Det kanske är dags för mig att berätta lite hur jag har upplevt mitt tidigare förhållande.
Första gången jag träffade mitt X var när han hade sällskap med en kompis till mig.
Jag var då ca 13 år. Vi träffades igen 1982 och jag flyttade hem till honom den sommaren.
Han vägrade flytta p.g.a att han då skulle få pendla 3 mil till jobbet varje dag,
nu var det istället så att det blev jag som fick pendla istället. Eftersom jag jobbade
inom sjukvården så var jag ledig vissa dagar i veckan och vid sådana tillfällen så sa
han att jag inte fick svara i telefonen om det ringde. Det var HANS telefon, hade han
som förklaring. Jag undrar vad han gjort om jag pluggat in min telefon i jacket istället???
När knappt 1 år gått började vi att prata om att skaffa barn. Månad efter månad
passerade utan att det hände något. Då säger han till mig att "2 st av mina förra
tjejer har fått göra abort, så mig är det inga fel på i alla fall, det måste vara
ditt fel". Tack för den du... Efter diverse prover på båda två så blev jag nedsövd
och det gjordes en titthåls operation. Det visade sig att det var MITT fel.
Hur kunde han veta det??? Idag har vi 4 barn tillsammans.
Redan efter första barnet så fick jag höra att han ville ha "lammkött". Jag var
då 23 år. Jätte roligt att få höra det. När nummer 2 kom så började han klaga
över att mina bröst, magen och "fittan" hängde vid knäna på mig.
Ja,ja. Dum som man är så sväljer man gråten och går vidare med ett leende
på läpparna, ingen fick ju ens ana hur jag kände mig. Det konstiga var att
varje kväll när vi gått och lagt oss så skulle han "ha sig ett". Varför?
Det har jag undrat många gånger.
När nummer 3 kom så var ettan 3 1/2 år. Då brast det för mig första gången.
Jag var ledsen och rädd för honom. Inte för att han slog mig, nä det skulle
han aldrig göra, men han var så stygg emot mig på andra sätt. En natt så
tog jag mod till mig och pratade med honom. Jag berättade helt enkelt
hur jag upplevde honom och att jag var rädd för honom. Det skulle jag aldrig ha gjort.
Nä, jag tror han utnyttjade det. Han blev värre...
Vi kom överens om att flytta ut på landet. Jag ville att barnen skulle gå i en
liten skola och han var uppväxt på landet. Efter lite letande så fann vi vad vi sökte.
Vi flyttade dit i januari 1990.
Första 2 åren så var det mycket renoveringar som tog tid. Det fungerade väl skapligt
under denna tiden. Han skulle ju skaffa lite djur också eftersom det fanns en
ladugård. Och naturligtvis så skulle ju jag lära mig att ta hand om dessa OCKSÅ...
Jag jobbade på inringning på Solvik villket innebar att jag jobbade både på
nätterna och dagarna när det behövdes. Jag hade hand om hela hemmet och barnen.
Sedan skulle jag ha ladugården också när han inte hann ta den. Det kändes
många gånger som djuren var i köket när han inte lämnade overallen och stövlarna
utanför dörren. Det hände att han kom in och åt middag i ladugårdskläderna.
Vi kom i alla fall överens om att skaffa ytterligare ett barn. Nummer 3 skulle
börja förskolan så det kunde väl vara mysigt att ha en liten sladdis.
Så blev det. Jag slutade med p-piller och säger att "det tar nog några månader
innan det tar sig". Pyttsan heller....... Vad arg han blev på MIG för att det
tog sig redan första månaden. Då fick jag höra att jag ljugt för honom.
Jag hade frågat honom många gånger om vi skulle gifta oss, men jag fick
alltid till svar, "nej, jag har inte hittat den rätta än." SÄGER MAN SÅ???
Dög jag bara att avla ungar med eller???? Tydligen.
När sladdisen var 3 år och X:et var på Tenneriffa med sina arbetskamrater
beslöt jag mig för att flytta. Det blev lite för mycket av allting, så att säga.
Mitt självförtroende var så långt ner på botten som det bara kan.
Jag hade flera förslag på hur vi skulle kunna göra när vi renoverade men det
dög aldrig åt honom. Inte förrän långt efteråt så kunde han komma med samma förslag
men då hette det att det var hans idé. Jag kunde ju inte göra något som var bra.
Ett exempel på att jag var dum i huvudet enligt han: Jag nämnde att vi skulle
bygga ett litet utrymme under trappan. Nej, det går inte, trappan är böjd,
det är för dyrt och det är jobbigt... 6 månader efter så säger han en dag.
Vi kanske ska ta och bygga in trappan. Tänk att han kunde komma på något sådant.
Jag frågade, kom du på det nu eller? Han har mage att svara ja. Det var ju det jag
bad dig om för ett tag sedan, sa jag. Nä det har du ALDRIG sagt, va hans svar tillbaks.
Jag tyckte att vi kunde sätta upp panel på väggarna i köket. Nä, sade han. Det var
för dyrt, jobbigt och inte var det snyggt heller. När hans nya fru bott där i knappt
ett år så renoverade dom köket. Vet ni vad dom satte på väggarna???? Jo, panel.
Efter ytterligare 1/2 år så flyttar dom. Hon vill inte bo där jag har bott
och där X:et renoverat åt mig, hette det.
Han krävde att jag skulle "ställa upp" i sängen så fort han ville.
Vi bodde ju ihop, sa han. Då måste jag ju ställa upp på hans villkor.
Han köpte ett växthus i morsdag från barnen ett år. Det var väl snällt?
Tänk om jag hade vetat vad han hade för baktanke med detta, då hade jag
aldrig tagit emot det. Men gurkorna blev bara större och större med åren.
Tyvärr så fick jag inte ens smaka på den största. Inte på det sättet som
jag hade tänkt i alla fall, att äta den.... Nä, den skulle han testa på ett
annat sätt, det går nog att tänka sig vad jag menar. Men gurkan fick kastas.
Ja, ja. Här kan jag sitta och skriva i evigheter och det blir alldeles för mycket
för er att läsa. Men det har hänt betydligt mycket mer som jag bara inte
kommer ihåg just nu. Jag är så tacksam för att jag kom ifrån detta helvete i tid.
Vet inte hur det hade slutat annars.
Ha en fortsatt bra dag och sätt dig själv i främsta rummet.
Mår DU bra så mår din omgivning också bra.