwin att det skulle se snyggare ut om man skulle få det att se som att det blåste.

Efter att flagghissningen var klar började det riktiga arbetet. Att hinna få med sig så mycket mångrus och stenar som det fanns plats för i månlandaren.

Apollo 11 var främst inte ett vetenskapligt projekt. Om bara NASA hade haft mer tid på sig så skulle dom kunnat ha landsatt fler människor och ta med mer stenprover hem för analys.

Under dom två och en halv timmar som Neil och Edwin tillbringade utanför månlandaren hann dom samla in 12 kilo stenar och mångrus från månens yta. Man hade också med sig instrument för att ta jordprover eller man kanske ska säga månprover. Men oavsett vad man vill kalla det så fick Neil och Edwin ihop många jord- och stenprover på dom ynka två och en halv timmar som dom var utanför månlandaren.

Efter kilovis med stenprover och hundratals fotsteg. som kommer att finnas kvar i miljontals år, orsaken till att fotspåren inte kommer att försvinna är att månen inte har några vindar som kan blåsa bort dom, var det dags att återvända till månlandaren.

Nu var det meningen att Neil och Edwin skulle ha sovit några timmar men båda tyckte att det var för kallt och för trångt i månlandaren.
Så klockan 12:54:01, amerikansk öststattid den 21 juli, fem timmar efter att astronauterna hade lämnat månytan var det dags att lyfta. Om de lyckades med avresan skulle det bli första gången någonsin en rymdfarkost - bemannad eller ej - lyfter från en främmande planet. Om gasmotorn inte fungerade skulle de båda astronauterna gå en säker död till mötes. De skulle använde månlandarens landningssteg som startplatta och tack och lov fungerade motorn perfekt. Allt gick enligt planerna och Eagle lyfte och satte kurs mot Columbia. Det hade nu gått 124 timmar, 22 minuter och 1 sekund sedan Apollo 11 hade lyft från jorden.

Nu var en av mänsklighetens största äventyr sedan Columbus dagar nästan över. Resan från månen till kommandomodulen tog ungefär fyra timmar och innehöll mest rutinarbete.
Klockan 16:34:00 amerikansk öststattid den 21 juli var det dags för dockning mellan Eagle och Columbia. Dockningen gick fint och nu började det mödosamma arbetet att lasta över alla stenar och allt mångrus från månlandaren till kommandomodulen. Efter överflyttningsarbetet var klart lösgjordes månlandaren från kommandomodulen. Detta skedde klockan 23:54:42 Eastern Standard Time den 21 juli.
Nu återstod bara tre dagas flygande innan Neil, Edwin och Michael kunde sätta sina fötter på fast mark igen.

13'19''N latitud, 1'09''V longitud

Efter att Apollo 11 hade kommit in i jordens atmosfär skulle det dröja ungefär fyra minuter innan man visste om astronauterna hade klarat sig eller inte. Detta berodde på att på grund av att det blev så varmt kunde inte radiosingnalerna ta sig fram.

Tiden gick och man blev allt mer orolig i Houston, men efter bara några få minuter hörde man Neils röst. Jublet visste inga gränser. NASA hade lyckas med att föra en människa till månen och ta honom säkert tillbaka till jorden. Exakt klockan 11:50:35 armikansk öststattid, 17:50:35 svensktid, efter 195 timmar, 18 minuter och 35 sekunder i rymden landade Apollo 11:s kommandomodul, Columbia, hängande i tre stora fallskärmar i Stilla havet 21 kilometer från hangarfartyget USS Hornet med räddningsmanskapet, 13'19''N latitud och 1'09''V longitud.

Innan astronauterna skulle kunna bli upplockade var dom tvungna att ta på sig varsin grön biologisk isolationsdräkt för att inte sprida månbaktirer som dom kunde ha fått under sin månvistelse. När dom väl var ombord på USS Hornet plockades kommandomodulen upp, detta skedde tre timmar efter landningen.

När astronauterna väl kommit i land kördes dom till Huston för att sättas i karantän i 18 dagar.

Stenarna och jorden som togs hem från månen har kallats de mest dyrbara geologiska prover som någonsin insamlats och för de som forskar om himlakropparna var de värda sin vikt i guld. Aldrig tidigare hade vetenskapsmän kunnat studera material från en annan planet, och till på köpet kanske lära sig mer om jordens uppkomst och utveckling.
I och med att Neil Alden Armstrong, Edwin Eugene Aldrin och Michael Collins hade landat på jorden var Kennedys mål uppnått.

Man skulle mellan åren 1969-1972 skicka upp ytligare sex Apollofarkoster varav fem skulle landa på månen. Den enda som inte skulle få landa på månen var Apollo 13. Orsaken var en explosion i ena syretanken.

"Man must explore"

Utforskningen av rymden har inte varit riskfri. Så jag vill sluta den här uppsatsen med att hedra alla kosmonauter och astronauter som har fått sätta livet till i utforskningen av rymden.

Namnen står utan inbördes rangordning.

Vladimir Komarov	(1927-1967)	Dog när hans kapsel kraschade.
Virgil Grissom	(1926-1967)	Dog i Apollo 1 branden.
Edward White	(1930-1967)	Dog i Apollo 1 branden.
Roger Chaffe	(1935-1967)	Dog i Apollo 1 branden.
Jurij Gagarin	(1934-1968)	Dog när ett MiG 15 plan störtade.
Viktor Patsayev	(1933-1971)	Dog när kväve läckte ut i Soyuz 11.
Vladislav Volkov	(1935-1971)	Dog när kväve läckte ut i Soyuz 11.
Ronald E. McNair	(1950-1986)	Dog i Challengerolyckan.
Ellison S. Onizuka	(1946-1986)	Dog i Challengerolyckan.
Judith A. Resnik	(1949-1986)	Dog i Challengerolyckan.
Francis R. Scobee	(1936-1986)	Dog i Challengerolyckan.
Michael J. Smith	(1945-1986)	Dog i Challengerolyckan.
Sharon McAuliffe	(1939-1986)	Dog i Challengerolyckan.
Gregory B. Jarvis	(19..-1986)	Dog i Challengerolyckan

Jag vill också hedra Alan B. Shepard jr. som dog den 21 juli i år (1998) av leukemi.

Fotnot: Detta är den officiella listan. Man kan inte vara helt säker på att Sovjet/Ryssland har talat sanning när dom lämnat uppgifter på hur många kosmonauter som har dött.

"Here man completed his first exploration of the moon.
December 1972.
May the spirits of peace in wich we came be reflectedin the lives of all mankind"